En sammaställning från ett utdrag ur min bok


Detta skrev jag som svar till en artikel som stod i DN i helgen där man berättade att funktionshindrade har svårt att få jobb och den handlade då om en synskadat kvinna icke förutsättningar i arbetslivet.

”Jag måste berätta att vi som har funktionsnedsättningar som inte syns har det ännu värre. För det är så på arbetsmarknaden idag att det som inte syns det finns inte. Man bli aldrig tagen på allvar och att anpassa ett jobb för någon som har funktionshinder som inte syns existerar inte. Dessutom finns det inga anpassade jobb överhuvudtaget. Jag är idag sjukpensionera redan eftersom just dessa jobb inte finns. Jag var inskriven på Arbetsförmedlingen i drygt 17 år utan att det hände ett dugg, det slutade bara med att jag blev anklagad av AF att det berodde på mig att de inte hade klarat av att hitta något jobb till mig. Jag har haft ett enda jobb i hela mitt liv som varade i två år och det var en lönebidrags anställning som receptionist. Efter två år fick jag sparken för att jag inte klarade av jobbet tillräckligt bra trots att det var anpassat för mig. Jag hade ju heller ingen receptionistutbildning och jag kunde inte engelska.

Jag har mer eller mindre blivit tvungen att leva på bidrag under hela mitt vuxna liv med undantag av tre långa år då jag inte ens hade rätt till bidrag längre. Jag har haft aktivitetsstöd, A-kassa, försörjningsstöd, CSN bidrag när jag studerade och någon sorts aktivitetsbidrag. Nu lever jag på sjukersättning som är knappt på 8500 kr/ mån efter skatt.

Under tre långa år levde jag helt utan inkomst. jag fick inga pengar någonstans i från. Min sambo som jobbade och var arbetslös om vart annat tvingades försörja både mig och sig själv med sin lön eller a-kassa. Jag var med i jobb och utvecklingsgarantin och var i Fas 3. Jag hade förbrukat mina 465 dagar med aktivitetsstöd och eftersom jag inte var medlem i någon A-kassa för att jag varit arbetslös så länge så ramlade jag mellan mellan stolarna och AF tog ifrån mig min inkomst. De sa åt mig att gå till Stadsdelsförvaltningen och söka försörjningsstöd.

Där fick jag heller ingen hjälp då de gick efter sambo regeln som de själva har hittat på vilket betyder att om jag har en sambo så ska han eller hon försörja mig. Jag lyckades få några få kronor när min sambo var arbetslös, men det lyckades alltid få fram överskottspengar i sina
beräkningar som de tyckte jag skulle använda som aldrig fanns att tillgå. Detta på grund av att de pengarna använde jag till att betala sådana saker som man inte kan söka hjälp att få från försörjningsenheten med.

Dessutom de få kronorna jag lyckades få ut när min sambo var arbetslös blev jag tvungen att betala tillbaka när jag senare blev beviljad sjukersättning från FK. Plötsligt blev försörjningsstödet ett lån och pengarna jag fått blev en skuld som jag blev tvungen att betala tillbaka.
Tvingades dessutom att överklaga tre gånger och till sist fick jag lov att skaffa ett läkarutlåtande som visar att jag är totalt handlings förlamad och inte kan göra någonting själv. Då godkände förvaltningsrätten sjukersättning till mig och gick emot FK.s avslag. jag blev beviljad sjukersättning och dessutom fick jag en massa pengar retroaktivt från två år tillbaka. Tog drygt två år att vinna mina rättigheter.

Mina funktionsnedsättningar är ADHD, Autismliknande tillstånd och Dyslexi. (Läs & skrivsvårigheter). Jag har också en sköldkörtelsjukdom och så har jag migrän och en kronisk magkatarr. Jag håller även på att utreda om jag har sjukdomen EDS.

Jag tycker det är en skam att man ska vara tvungen att förtidspensionera sig och ännu mer skamligt att man ska behöva kämpa i flera år för att få rättighet till att bli det. Bara för att det inte finns tillräckligt anpassade jobb på arbetsmarknaden. Ändå är det ju så viktigt att få ut folk i arbete. Jag har inte det som krävs på arbetsmarknaden och jag har ingen möjlighet till att skaffa mig det som krävs heller.

Så jag får leva livet som pensionär fast jag bara är 40 år vilket är hela 25 år för tidigt. Jag känner mig inte mindre värd för att jag inte har ett jobb, jag vet att jag klarar av ett jobb med rätt sorts anpassning speciellt skapade efter mina förutsättningar och efter vad jag klarar av. Jag vet också att det inte är mitt fel att jag inte får något jobb. Det är inte mitt fel att arbetsmarknaden ser ut som den gör idag. Men jag hoppas verkligen att det kommer hända saker under valet och att det kommer göra stor skillnad.

Jag kan berätta att under min tid utan inkomst kände jag mig så utanför i samhället, jag kände mig förnedrad och bortglömd. Jag kände mig som ingenting.Att inte kunna vara självförsörjande som vuxen människa är en skam och jag kände mig nästan som helt omyndighetsförklarad. Jag har svårt att sätta ord på hur det var att bli så utanför som jag har varit”

Om detta berättar jag mer om i min självbiografi som jag släppte för drygt tre veckor sedan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s