Min moster!

Mitt tal från begravningen! Namn bort redigerat så ingen har blivit utlämnad.

Min moster!

Min moster har väldigt hastigt lämnat oss och jag har förlorat min kära moster alldeles för tidigt. Hon blev bara 66 år.

När jag hör min mosters namn så är det förstås det första jag tänker på, min kära moster! I framtiden är det också alltid henne jag kommer minnas när jag hör namnet. Men jag minns inte bara henne och att vad hon hette. Jag minns så mycket runt omkring henne också.

De största och mest betydelsefulla minnena finns kvar från när jag var barn och tonåring. Jag kommer aldrig glömma min rosa discodräkt i siden med paljetter på i alla färger som min moster sydde till mig och som jag tyckte att jag var så fin i. Min moster var otroligt duktig på att sy och sydde många lapptäcken och annat som ung.

Glömmer heller aldrig bort mina Carola kassetter jag fick av henne varenda födelsedag eftersom Carola var min stora idol och min moster jobbade på skivbolag. Jag har sparat vart enda vykort som min moster skickat till mig när jag var liten. Idag betyder det mer än de någonsin gjort.

Är det något som verkligen är min moster för mig så är det gamla möbler, färg, bets, thinner, lacknafta, sandpapper och penslar Jag kommer aldrig att glömma hennes små möbelateljéer hon hade och som hon älskade så mycket. Minns att jag fick praoa en period hos henne på en av dem.

För mig var min moster en stor del av min tonår från att vi flyttade ner hit till Stockholm 1987. Jag var då 13 år. Jag umgicks mycket med min moster och min kusin som då bara var ungefär 2 år. min moster tog med mig på många roliga saker och jag sov ibland över hos henne. Jag fick också ofta vara barnvakt och passade min underbara lilla kusin. Min moster såg även till att jag fick praoa på min kusins dagis en period.

När jag blev äldre gick jag och min moster ofta på bio, var ute och åt middag eller lunch, gick någon gång på teater också. Min moster uppskattade mycket att få följa med mig på saker.

Jag och min lillebror bodde ofta hemma hos vår moster när vi var små, då min mamma som var ensamstående mor inte alltid klarade av i perioder att ta hand om oss själv. min moster försökte faktiskt till och med en gång att få vårdnaden över mig och min bror när vår far försökte ta den ifrån min mamma. Min moster fanns alltid där väldigt mycket för mig när jag var tonåring och då jag behövde henne som mest i mitt liv.

Jag kommer heller aldrig att glömma när jag och min moster fixade med maten till min 30 års fest. Hon var fullkomligt fenomenal på att fixa buffé bord med plockmat. Vi hade så roligt tillsammans och det blev så gott. Det slutade med att jag fick all mat i 30 års present.

Ett annat mycket speciellt minne för mig var när jag kom ut för min moster ur garderoben. Vi hade varit ute och gått i stan och sedan la vi oss på en filt i gräset någonstans vid vattnet och fikade. När vi satt där och pratade så berättade jag om min läggning. Det jag fick till svar då var det mest enkla svar jag kunde fått. Du sa bara ”Jaha! Det visste jag väl” Du blev inte ett dugg förvånad. Du sa bara att det hade du haft på känn länge. Sedan var det inget mer med det. Om jag ska vara helt ärlig så var det faktiskt jag som var den som blev förvånad, inte du.

Kommer aldrig att glömma somrarna på Väddö.

Det mest värdefulla min moster har gett mig, är ändå mina barndomssomrar där. Att vara hos min moster på landet var det bästa jag visste under min uppväxt. Var på Väddö i flera veckor varje sommar. Jag snickrade, klättrade i träd, badade, cyklade, och lekte hela dagarna när jag var där. Kommer aldrig glömma gårdens käraste lilla hjärta, allas vår lillstugan som jag nästan alltid fick bo i när jag var där. Jag älskade verkligen den lilla stugan. Jag minns fortfarande ljuvliga doften från busken precis utanför och kan fortfarande höra ljudet från den gamla vattenpumpen på gården när någon hämtade vatten. Det mysigaste som fanns var att vakna av grannens får som bräkte ivrigt bakom huset och sedan yrvaken tassa ut i nattlinnet tidigt på morgonen och kissa, samtidigt som man kände solen som värmde mot huden och det våta gräset under fötterna.

Kommer också ihåg alla dagsturer vi gjorde till Norrtälje, alla utflykter till olika badstränder, Mammas och min mosters egen Loppis som de drev i flera år, min mosters 40 års fest, båtutflykterna till öde öar, men fiske bad och matsäck, turerna till marknaden i Grisslehamn eller bara de slappa dagarna nere i Ålviken.

Minns även midsommaraftnarna med de närmaste och käraste grannarna och alla lekarna med Väddö barnen i alla åldrar. Jag kommer alltid att sakna stället på Väddö otroligt mycket och tiden jag fick där. Min moster har faktiskt gett mig mina absolut finaste barndomsminnen och alla dessa minnen kommer jag därför alltid att bära med mig långt inne i mitt hjärta.

När min moster skaffade torpet uppe i Hälsingland bidrog jag med en ytterdörr till huset som jag gjorde under min möbelsnickare utbildning. Den dörren var hon mycket stolt över. I början var jag där ett par gånger hos henne och hälsade på. Jag minns då när vi åkte iväg på utflykter, så tog min moster alltid på sig sina loppis ögon och då missade hon inte en enda loppis någonstans, Vi kunde ägna en hel dag bara åt att åka runt på loppisar och spana in vackra Hälsingegårdar. Att åka på loppisar med min moster var det roligaste jag visste. Detta minne gör mig så glad inombords.

Men, om sanningen ska fram så förlorade jag faktiskt en stor del av min kära moster redan för 10 år sedan då min mamma gick bort efter en lång tids sjukdom. Enligt mig förändrades min moster väldigt mycket då eftersom hon hade så svårt att hantera att hennes lillasyster inte fanns mer. Detta betyder att jag redan har saknat min kära moster en tid. Senaste åren hade vi ingen kontakt alls dessvärre. Nu har det blivit mer verkligt hon faktiskt är borta.

Mina fina kusiner har nu förlorat sin älskade mamma. Kusinbarnflickorna sin älskade farmor, kusinbarn pojken sin mormor som han dessvärre inte kommer att kunna minnas när han växer upp, mina morbröder sin älskade syster, mosters faster och farbror sin fina brorsdotter, jag och min bror vår kära moster, bästa vännerna sin allra bästa väninna som de känt i så otroligt många år. Vi är så många här som kände min moster som var hennes familj, släkt, vänner, arbetskamrater och grannar och vi alla kommer alltid att älska och sakna henne för evigt!

Skrivet av mig Marie Munther

Annonser

Släktforskning!

Nu har jag satt igång med släktforskning på allvar. Har precis börjat i en grundkurs i släktforskning. En kurs på sju gånger med 2,5 timmar varje gång. Har varit där två gånger. Det är roligt och mycket att lära. Nästa gång ska vi besöka Riksarkivet och få tillgång till Arkiv Digital på Internet. Har redan använt den sajten tidigare och har dessutom köpt en månad där. Så jag har tillgång till detta redan. Lite före alla andra. Känns ganska bra att jag kan och vet lite mer än andra för en gång skull. Håller påbörjat en antavla där jag kommit fram till mina föräldrars mor och far föräldrar. Har bestämt att jag ska forska på min pappas sida. Men börjar lite smått ångra att jag valde pappas sida.

Igår skickade jag ett sms till min far efter långt velande fram och tillbaka, min far som jag egentligen inte har kontakt med sedan fyra år tillbaka då han bröt med mig när jag släppte min bok. Fick sms av honom på min 45 års dag förra året och en God Jul önskning också i julas. Så därför kände jag att jag kunde fråga om detta. Jag vet ju att han har två fotoalbum med svartvita foton på släkten från hans sida. Bad snällt om att få låna dem. Alltid roligt att få ett ansikte på namnen man hittar.

Han vet ju att jag varit intressera av släkten länge och tidigare frågat mig om han skulle gå igenom bilderna och skriva namn på baksidan av fotona så jag sedan när han dör vet vilka folk är. Jag har sagt att han gärna får göra det. Nu har jag börjat släktforska på allvar och behöver dem.

Då svarade han med ett sms tillbaka att han gett bort albumen till sin kusin som också släktforskar. Tack så väldigt mycket för det. Undrar verkligen hur han tänkte när han gav bort dem? Han visste ju att jag ville ha dem om inte medan han lever så efter han dött. Blir uppriktigt väldigt besviken på han känner jag men det är väl inget ovanligt att han gör mig besviken. Egentligen förstår jag inte hur jag kunde vänta mig något annat heller.

Känns nästan som jag tappar lusten och gnistan att släktforska på hans sida nu. Inte endast för fotografierna skull utan för att hans kusin kommer ju hitta en massa spännande om släkten som han kommer berätta för min far, så det kommer ju inte behövas att jag också berättar något. Tänk om jag hittar något jätte intressant och roligt och vill berätta om det och så kommer jag glad och ivrig och berättar, så vet han allt redan om just detta. Nej detta vill jag verkligen inte uppleva känner jag. Skulle bara bli patetiskt och extremt pinsamt.

Dessutom så visste jag inte att min far överhuvudtaget hade något som helst kontakt med något släkt. Han har ju inte brytt sig om att ha kontakt med någon släkt tidigare så så varför bryr han sig nu? Tycker det var förbannat onödigt att ge bort de där albumen till sin kusin. Där finns ju bilder på hans farmor och farfar och mormor och morfar, bilder på fastrar och mostrar till honom och bilder på kusiner till han. Väldigt mycket värdefullt att ha tillgång till när man släktforskar.

Om jag mot förmodan nu ska fortsätta forska på min fars sida så blir det väldigt mycket mer jobb för mig nu att leta bilder också. Finns ju vissa bildarkiv att söka i där man kan hitta foton, men det är inte säkert några bilder finns där för det. Suck! Måste ta och fundera på detta nu och känna efter som jag ska fortsätta forska på farsans sida. Har ju som sagt inte kommit så långt så avslutar jag så är det inte hela världen.

På mammas sida har jag kommit lika långt som på pappas sida så det är bara att hoppa över dit och fortsätta där i stället. Grejen är att jag känner inte samma dragning till att forska på mammas sida som jag gör på min fars sida. Så om jag fortsätta på farsans sida så kommer jag inte berätta någonting för han om vad jag hittar i alla fall. Han får nog redan på saker ändå genom sin kusin. Däremot kommer jag berätta för min lillebror förstås. Så hoppas jag att han inte berättar vidare för farsan. Ska berätta för lillebror om det här med albumen och  om hur besviken jag är.

Som sagt jag måste fundera några dagar och känna efter vad som känns rätt att göra. Just nu känns det inget bra alls. Men det kanske går över.

Har ju redan lagt ut en del pengar på denna forskning. Dels avgift för kursen som jag iofs delbetalar, men också för böcker jag behöver. En bok som jag behöver i kursen som heter Släktforska steg för steg.  Sedan har jag beställt två böcker jag behöver när jag släktforskar. En ordbok för släktforskare och även en bok där man lär sig läsa och förstå gamla handstilar. Den heter Vad står det? Ska också köpa Sveriges Dödbok. den är svindyr men måste ha den. Ska köpa den när jag får nya pengar. Senare sedan hade jag även tänkt köpa en riktigt snygg antavla i färg. Alltså ett släkt träd där jag tänkte fylla i släkt jag hittar. Har en gratis antavla som jag skrivit ut från Internet. Den får fungera som kladd tills jag vet att jag har fullständiga uppgifter. Sedan kostar abonnemang på olika släktforskar sajter också. Framför allt kommer jag använda Arkiv Digital. Den ska vi få tillgång till gratis under 10 veckor genom Studieförbundet Vuxenskolan jag går på kursen genom.

Sedan betalar jag abonnemang i månaden på Ancestry också. Den sajten kan bli nödvändig då jag ska börja forska efter släktingar i Amerika. Folk på pappas sida har flyttat dit och immigrerat lång tillbaka. Har ju enligt min far en släkting långt tillbaka som immigrerade till Amerika och som var med på Titanic och överlevde. Har inte lyckats hitta han ännu i släkten och inte sökt så mycket heller iofs. Men det ska tydligen vara någon kusin till min pappas mormor eller något. Känns väldigt spännande om det stämmer. Men som sagt vet ju inte om jag ska fortsätta forska på farsans sida längre. Tur att jag inte hunnit så långt ändå. Hade blivit svårare att bestämma sig då hur jag ska göra.


 

 

 

 

 

 

 

I kväll ska jag och Jennie gå och se en skräckopera föreställning. Är inte särskilt mycket för opera egentligen, men underbara Richard Söderberg är med i den föreställningen så det kanske gå att uthärda ändå. Jennie hon är ju intresserad av skräck så den kanske är okej ändå. Föreställningen heter Urser och spelas på Folkoperan. Får se om det blir kul.

Det var allt för denna gång. Förlåt för att jag varit dålig på att skriva.

//Marie

 

 

 

Första dagen på år 2019.

1 januari 2019.

Nu har första dagen på året nått sitt slut, nästan. Det har varit en strålande fin dag och minst 4 grader varmt. Har faktiskt suttit hemma hela dagen. Fast jag inte drack en droppe igår kväll på nyårsafton har jag faktiskt varit lite seg under dagen. Var ju uppe längre än jag normalt brukar vara igår kväll. Vaknade iofs halv elva i morse men ändå, sov inte i ett streck. Gör jag ju aldrig.

Jennie hon börjar jobba imorgon igen men denna vecka blir det väldigt lugnt på jobbet och så blir det kort, bara tre dagar. Jag sitter och funderar på vad jag ska hitta på under dagarna då Jennie jobbar. Något kreativt måste jag ta mig för.

Skulle vilja göra en ny upplaga av min diktbok, så jag funderar på om jag ska börja året med att sätta igång med det. Bara det att jag inte kommer ha råd med att publicera den sedan. Men det är iofs en senare sak att ta tag i.

Jag ska också rensa i min pysselkista. Har köpt en lådhurts på IKEA som jag ska sortera in lite grejer i tänkte jag. Kommer ta typ en hel dag. Ska bli skönt att få lite ordning för jag hittar ingenting där i.

Sedan måste jag sortera fram badrumsgrejer som ligger i en låda efter en olycka med ett skåp som rasade före jul. Köpt en vagn med hyllplan att ha i badrummet där en del ska stå.

Sedan måste jag börja tänka på julpyntet snart. Det ska ju bort igen någon gång efter trettonhelgen.

Jag måste erkänna en sak. Att jag saknar väldigt mycket att filma. Tyckte ju att det var så himla roligt och köpte mig ju till och med en filmkamera och ett stativ.

Funderar fram och tillbaka på om jag ska börja med det igen. Samtidigt vill jag inte att den där idioten som höll på och ringde och drev med mina filmer ska sitta och se dem. På något sätt kan han det trots att jag blockat han överallt. Han kan också ringa fast jag blockat hans nummer. Känns extremt olustigt trots att han faktiskt inte har ringt sedan jag fick det löjliga telefonsvarar meddelandet av honom. Men om jag börjar filma igen så kanske han gör det. Känner mig extremt kluven.

Har ju aktiverat min Youtube igen men har alla mina filmer med mig privata. Så ingen kan se dem. Det är ju inte så mycket mening med att filma något om ingen kan se mina filmer. Man visste eller trodde ju verkligen inte att det fanns idioter som gör som han gör, men tydligen finns det sådana och det var något jag inte hade i beräkning när jag började filma. Men nu vet jag det och har blivit mer försiktig och måste nog tänka mig för lite vad jag filmar och hur öppen jag ska vara med det jag filmar. Men som sagt har inte bestämt om jag ska ta upp filmade igen eller inte. Känner mig väldigt kluven.

Så vi får se hur det blir.

//Marie

 

 

Nyårsafton, sista dagen på år 2018.

Idag är det nyårsafton och jag ska försöka sammanfatta året som varit nu innan vi träder in i det nya. Jag och Jennie har som vanligt varit på en hel del musikaler och teatrar, även sett en del shower och varit på lite konserter. Har varit på några biofilmer också. Vi har även varit på en del museum, sedan har jag varit på några föreläsningar och ett föredrag. Vi har varit på Skepparholmens SPA i ett dygn då jag vann vistelsen i en tävling, varit på Stockholms Pride i somras fast bara under två dagar, vi åkte på en dagsutflykt till Vaxholm, sedan har jag ju fått flyga i en lufttrumma. Fick Bodyflight av min bror i 45 års present. Vi åkte också på en pressresa till Karlstad under ett dygn och bodde på hotell och såg musikal där. Har sett Peter Jöbacks show två gånger på Cirkus, sett Richard Söderbergs show. Har även besökt några mässor också under året på Stockholms mässan..

Lite mindre roliga saker som hänt är att jag fått lov att laga tänderna och slipa tandsten, så det blev att springa hos tandläkaren några gånger. Tur jag går till ett ställe för folk med tandläkare rädsla. Sedan har jag fått veta vad min Hypotyreos alltså sjukdom i sköldkörteln kommer ifrån och det beror på sannolikt att jag har en autoimmun sjukdom som heter Hashimotos. Vilket innebär att immunförsvaret attackerar sköldkörteln och bryter ner den i stället för att försvara den.

Sedan några allmänna saker som påverkat mig starkt under detta år är en del underbart goa kändisar som gått ur tiden under året. Sedan blev nog alla påverkade av Terrorattacken på Drottninggatan detta år. Jag blev också väldigt påverkad av polisens dödsskjutning på Eric som hade Down Syndrom. Även drunkningsolyckan på lilla Dante som också hade Down Syndrom har påverkat mig. Sedan blev nog alla påverkade av vår heta sommar, då ingen mådde särskilt bra av att det var så hett. Dessutom blev man påverkad allt som det medförde. En del äldre dog i värmen, halva landet stod i lågor. Nu bodde inte jag där skogarna brann men man såg ju på tv och hörde Helikoptrarna som flög förbi.

Detta året har för med sig både positiva och negativa händelser och upplevelser men det är väl så det ska vara. Nu hoppas jag att det nya året för med sig något stort och helt fantastiskt.

Hoppas alla jag känner får en bra start på det nya året.

Gott nytt år till er alla!

//Marie

Att ifrågasätter saker och blir dumförklarad!

Nu måste jag skriva av mig lite om något jag upplever mer eller mindre varje dag. Detta förföljer mig Så här är det att så fort jag ifrågasätter något som jag inte förstår på Facebook i en grupp, på en gilla sida, på någons logg/vägg så blir jag alltid betraktad som jag är dum i huvudet av folk. Jag ifrågasätter saker jag inte förstår för att jag verkligen vill veta, så jag lär mig nya saker och kan bilda och få erfarenhet, inte för att verka dum och för att skapa dålig stämning eller hålla otrevlig ton.

Jag är inte så väldigt allmänbildad vilket gör att jag inte kan och vet så mycket om vissa saker som andra tycker är självklara. om man då frågar något som andra tycker är självklart att man bör veta som vuxen människa så tycker folk att man bara ställer dumma frågor och varför ställer man så dumma frågor, jo för att man är en idiot.

Jag förstår verkligen inte vad det är med folk? Verkar inte finnas någon som helst moral längre. Varför kan inte folk använda huvudet och i stället tänka att den här människan som skriver detta inlägg kanske inte förstår vad vi pratar om här och i stället fråga mig vad jag menar eller är det något du inte förstår? Nä i stället tar man för givet och förutsätter att någon som skriver sådär konstigt är totalt blåst i huvudet och är ute efter att jävlas och skapa dålig stämning. Hur kan man ens tänka så eller tro så om en människa man inte känner överhuvudtaget? Man utgår endast efter vad människan skriver att hen är dum i huvudet. Detta är för mig totalt obegripligt.

Jag har till och med blivit anklagad flera gånger för att vara nättroll. Folk frågar rätt ut eller konstaterar att jag är ett nättroll. Detta känns verkligen och gör svin ont i mig. Har så svårt att låta bli att ta åt mig. Tycker detta egentligen är ren diskriminering faktiskt. Tänk att folk inte ens kan ha förståelse för när man förklarar sig och dessutom berättar att man har diagnoser. Nä, då är man ännu mer dum i huvudet. Vilka fördomar folk sitter inne med. Fördomar för saker de inte vet något om och för folk de inte ens känner.

Förklarar jag sedan att jag bland annat har ADHD så tänker folk. AHA! Inte undra på att hon är dum i huvudet då och skriver dumma kommentarer, i stället för att tänka jaha, då förstår jag varför hon frågade eller skriver sådär… eller jaha då var det inte konstigt att hon inte förstod vad vi menade eller pratar om här. Inte den mista respekt eller förståelse får man, men själva kräver folk av mig att jag ska visa respekt och förståelse, hålla god ton och respektera det som de skriver. Vad är det för rättvisa egentligen? Man kan inte hålla på och kräva något från andra som man inte gör bättre själv.

Detta med att bli dum förklarad har gått så långt att jag börjat dra mig ifrån att försöka fråga om något jag inte förstår i stället. För det är verkligen inte roligt att bli dum förklarad så fort man frågar saker. Det är inte så att folk skriver rakt ut ”Du är ju dum i huvudet” eller ”Vilken idiot du är…” men folk antyder detta ganska tydligt i hur det skriver sina kommentarer till mig. Sedan att man blir taggad känns alltid som om folk står och pekar ut en tycker jag. Ytterst obehagligt faktiskt. Men det är bara min känsla.

Men denna funktion är ju också till för att andra ska veta vem folk svarar till. Så den är bra egentligen men känslan infinner sig varje gång någon svarar mig. Spelar ingen roll om jag blir dum förklarad eller inte. Känsla av utpekningar kommer ändå. Tror inte jag är den enda som känner så ibland.

Att bli dumförklarad blir jag väldigt ofta även om jag inte ifrågasätter saker utan bara skriver min åsikt. Känns som om jag inte får ha några åsikter för då är jag dum, oförskämd, håller dålig ton eller skapar dålig stämning. Hur ska man formulera något man vill säga utan att det är något fel med det man skriver? Hur ska man skriva för att inte verka otrevlig, hålla dålig ton eller skapa dålig stämning som jag alltid får höra? Hur skriver man på ett trevligt sätt när man blir irriterad eller förbannad? Om det ens går,  kan någon tala om för mig hur man gör?

Folk tycker jag är otrevlig när jag är för ärlig och för rak på sak, Men sådan är jag och det tillhör min diagnos inom Autism Spektra. Man säger ofta direkt vad man tycker och tänker i stället för det som är socialt lämpligt. Dessutom eftersom jag har ADHD och är extremt impulsiv så hinner jag inte alltid tänka innan jag vräker ur mig något.

Men jag ser oftast inte heller något fel i det jag skriver, tycker eller tänker. Det är bara mitt sätt att uttrycka mig på så som jag lägger fram saker. Känns verkligen inte rättvist att jag ska behöva hålla inne med allt jag tycker och tänker bara för att jag inte ska riskera att skapa dålig stämning i ett forum. Alla är fria att ha en åsikt till och med jag. Jag klarar heller inte av att hålla allt inom mig. För jag har också både tankar åsikter och synpunkter som vem som helst. Lika väl som andra skriver vad de tycker och tänker rakt ut om mig så kan väl jag skriva rakt ut vad jag tycker och tänker. Jag antyder aldrig att någon är dum i huvudet rakt ut i alla fall.

Jag tror egentligen bara att folk blir extremt avundsjuka på att jag vågar yttra och säga just det som de själva aldrig ens skulle komma på tanken att säga. Tror att många egentligen håller med mig i mina åsikter, med det skulle de aldrig våga erkänna öppet, för sådan yttrar eller säger man inte inte rakt ut. I stället sitter de och anklagar mig för att vara oförskämd och otrevlig.

Jag vet inte hur många grupper på Facebook jag blivit utkastad och blockad ifrån. Fast det inte ens är jag som gjort fel utan andra har hoppat på mig. Jag har bara försökt försvara och förklara mig med det är bara jag som fortsätter och skapar dålig stämning. Ingen annan kan ju göra fel och speciellt inte en administratör i en grupp. Alla andra människor är ju fullkomlig felfria och fullständigt perfekta. I helvete heller!

Ändå är det jag som alltid blir straffad. Jag som åker ut gruppen och blir blockad. Har fått lov att starta egna grupper i vissa ämnen för att jag inte är välkommen i de som redan finns. Bland annat i Sköldkörtelgrupper och Klimakteriegrupper. Även i EDS grupper har jag blivit avstängd i från. Men en sådan grupp har jag inte startat någon egen ännu.

Jag får ofta höra av Jennie och de som jag verkligen känner mig att jag inte ska ta åt mig på det folk skriver i grupper. För människor som sitter där känner inte mig. Då kan jag försvara mig med att för mig är det ingen skillnad på att bli dumförklarad av någon jag känner eller inte. Jag tar åt mig och det gör ont från vilken som. Hur gör man för att inte ta åt sig på vad folk skriver?

Den skulle förstås göra mycket ondare om jag skulle bli dum förklarad av någon som känner mig väl. Vilket jag aldrig blir för de som verkligen känner mig älskar mig precis som den jag är och de vet hur jag fungerar. De vet om mina negativa sidor och kan ta dem på rätt sätt. De behöver inte dumförklara mig. De kan också förklara på ett bra sätt för mig när jag gör fel så att jag förstår och inte behöver känna mig varken påhoppad, anklagad eller dum förklarad. Mina nära och kära plus några få vänner betyder allt för mig.

Det är ganska skönt att ha bloggen att skriva av sig i men jag börjar bli ganska trött på att behöva förklara samma sak om och om igen. När ska folk förstå? Det tär ganska mycket på mig att alltid behöva förklara saker och försvara mig och den jag är. Det jag tänker säga nu har jag sagt förut och det är att jag vägrar låtsas vara någon jag inte är för att passa in i samhället eller för att det ska passa andra människor. Kan man inte respektera och acceptera mig, älska hela mig precis som jag är trots mina diagnoser som gör att jag blir för ärlig och rak, är för impulsiv, blir intensiv, har svårare att förstå självklara saker, svårt att ta till mig kunskaper och gjort mig dåligt allmänbildad, då kan man dra dit pepparn växer. För hos mig har man inget att hämta om man bara gillar mina fina sidor.

Att respektera menar jag att man ska ha förståelse för varför jag gör som jag gör och kunna se att jag inte menar något illa när jag uttrycker mig ärligt och rakt, formulerar mig klumpigt, har svårt att förstå vissa självklara saker, är väldigt impulsiv och slänger ur mig saker eller agerar innan jag hinner tänka mig för. Men detta betyder inte att jag får bete mig hur som helst och att man måste acceptera allt jag säger och gör för det. Men man ska ha förståelse för varför det blir som det blir, varför jag missförstår och varför det blir fel ibland i kommunikation med andra.

Jag är inte felfri och inte perfekt. Jag är bara en människa. En människa som inte passar in i samhället och i det sociala nätverket. Det sociala nätverket kommer jag aldrig någonsin förstå mig på. Men även jag tar åt mig, blir sårad, ledsen, arg och irriterad som alla andra. Jag har också känslor som jag tycker är värda respekt.

Men ni ska veta att det är sällan jag önskar att jag vore någon annan för jag gillar ändå den jag är och jag skulle inte vara jag om jag inte hade mina diagnoser. Men det betyder inte att jag är mina diagnoser. De är en del av mig bara. Själv är bara Marie och inget annat.

HÄR KOMMER NÅGRA BRA CITAT:

”Funktionsnedsättningen är bestående men blir bara till ett hinder i vissa situationer”

”Jag är inte dum, har bara otur när jag tänker”

”Jag är inte som alla andra, är mig själv”

”Innan du dömer mig, ta på dig mina skor, gå samma gator som jag har gått. Bearbeta förlusten av människor jag har förlorat. Orka med alla känslor och alla händelser som jag erfarit. Snubbla på alla stenar som jag snubblat på, res dig alltid upp igen och gå samma väg som jag gjorde. Efter allt detta kan du döma mig och mitt liv”

// ”Idioten” Marie

PS: Jag tycker att kan man inte tänka sig att säga rakt ut direkt till personen mellan fyra ögon de man tänker vräka ur sig i sin kommentar så ska man inte skriva det heller.

Jag och min rullator!

Äntligen har jag tagit lite bilder på mig och min nya rullator som jag vill visa upp. Har fått Jennie till att hjälpa mig och ta bilderna i dagsljus. Synd bara att det inte var soligt. Lägger in bilderna längre ner.

Som jag skrivit tidigare startade jag en insamling på Facebook så jag kunde köpa mig en ny rullator i födelsedagspresent. Den slutade 2 nov då jag fyllde år. Fick faktiskt in mer än nog till rullatorn så det kommer räcka till ett årskort eller terminskort på badhuset så jag kan bassängträna. Alltså gå på vattengympa. Detta är enda träningsformen som passa mig och min kropp. Jag avskyr att träna. Dessutom eftersom jag har EDS och går med ständiga smärtor, så då hjälper egentligen inte träning utan i vissa fall så blir det bara värre. Men bassängträning eller vattengympa fungerar bra. Jag får inte mer ont av det, tränar inte upp styrkan, får inte bättre kondition men det håller ändå rörelseapparaten med muskler och leder i bättre form. Blir inte så stel. Helst ska jag ju träna i varmvatten men det är svårt att hitta sådan träning.

På bilderna kan ni i alla fall se en glad, bekväm och nöjd Marie. Jag når ner utmärkt till marken, den är tillräckligt bred så jag behöver inte klämma in mig. Den har underbara hjul, går så tyst och är inte allt för tung. Den är en otrolig avlastning för mig. Jag har ju inte ett dugg svårt att gå, utan jag är ju beroende av sittplatsen.Den fungerar som avlastning så jag kan sätta mig och vila när jag får ont och blir trött av att gå mycket. Den avlastar mig också så att jag slipper bära så mycket. Jag älskar den verkligen och tycker det är roligt att vara ute med den. Är så tacksam för alla som hjälp till med den och jag lovar att vårda den väl. Tack!

Nu ska jag inte tjata om denna något mer.

//Marie

              

        

 

Vistelsen I Karlstad!

Jag och Jennie blev bjudna att komma till Karlstad och se musikalen ”Something Rotten” på Wermlands operan. Visit Karlstad bjöd oss på på både resa med tåg, hotellboende, mat och biljetter till föreställningen. Tack Visit Karlstad för allt detta.

Vi fick åka snabbtåg till Karlstad. Gick jättebra trots att jag blev lite orolig för att vi skulle bli åksjuka. Men det blev vi inte. När vi kom fram strax efter 14.00 så stod en jättetrevlig kvinna som heter Rebecka som jobbar för Visit Karlstad och mötte upp oss på tågstationen med orangea påsar från ”Visit Karlstad” med lite information till oss om både Karlstad och om dygnet där plus att vi fick ett paraply. Hon skulle köra oss till hotellet som låg lite utanför Karlstad centrum.  Tog ca 10 minuter att komma fram till hotellet som var jätte fint. Det hette Best Western Gustaf Fröding hotell. Allt gick jättebra med incheckningen.

När vi kom upp på rummet hade vi 2 timmar på oss innan vi skulle bli upphämtade igen av Rebecka. Det var nästan som att kliva in i en bordell. Det var delvis svarta väggar, svart golv, svart bord och stol, en röd fåtölj och jätteröda tjocka stora gardiner. Flera av rummen var inredningen inspirerade av Gustaf Frödings texter. Tycker vårat rum var jättefint. Vi utforskade rummet, installerade oss, duschade och bytte om inför kvällen. han till och med ta det lugnt en stund innan vi var tvungna att gå ner och möts upp Rebecka som kom och hämtade oss och körde oss till Wermlands Operan där vi mötte upp de andra nio personerna som också var med på denna resa men som bodde på andra hotell.

Där skulle vi både äta middag och se musikalen ”Someting Rotten” Men allra först skulle vi får träffa regissören för föreställningen som heter Markus Virta. Fick lyssna till honom och ställa frågor. Blev en mycket trevlig stund. Vi fick också varsitt teaterprogram.

Efter det var det dags att äta middag. De hade dukat upp buffé bord till oss men tyvärr fanns det inte så mycket vegetariska alternativ. Fick äta Västerbotten paj och stekt potatis med lite grönsallad. och bröd. Så där blev vi först ganska besvikna på maten. Men vi skakade bort den besvikelsen och tänkte att vi får äta mer efterrätt i stället så vi blir mätta. Men när vi sedan gick och hämtade efterrätten såg vi att de stod ett separat bord lite vid sidan av där de hade fixat specialmat till mig och Jennie. Det fanns Halloumi, nötfri och laktosfri sås och röra, grönsaksbiffar och avokado. Vi kände oss jätte dumma som missade detta bord fullständigt. Särskilt med tanke på att de stått och gjort denna mat speciellt till oss. Ingen annan i vårat gäng hade heller sett detta bord. Vi skrev en ursäkt till personalen på restaurangen på Wermlands Operan. Sedan skulle även Rebecka prata med dem och tala om att vi hade missat bordet flera stycken av oss.

När alla var måtta och belåtna och vi hade skålat i skumpa, vi fick alkoholfritt, så var det dags att se föreställningen ”Something Rotten”

Jag tycker det var mycket vackert i salongen. Det hängde en enorm kristallkrona mitt i taket. Teatern var inte så stor, alltså det va en ganska lite scen. Men det var så fint i teatersalongen. Vi satt faktiskt på balkongen och vi såg alldeles utmärkt därifrån. Var dock lite trångt för benen då det var lite benutrymme, speciellt för Jennie som har långa ben. Sedan tycker jag att hålet ner till orkesterdiket var för stort och för oss som satt på balkongen såg man rakt ner där hela tiden under föreställningen eftersom de hade lyset tänt där nere. Jag tycker för min del att detta var lite distraherande i föreställningen.

Men så till föreställningen ”Something Rotten” Jag tycker att föreställningen var rolig. Det var jätte häftiga och fina kulisser och det var ett snyggt scenarbete med kulissbyten. Det flöt på jättebra och inget som störde nämnvärt i föreställningen. Tycker att alla var jättefint klädda. De hade många fina gamla teaterkostymer, men brallorna männen hade på sig under renässansen kan ju diskuteras. Det var otroligt duktiga och ambitiösa skådespelare.

Musiken var vacker men ibland var det också lite extrema men roliga texter i låtarna. Föreställningen utspelar sig ju under Renässanstiden. Två teaterbröder, var av den ena skriver texter och den andra är skådespelare, regissör och gör musiken vill försöka bräcka William Shakespeare med hans uppsättningar  genom att skriva en föreställningen som ska vara extra ordinär. De kommer på att de ska skriva en musikal som var jätte nytt på den tiden och som skulle heta ”Omelett” Hur det går, om de lyckas med musikalen ”Omelett”, bräcker, Shakespeare och hur han tar hela situationen får man veta om man går och ser föreställningen ”Something Rotten” Under pausen fick vi mer skumpa att dricka, men det blev lite strul med vart vi skulle vara så jag och Jennie fick springa runt hela stället och leta efter resten av gänget.

Några kända skådespelare som medverkar i föreställningen är Christer och Cecilia Nerfont, Johan Rudbeck, Patrik Martinsson, Jenny Holmgren och Tobias Lundqvist.

Efter föreställningen fick vi komma upp och bakom scenen och mingla med ensemblen, skådespelare och andra medverkande från föreställningen. Plus att det utbringades en skål med mer skumpa eftersom det var premiär. Det var både trevligt och roligt. Jennie fick prata med flera hon kände och dessutom fick vi träffa vår finns vän Johan Rudbeck som spelade Lord Clapham. Han blev jätteglad att vi var där.

Nä vi sedan var nöjda och glada blev vi skjutsade hem till Hotellet av fina Rebecka. Vi somnade gott sedan i våra hotellsängar.

Dagen efter åt vi först en god frukost på hotellet, vi checkade ut och sedan kom Rebecka igen och hämtade oss, eller hon stod redan utanför hotellet när vi kom ut. Hon körde in oss till stan till ett annat hotell där vi fick dumpa av oss packningen och sedan vänta in de andra, sedan åkte hon direkt och lämnade tillbaka firma bilen som hon hade lånat. Vi möte upp på detta hotell för att vi skulle få en stadsvandring, sedan vandrade vi bort till stortorget där vi mötte upp vår guide, för nu skulle vi får lära oss allt om Karlstad. Vi gick en guidning som tog ca en timme, sedan skulle vi vidare till museet Sandgrund där Lars Lerin ställer ut sina tavlor. Där fick vi en guidning i museet. Mycket trevlig museum. Jag är inte så mycket för konst och målningar men Lars Lerin målar väldigt speciella tavlor och jag gillar dem faktiskt.

Efter vår tid på museet blev det en lång promenad till restaurangen Olssons Bazar som ligger i Karlstads hamn. Där vi fick äta en urgod buffé. Vid det laget hade vi hunnit bli jättehungriga. Efter det var det dags för flera att bege sig till tåget. Vi skulle med olika tåg olika tider. De första rusade på en gång, sedan gick folk lite pö om pö. Vi, de sista hade gått om tid på oss så vi hade tid att vandra runt på stan några timmar innan vi skulle med vårt tåg.

Vi var fyra stycken som skulle med samma tåg. Vi satt bredvid varandra allihop. Väl på tåget hem till Stockholm var vi alla helt slut i kroppen och i fötterna, vi var jättetrötta och så var det ju snabbtåg så jag och en tjej till blev lite lätt åksjuka. Men gick bra ändå.

När jag och Jennie sedan var hemma såg vi första delen av idol sedan gick vi och la oss och slocknade direkt. Vi sov som stockar hela natten. Blev ett intensivt dygn för oss båda.

Tack Visit Karlstad, Rebecka, Best Western Gustaf Fröding hotell, Wermlands Operan och föreställningen ”Someting Rotten” som alla har varit med och gjort den här resan möjlig för mig Marie och Jennie. ❤ Vi har haft jätte roligt men intensivt dygn. 🙂 Tack!

//Marie

 

 

Detta inlägg publicerades på 10 november, 2018. 2 kommentarer