Archive | augusti 2014

Appropå min bok!

Häromdagen så skrev jag mail till fyra olika lättlästa nyhetstidningar och tipsade om min bok, sedan skrev jag till magasinen ”Skriva” och till ”Vi läser” Jag passade också på att maila samhälls och kultur magasinet VI. Får väl se om någon hör av sig, då det är väldigt svårt att få folk att nappa på min bok. Igår var jag till Dyslexiförbundet och lämnade en bok och de var jätteglada för den och skulle göra vad de kan för att visa upp den och göra reklam för den. Fick också bekräftat igår att medlemstidningen ”Ögonblick” som Föreningen Autism skriver kommer ha med en notis om min bok i nästa nummer. Låter bra tycker jag.

Någon som har ett förslag på hur jag kan marknadsföra min bok?

//Marie

Annonser

Nu händer det lite saker

Igår satt jag och mailade till fyra olika lättlästa nyhetstidningar för att fråga om de vill skriva om min bok. Självklart så fick de en gratis digital version av min bok. Jag mailade också till Centrum för lättläst för att tipsa om att min bok finns och sa även till dem att den faktiskt är ganska lättläst då jag har väldigt dåligt ordförråd och använder inte några svår ord. Sedan är väl inte mina meningsbyggnader så lättlästa alltid kanske men det får dom märka själva i så fall. Tycker ändå min bok är lättläst eller vad säger ni som har läst boken redan?

Idag anmälde jag mig till Kreakativ utställning i Kungsträdgården som Misa anordnar mellan 9-12 oktober. Där får jag chans att visa upp boken och vad jag åstadkommit. Ska bli så roligt och jag hoppas jag kommer med. Får vänta och se vad som händer. Sedan går jag ju och väntar på att andra ställen ska höra av sig och på onsdag ska jag ju förbi Dyslexiförbundet FMLS och sälja en bok till dem.

Idag fick jag mina nya böcker som jag beställt från bokförlaget. Hade bara beställt fyra stycken, sedan har jag några gamla kvar. Jag beställer bara några få i taget då jag inte har råd med fler trots att jag ändå får köpa dem billigare än andra. Sedan måste jag alltid beställa antal böcker som är delbart med fyra, men varför förstår jag inte riktigt men jag antar att det har med tryckningen att göra. Så jag måste beställa antingen fyra, åtta, tolv eller 16 st o.s.v. Denna gång blev det bara fyra stycken.

Nu ska jag göra mig i ordning för att åka på bassängträning. Så jag avslutar bloggen här för idag.

//Marie

10468367_10152518268052520_7884377045136746062_n

Känns bättre!

Nu har det gått tre dagar och jag vill bara berätta att det känns bättre även om det inte känns bra. Blev väldigt chockad i onsdags när jag fick mailet från pappa. Förstod ju att han skulle bryta men var inte beredd på när det skulle ske. Men som sagt det värsta har lagt sig. Jag tänker fortsätta göra reklam för min bok och vara stolt över den.Men det känns tungt ändå ibland eftersom jag inte har några föräldrar kvar. Mamma dog för drygt fem år sedan i lungsjukdomen KOL och ja, min pappa vill inte veta av mig. Men det är som det är.

Inget som tidigare skett går att få ogjort och det är ju inte jag som gjort något fel egentligen det är ju min pappa som inte funnits där i mitt liv, det är min pappa som bestämde, det var min pappa som hotade med stryk, det var min pappa som gav mig smäll, det var min pappa jag var så rädd för när jag var liten. Jag har väl inte heller varit världens enklaste unge att uppfostra men tyvärr så blir man som man blir uppfostrad. Jag hade det svårt med mig själv och i skolan, var ensam och hade inga kompisar och hade svårt och jobbigt att hänga med i undervisningen.

Min mamma var inte heller någon ängel under min uppväxt då hon föredrog spriten före sin dotter. Hon älskade flaskan mer än mig. Hon fanns aldrig där under min tonår, den tiden då jag trädde in i puberteten. För henne var det bara hon och alkoholen. Pappa hade tagit lillebror med sig hem till sig, så jag hade inte ens honom att ta hand om, jag hade ingen, var helt ensam. Mamma hade flaskan och sin fullgubbe till karl.

Men mamma ändrade sig mycket när hon blev nykter, hon hittade tillbaka till livet igen, hon blev lycklig, hon började ställa upp för mig och fanns alltid där när jag behövde henne, hon försökte verkligen åtgärda tiden då hon inte fanns där för mig. Hon var världens bästa mamma innan hon dog. Det är jag henne evigt tacksam för och jag älskar henne gränslöst.

Vad gör pappa, han bryter med mig för att jag skrivit en bok där ett kapitel handlar om hur jag har upplevt honom under min uppväxt.
Jag trodde han hade förändrats skärsikt efter mamma gick bort men vad jag bedrog mig. Den människan kommer aldrig kunna ändra sig någonsin så jag tänker inte hoppas något mer. Bättre för mig att släppa honom helt. Jag har ett eget liv nu och jag klarar mig ändå. Dags att göra sitt bästa för att gå vidare. Göra framtiden så bra det går.

I onsdags så satt jag och svarade på lite frågor jag fått via mail från Dyslexiförbundet FMLS. De ska lägga ut en liten intervju med mig angående min bok på deras hemsida. Har dock inte kommit upp ännu, men när den gör det så kommer jag tipsa om den här. Sedan ska jag dit på onsdag denna vecka och lämna en bok som de kan ha på kansliet. Kommer förstås lämna lite flygblad också.

Jag kommer även att besöka några klasser i min skola då jag ska berätta om min bok. det ska bli spännande. 🙂 När vet jag inte ännu, men någon gång under hösten blir det i alla fall. Ska bli kul.

//Marie

Känner mig mig ledsen och nedstämd!

Känner mig så ledsen och nedstämd i kväll. Trots att jag förstod vilken reaktion jag skulle få så var jag ändå inte beredd på när den skulle komma. Blev faktiskt lite chockad i morse. Mitt förra blogginlägg skrev jag i chock. Blev ganska slarvigt med mycket stavfel. Jag skulle vilja gråta egentligen men jag vet inte om min pappa är värd några tårar och ingenting blir ju bättre för att jag gör det. Känns bara fånigt. Jag hoppas det kommer kännas bättre i morgon för då ska jag till Misa först på morgonen och sedan på eftermiddagen börjar jag på Friskvården i skolan. Kommer ha fem timmar där emellan så jag åker nog hem ett tag. Nästa vecka börjar jag med engelska. Som det känns nu har jag verkligen ingen lust. Skulle bara vilja vara hemma hela dagen i morgon och göra absolut  ingenting. Orkar inte med några måsten känner jag. Men kan inte göra så tyvärr. Visst kan jag ringa mig sjuk men det verkar ju dumt att göra när man inte är det. Får hoppas på att det känns bättre när jag sovit annars får jag hoppas på att jag är sjuk på riktigt när jag vaknar.

Vet ni en sak, jag skrev ju i ett tidigare mail om mina förluster i livet och jag trodde faktiskt att min nästa framtida förlust i livet skulle bli min älskade katt Spookie som är 14 år gammal, men så blev det ju inte. Min nästa förlust blev min pappa. Fast egentligen förlorar jag inte så mycket bara det lilla pappa jag hade i honom och det var inte mycket. Men av någon anledning var jag väldigt rädd om det fast jag inte borde det. Egentligen borde jag själv ha brutit med honom för länge sedan om jag ska vara ärlig. Det är svårt när man trots allt ändå är pappas flicka. Sedan har jag ju ingen mamma längre då hon dog för drygt fem år sedan i lungsjukdomen KOL. Det är några stycken under dagen som skrivit och sagt att jag är modig som släppt en bok, men ärligt talat måste jag säga att det är verkligen inte så lätt att vara modig, men jag försöker. Jag är stolt över min bok och ångrar inte ett dugg att jag släppte den.

//Marie

Min pappa!

Igår fick min pappa min bok. Tydligen så började han med att läsa kapitlet om honom. Förstår att han var nyfiken på det. men det gacv honom tydligen en käftsmäll rakt i ansiktet. Var tydligen svårt för honom att läsa. Försökte ju förvarna honom igår om att allt jag skrivit är efter hur jag har upplevt saker och ting, helt ur min synvinkel. Tror inte han förr har sett det på de sättet jag hade skrivit det på och framför allt tycker han ju inte att han gjort något fel. Inte heller tror jag ha var medveten om att han varit så dålig pappa som han varit. Så jag förstår att han blev sårad. Fick detta mail nu på morgonen.

Marie.

Har just läst kapitlet i din bok som handlar om mig och ger nu upp

vad gäller dig. Att du kan säga dumma saker när du är upprörd eller

arg är en sak men att skriva saker i en bok om mig som till stora delar
är lögn och rena påhitt är oförlåtligt. Det här är sista gången du hör
från mig och jag vill i fortsättningen inte ha någon som helst kontakt
med dig. Eventuella sms, mail, eller brev kommer jag varken att läsa
eller svara på, och du kommer aldrig mer att höra min röst.

Hoppas ändå att du ska ha det bra i fortsättningen.

Pappa

Jag skrev inte boken för att hämnas på honom, smutskasta honom, baktala honom eller svartmåla honom. Jag skrev om mitt liv där han ingår och det hand blivit konstigt om jag inte hade skrivit något om honom.  Visst känns detta litegrann men jag är inte förvånad över hans reaktion och detta var en risk jag tog när jag släppte boken. På ett sätt känns det bra också och det är att äntligen har han fått se hur han varit ur min synvinkel. Jag har fått visa hur jag upplevt att han har varit. Jag tror inte jag någonsin hade vågat tala om det direkt till honom så detta var nog det bästa sättet även om jag inte skrev boken av dem anledningen. Jag vill bara dela mitt liv med andra eftersom jag har haft det väldigt tufft.
Jag tror nu att det bara är att låta pappa vara, ge honom tid även om det kan ta ett halvår till ett år kanske. Kanske han kommer på bättre tankar redan när han läst resten av boken och blir mer medveten om hur jag har haft det. Han har ju inte funnit med så mycket under min uppväxt eftersom han rest mycket.
Jag har ju egentligen inte så mycket kontakt med honom överhuvudtaget idag. träffade honom några gånger om året och pratade i telefonen ibland så det blir inte så svårt att låta honom vara. Men jag har ju för tillfället ändå förlorat det lilla pappa jag hade i honom.
Så vi får se vad som händer i framtiden. den som lever får se.
//Marie

Lite av varje!

idag har jag varit på Värmdö hos min pappa. Han fick så klart min bok. Han blev förvånad över att den var så pass tjock men det är ju också stor stil. Han frågade mig också om han skulle våga läsa den för att trodde att jag hade skrivit, min pappa är en skitstövel. Även om min pappa inte har varit någon bra pappa under min uppväxt och inte funnits där så skulle jag aldrig uttrycka mig så.  Jag försäkrade honom att det kommer han kunna göra och att han inte behöver vara orolig. För bokstavligen så har jag inte skrivit. Sedan försökte jag tala om att jag har ju skrivit om saker som jag har upplevt och sett saker. Det är ju ur min synvinkel. Sedan sa jag också att om vissa saker inte är skrivet exakt som det verkligen hände så är ju inte det hela världen, för det är ju ingen mer än han som vet hur det var ändå. Jag försökte antyda att det inte är så viktigt egentligen. Han tyckte ju det förut innan jag släppte boken och ville jag skulle fråga honom om saker jag var osäker på, men det har jag inte gjort. Får väl se nu hur han reagera när han läst den. han läser inte så fort så det lär nog ta ett tag.

Nu tänker jag berätta något som jag gjorde när jag gick på Lidingö folkhögskola. Jag gick där under läsåret 1991-92 då var jag 19 år. Då bestämde jag mig för att söka upp min halvsyster. Jag hade vetat ganska länge att jag hade en äldre halvsyster. Vi har samma pappa. Jag tror jag kontaktade någon form av nummerupplysning och fick napp på tre stycken i Sverige som hade samma namn, var av en i Umeå. Visste ju inte var hon bodde någonstans i Sverige, men jag visste vad hon hette i för och efternamn. Jag började med att kontakta den i Umeå genom att jag skickade ett vykort och frågade om det var hon. Det visade sig att jag fick ett brevsvar att det var hon. Min halvsyster är fem år äldre än mig. Hon bodde i Umeå i samma område som min mormor. Vi brevväxlade några gånger, sedan bestämde jag att åka upp till min mormor på jullovet och då passa på att träffa min syster. Det gjorde vi och första mötet var jätte pirrigt. Hon bodde i andra änden av området så vi möttes på halva vägen. Det första jag tänkte var, hjälp vad lik pappa hon är. Hon hade samma blick som pappa och hade många drag av honom. Vi gick hem till henne och satte oss och pratade i köket. Hade massor att prata om. Hon berättade att hon hade velat söka upp mig och min bror men trodde vi var mycket yngre än jag var så hon trodde inte vi  visste om henne.Vi satt och pratade i flera timmar om allt möjligt, speciellt om vår pappa som hon inte kände men ville veta en del om. Sedan blev det dags att gå hem till mormor igen och då hade hon gått och lagt sig.

Nästa gång jag träffade min syster var på sommaren då hon var här i Stockholm på besök hos sin pojkvän som bodde här. Då kom hon hem till mamma och mig och vi bjöd på fik och satt och pratade en stund. Tyckte det var så kul att ha en syster och att få träffa henne att jag hängde med henne upp till Umeå och bodde hos henne en vecka. Tror att jag hade sport eller påsklov då. Vi behövde tid för att vi skulle få en chans att lära känna varandra bättre och det blev en trevlig vistelse. Vi fick mycket tid tillsammans och det var så mysigt att få vara med min syster. Ju mer jag lärde känna min syster ju mer lik pappa tyckte jag tyvärr att hon var och blev nog till slut lite rädd för henne. Hon har ärvt mycket drag och gester från honom. Även många egenskaper, hon har dessutom samma blick som pappa tyckte jag då, men nu vet jag inte längre. Allt detta trots att hon inte vuxit upp med honom. Ändå kändes det så bra att ha en storasyster. Hade ju alltid önska mig det.

Sista gången jag träffade min syster var ytterligare en gång då hon var här nere i Stockholm. Vi hade bestämt att vi skulle åka ut till Värmdö och hälsa på pappa och min lillebror. Syrran hade sin pojkvän med sig som moraliskt stöd. Min syster tyckte det var kul att få träffa honom. Hon var ju också nyfiken på vem sin biologiska pappa var och hur han såg ut. Men hon ville inte ha något med honom att göra i sedan fortsättningen. Hon hade ju redan en pappa som var pappa för henne. Vi blev bjudna på fika och stannade där några timmar. Pappa tyckte nog det var roligt att få träffa sin dotter också. Han fick då veta att han hade ett barnbarn. Jag är moster eller halvmoster om det ska vara helt rätt. De barnet var bara fyra år då, nu är hon 25 år. Min syster är 45 år och jag fyller 41 år. Min bror är 36 år. Då gick han i högstadiet och var 15 år. Efter detta har jag inte träffat min syster mer. Hon ville inte ha kontakt med mig för hon blev rädd när jag berättade hur lik pappa hon är och vill inte vara som honom. Vi hade ingen kontakt mer förrän efter man börja använda dator, Internet och man kunde skick mail till varandra. Jag hittade henne på Internet då hon har en hemsida om katter. Där hittade jag hennes mail adress och kontaktade henne igen. Nu har vi kontakt via Facebook bara. Det är nu 22 år sedan vi träffades första gången.  Jag känner inte ett jättebehov av att träffa henne igen, men jag saknar fortfarande en äldre syster och framför allt gjorde jag det väldigt mycket när mamma gick bort. Var ju ingen som fanns där för mig då.

Det var historien om min storasyster. Kanske träffas vi igen någon gång. jag har ju inget anledning längre att åka upp till Umeå eftersom mormor flyttade ner till mamma i Södertälje 2003 och 2005 dog hon. Men om jag åker upp så kanske jag frågar henne om hon har lust att ta en fika.

I morgon ska jag träffa en god vän som ska få min bok. jag har också fått veta att någon på Dyslexiförbundet FMLS ska skriva om min bok på deras hemsida så hon skulle skicka över några frågor till mig och frågade efter bilder. En annan person där kontaktade mig idag och frågade om de på kansliet så kan få en gratis bok av mig som de kan visa upp för besökare som barn, föräldrar, lärare och elever. det har jag sagt ja till för det tycker jag verkligen de kan få. Kommer åka förbi någon dag och lämna boken och en bunt flygblad.

//Marie

 

 

Min blogg

Till er som läser min blogg. Jag vill att ni inte ska bli orolig om jag inte har bloggat på några dagar. Det betyder inte att jag har slutat att blogga, utan att jag inte haft något speciellt att blogga om angående boken. Denna blogg ska ju handla specifikt om min bok, så ibland har jag inget att berätta om. Ska försöka vid de tillfällena att berätta något ur boken, något som har med mitt liv att göra. Det har ju också med boken att göra tycker jag. Kanske lägger in något utdrag ur boken men det är inget jag kommer göra ofta för jag vill ju inte avslöja hela boken i bloggen. Då köper ju ingen den liksom. Jag kommer alltså inte sluta blogga för jag älkar ju att skriva. Får se bara hur länge det går att hålla sig till enbart min bok bara.

I veckan ska jag träffa min pappa som ska få min bok. Träffar inte honom så ofta och det känns lite pirrigt att ge den till honom. han kommer nämligen inte bli så glad antar jag när han läser den och kanske till och med säga upp bekantskapen med mig. Vi har inte så jättebra relation och det har vi aldrig någonsin haft. Nu har ju inte jag smutskastat honom direkt i boken men jag har skrivit om hur han har varit mot mig under min uppväxt och om hur jag upplevt det. Han borde ju veta hur han varit så jag tycker inte det borde bli någon större överraskning för honom egentligen men vi får se vad som händer.

På onsdag ska jag träffa en god vän som ska få min bok och efter det, så har alla speciellt utvalda fått min bok. Känns jättebra! Jag ska också beställa hem några fler ex så att jag har hemma om någon vill köpa boken direkt från mig eller om jag måste ge bort böcker för eventuella recensioner. jag vill ju egentligen inte ha den recenserad. Känns lite olustigt att någon annan ska sitta och recensera mitt liv. Jag kan ju i och för sig skicka digitala böcker till dem också men jag vill ändå ha några ex liggande hemma.

Jag kan också tala om att jag har redan börjat fundera, men bara fundera på en uppföljare av min bok men har inte bestämt mig för vad jag ska skriva om eller vad den ska handla om.  Men den kommer nog också handla om mig, fast jag kommer nog bara rikta in mig på några få specifika ämnen i så fall tror jag. Detta är bara tanker och funderingar som finns i mitt huvud än så länge så vi får se hur det blir det.

Snart, inte nu i veckan som kommer utan nästa börjar jag studera igen, läser engelska och det är ytterligare en orsak till att jag kanske inte kommer blogga lika ofta som jag gjort på sistone, men jag kommer försöka göra det några gånger i veckan i alla fall ändå. Ni som prenumerera på min blogg får den ju hem till er mail box så ni märker ju när jag skrivit ny blogg. Jag tipsar ju på Facebook också när jag skrivit ett nytt inlägg varje gång. Är så tacksam för alla er som följer bloggen. Det tar jag som att ni uppskattar och tycker om det jag skriver. Jag älskar ju att skriva så det är ett mycket bra betyg. Tack för att ni finns! ❤

//Marie