Min bok


Häromdagen kom jag på att min bok som jag har åstadkommit att skriva och som jag släppte för tre månader sedan, är det bästa jag någonsin gjort i mitt liv. Den är en av få saker som jag har lyckats riktigt, riktigt bra med i livet. Jag är så stolt över min bok och jag önskar så att min egen pappa kunde vara det också i stället för att inte vilja veta av mig. Min mamma skulle ha varit jättestolt över boken och min lillebror jag jag är jättestolt. Jag har även en moster och en kusin som är väldigt stolta över mig för vad jag har gjort. Det är inte lätt ska jag säga att skriva en bok, fråga mig inte hur jag har burit mig åt för det vet jag inte. Jag Marie Munther som nästan hela livet gått och trott att jag inte klarar av någonting och att jag är dum och korkad och inte vet någonting har lyckats skriva en bok. Jag har fortfarande knappt fattat att jag faktiskt har släppt en bok. Jag har lyckats med något riktigt bra i livet och jag är inte säker på att jag någonsin kommer kunna göra någonting bättre än min bok. Det skulle möjligen vara att skriva en bok till i så fall och släppa den kanske. För mig är i alla fall detta så stort och jag kan tala om att nu börjar det verkligen hända saker också runt omkring min bok. Jag börjar bli uppmärksammad, kan ni tänka er det?

Just denna vecka är jag med i tidningen Mitt, Söderort där man skriver om mig och min bok. Jag kommer antagligen vara med i Lättlästa nyhetstidningen och jag kommer att få bli månadens medlem i föreningstidningen Accent. Vet ännu inte när något av det kommer med i respektive tidning, då jag inte blivit intervjuad ännu. Jag kommer även vara med i tidningen HVB & LSS världen i en artikel om utställningen InsideOutside som jag medverkade i med min bok den 9-12 oktober. Där kommer artikeln främst handla om utställningen men det kommer vara en stor bild på mig och min bok vid mitt bord där jag satt under dessa dagar. Jag har tidigare haft med små notiser i både föreningstidningen Ögonblick och Läs & Skriv. Sedan finns det en kort intervju med mig på Dyslexiförbundet FMLS: s hemsida. Det känns så roligt att få synas även om det är på ganska åsidosatta ställen. Men det gör inget för jag delar så gärna med mig av mig själv och mitt liv. För jag känner att jag mår väldigt bra av att få göra det. Är det mycket uppskattat när människor delar med sig av sig själva?

Länk till intervjun på Dyslexiförbundets hemsida: http://www.dyslexi.org/tidningen-las-skriv/marie-ar-unik

Artikel söderort2

Ögonblick

Läs&Skriv

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s