Archive | januari 2015

Allting bara jävlats med mig!

Varför ska allting bara jävlas? Är det jag som just nu är för lättretlig eftersom jag snart ska ha min mens eller är det så att när en sak jävlas så fortsätter allt att göra det? Igår var jag på hörselkontroll, då jag har en liten hörselnedsättning på höger öra. Det slutade med att de ville att jag skulle undersöka öronen hos en öronläkare för att få veta varför jag hör så olika på öronen. Så jag kommer få en kallelse dit, så får vi se vad som händer sedan.

Efter besöket där så skulle jag åka till Nordiska museet och hämta ett ex av boken ”Judiska minnen” som de delade ut gratis i samband med minnesdagen den 27 januari. Då var det 70 år sedan förintelsen skedde. När jag ändå åkte dit hade jag tänkt fika i kaféet och sedan titta lite i shoppen. Men när jag kom dit fick jag veta att boken var slut. Ändå hade jag skrivit och frågat dagen innan hur många ex det fanns för att få ett hum om det fanns en chans att hinna få någon bok och för att slippa åka hela vägen dit för att få veta att boken är slut. Men jag fick inget svar. Blev så arg, men mest ledsen och besviken för jag hade så gärna velat haft en bok. Gick av mig ilskan därifrån samtidigt som jag ringde Jennie och skrek ur mig min besvikelse på henne. När vi äntligen la på hade jag hamnat borta vid Historiska museet. Jag skulle ju åka och besöka Jennie på jobbet och skulle ta buss 44 till Karlaplan egentligen från Nordiska museet på Djurgården. Jag hade blivit genomsvettig av den raska promenaden. Men där jag var vid Historiska museet gick bara buss 56. Då tänkte jag att jag åker med den till Wallenberg och byter till buss 76 till Ropsten där Jennie jobbar. När jag kom av så tänkte jag att jag går upp till Radiohuset och tar buss 76 där. Medan jag går ser jag buss 55 åka samma väg som jag gick vilket innebar att jag kunde ha suttit kvar på bussen en hållplats till och slupptit gå den långa backen upp och bli ännu svettigare. När jag äntligen kommer upp till hållplatsen vad ser jag. Buss 76 går inte längre förbi där. Nej, tänkte jag och blev helt gråtfärdig. Var dessutom väldigt hungrig också vid de laget. Vad faaan gör jag nu? Började komma i telefonen hur jag skulle ta mig till buss 76. Hittade att jag kunde åka buss 56 ner till Hakberget och byta till buss 76 där. Det gjorde jag men fick vänta en lång stund på bussen innan den kom och efter en lång tid kom jag äntligen till Jennie på jobbet och jag fick lite lunch av henne. Sedan rann ilskan och surheten av mig. Sedan hände inget mer den dagen.

Idag började det redan i skolan på engelskan. Jag kände mig lite små irriterad hela förmiddagen. Sedan tiden mellan engelskan och teckenspråkskursen ringde narkosläkaren och ställde frågor om mitt flås och min kondis. Det slutade med att de inte törs söva mig utan jag måste be min husläkare göra ett Arbets EKG test, så de kan se att jag inte har något fel på hjärta och lungor. Känns inget vidare att få höra att de inte kan söva mig för det innebär att om jag inte får narkos blir inget gjort i min mun. Sedan vet jag inte heller hur det kommer fungera för mig med att gapa, då jag är stel i käkarna och har ont. Det knäpper och jag har ibland svårt att gapa. ordentligt. Kanske måste kolla upp mina käkar också innan jag kan få tandvård. Om inte mina besvär beror på mina visdomständer och att det just nu är för trångt i munnen. Gör ont om jag gapar för mycket i alla fall.

När jag sedan kommer till teckenspråkskursen börjar jag känna att kursen går för fort fram. Läraren går för fort fram. jag har knappt hunnit lära mig det vi gick igenom förra gången och idag gick hon igenom en massa nytt. Hänger inte med när mina klasskompisar tecknar och speciellt inte när de bokstaverar. Inte heller kollar alla om jag hänger med. Man ska ju nicka lite för att bekräfta att man förstår. Känner mig dum och korkad när jag inte hänger med. Förstår att läraren måste gå fort fram eftersom kursen bara är sex gånger. Nästa gång är sista gången vi har en hörande lärare. Sedan kommer vi få en döv och hur det ska gå vet jag inte? Så det känns lite jobbigt med kursen. Jag är nog lite dålig på att visa att jag inte förstår också för jag sitter och låtsas hänga med märker jag,  för att inte verka besvärlig för mina klasskompisar som kommit längre. Sedan känns det inte som om alla är helt nybörjare som jag. Får väl försöka lära mig så mycket jag kan och sedan gå nybörjarkursen en gång till. Man kanske kan gå nybörjar kursen flera gånger om jag behöver.

Sedan väl hemma så skulle jag försöka hämta en teckenspråks app till min telefon och det gick bra men jag kan inte öppna appen för att det blir ett okänt synkroniserings fel. Då känner jag bara. är det meningen att jag ska gå denna kurs egentligen om man ska tro på ödet. Ja så känns det just nu men det kan ju förändras.

Inte nog med detta så är det LSS och boendestödet som jag hade svårt att förstå hur det tänker och jag och Jennie häll på att diskutera det en lång stund här efter att vi kom hem. Blir så irriterad när jag inte förstår saker. Så det känns som det är mycket nu och jag blir så trött, alla kraft rinner av mig och jag känner bara, nej, jag orkar inte.

Men allt reder sig väl och ordnar säkert upp sig. Nu har jag skrivit av mig lite i alla fall.

//Marie

Annonser

Tandläkaren idag!

Det blidde inte mycket sömn i natt eller jag hade så svårt att somna igår kväll, sedan vaknade jag massor med gånger under natten. Kändes som om jag hade resfeber typ. Var ganska trött i morse så jag gick inte till skolan och pluggade engelska, för jag behövde vila och samla mig inför tandläkarbesöket nu på eftermiddagen. Skippade Misa också idag. Har tagit det lugnt hemma hela dagen och sedan följde Jennie med mig till tandläkaren.

Puh! Det gick bra i alla fall där och de var jätte trevliga på Narkoskliniken. Kändes inte som man var hos en tandläkare när man var där. Det luktade inte ens tandläkare. De var lugna och de lyssnade hela tiden på mig, de svarade på frågor och de berättade hela vad de gjorde. Jag fick se mina tänder på en speciell röntgenbild. Jag hade fyra hål var av ett var på ena visdomstanden. De kommer laga tre av hålen. Jag har två gamla lagningar som behövs fixas till, de måste slipa tandsten och sedan ska de dra ut mina två visdomständer, den ena som är hål i. Allt detta medan jag sover, så det blir nog bra. Hoppas bara inte jag kommer ha fruktansvärt ont efteråt, dels i kroppen, dels i käken för att jag har legat och gapat så länge och dels efter visdomständerna. Är rädd att få infektion i hålen. Får bli flytande föda de första dagarna efteråt. Allt detta plus sövning och röntgen kostar mig inte en enda spänn. Har något som heter tandvårdsstödsintyg och då kostar det inte mer än ett vanligt läkarbesök. D.v.s 200 kr Sedan har jag frikort på läkarvården och då blir det helt gratis. Nu går mitt kort ut 16 februari men det gör inget för att betala bara 200 kr för något som annars skull ha gått på säkert minst 10.000 kr gör jag gärna. Då är 200 kr en baggis.

Nu är det bara att vänta på en tid för att komma tillbaka och sova. Skulle även få en sjukresa hem sedan så då kostar det bara 100 kr med taxi. Så detta blir nog bra i alla fall. Jennie hon passade på att boka en tandläkartid där också. Hon har också samma kort som jag och dessutom frikort, så då blir det billigt. Hon är dock inte rädd men hon kände att det var ett bra ställe och Jennie har inte varit hos tandläkaren på väldigt många år, så hon behöver lite tandvård och framför allt slipning av tandsten. Så det blir nog bra för henne med.

Så det var dagen idag. Fortsättning följer…

//Marie

 

Tandläkaren!

Alltså jag har en klump i magen. Nu tycker säker ni att jag är jätte löjlig! Men… I morgon ska JAG till tandläkaren. Senast jag var där var 2006 och då gick jag akut för att jag till slut blev tvungen. Var även där ett par gånger innan det också akut för att jag blev tvungen. Jag har nästan inte varit till tandläkaren alls sedan jag fyllde 20 år och blev tvungen att börja betala för tandvården. Anledning är dels ekonomin, jag levde tre år helt utan inkomst, dessutom kostar det en förmögenhet att gå till tandläkaren, men det är ändå inte den största orsaken. Jag är så sjukt tandläkarrädd så det finns knappt på kartan. Har inte haft några trevliga erfarenheter av tandläkaren som barn då jag fick lov genomgå tandreglering genom att de drog ut hemskt mycket tänder i min mun. Hade alldeles för trångt. Fick lustgas då för att de överhuvudtaget skulle få röra mig i munnen. Jag har varit med om tandläkare efter jag blev vuxen som trots att jag jämrat mig och försökt dra bort tandläkarens armar ändå med all kraft hållit kvar. och fortsatt med de som gjort ont i munnen. Har mött tandläkare som inte haft minsta erfarenhet av tandläkarrädsla. Jag hatar bedövning eller sprutan, det gör ont att röntga och bita i plattan, det är hemskt när de petar och skrapar på tänderna med sina vassa spetsiga instrument och så obehagligt när de blåser på tänderna. Jobbigt att ha grejer i munnen, har så känsligt kräkreflex och får en känsla av att jag ska kvävas. Dessutom har jag nu mera svårt för att gapa stort.

Nu har jag fått kontakt med ett ställe som är specialister på tandläkarskräck och där kan man få hjälp med sin fobi, man kan kan även få lustgas och även möjligheten till att bli sövd under behandlingen och då kan de fixa allting som behövs på en gång. Har en del besvär med tänderna, kindtänderna som är rotfyllda har blivit så djupa att det fastnar mat där hela tiden, har kanske även hål, har ju inte kollat det på så länge, har säker en hel del tandsten som behövs slipas och sedan tycker jag en framtand som är rotfylld har blivit brun och så kommer nog behöva dra ut en visdomstand som trycker, spänner och gör ont och som gör att jag fått svårt att gapa. Jag har fått något som heter tandvårdsstödsintyg vilket innebär att jag har rätt till tandvården på högkostnadskortet. Fått detta kort för att jag tillhör personkrets på LSS hos Stadsdelsförvaltningen. Tillhör LSS och ingår i både personkrets 1 och dessutom tillhör N-grupp 3 vilket betyder: Grupp 3, Samtliga personer som omfattas av Lagen om stöd och service (LSS) till vissa funktionshindrade -oavsett boendeform. Jag har ju dels ADHD och Dyslexi men framför allt så har jag ju Autism liknande tillstånd vilket är funktionsnedsättning inom Autism spektra och det ger rätt till LSS insatser.

Tack vare tandvårsstödsintyget så betalar jag endast 200 kr per gång när jag kommer dit, vilket inte blir dyrare än ett läkarbesök och eftersom jag har frikort så antar jag att jag betalar ingenting. Så det är ju i alla fall ett positivt med det hela men resten känns jobbigt. Bara lukten v tandläkare ger mig rysningar och får mig nästan att må illa. Så vi får se hur det går men ska ta mig i kragen och gå dit på ett först besök i morgon. Besöker blir längre än normalt för man pratar mycket och så kollar de bara tänderna med en tandspegel inget annat. Om man klarar av det, så vill de ta röntgenbilder också. Så det får jag bestämma då, men jag känner att jag är ganska dum om jag inte tar tillfället nu till akt och få denna hjälp med mina tänder och min rädsla. Så hur motigt det än känns ska jag gå dit i morgon. Har tid klockan 16.00 vilket var en halv dum tid för då får jag gå och vänta hela dagen i morgon. Tur jag har annat jag ska göra först så då slipper jag tänka så mycket. Håll tummarna för mig i morgon!

http://www.narkoskliniken.se/

Slider_Ny1

Min Pappa, min katt Spookie och min utställning!

Ni vet ju sedan förut att min pappa bröt upp bekantskapen med mig när jag släppte min bok och när han hade läst den. Det berättade jag ju för dig när vi senast sågs. Jag fick ett mail av honom där han tydligt gjorde klart för mig att han inte vill ha mer med mig att göra. Han skev att han inte skulle svara på varken brev, sms eller mail från mig, jag skulle aldrig mer få träffa honom och aldrig mer få höra hans röst. Har fortfarande inte hört ett ljud från honom. Läs min bok, ”Mitt liv som unik” om ni vill veta mer om varför han bröt.

10468367_10152518268052520_7884377045136746062_n

Detta mail gjorde att jag fick liksom aldrig chansen att förklara mig, det jag har skrivit och min bok. Därför så har jag suttit och skrivit ett brev till honom. Han hatar verkligen när jag skriver brev, han vill verkligen inte ha mina brev. men jag har skrivit ett ändå. Ett brev jag aldrig kommer att visa honom, ett brev han aldrig kommer få läsa eller ta del av. Skrev brevet mest för min egen skull och det känns bra att jag har gjort det.

Jag vet inte om jag skulle verkligen våga visa det för honom heller även om jag tror det skulle vara bra framför allt för min skull. Men hur bra det skulle vara för övrigt vet jag faktiskt inte. Jag kanske skulle göra det hela bara ännu värre än det redan är om han läste det eller så kanske det skulle vara bra för honom också. Hur som helst behöver jag ju inte hålla på att spekulera i om det skulle vara bra eller dåligt, eftersom han aldrig kommer få läsa det.

Jag har valt ut två nära vänner som får läsa brevet för jag känner att jag behöver visa upp det för någon. Min bror har läst brevet och min Jennie har läst det, innan jag redigerade och uppdaterade det, men nu behöver jag visa det för någon mer utomstående som förstår och som själva inte har så bra relation till sina fäder eller har någon direkt kontakt med dem. Jag har skickat brevet till dessa tv personer. Inte för att jag vill ha synpunkter på det utan bara för att jag behöver visa upp det. Jag hoppas att de två kommer läsa det. Får se vad som händer.

marie-bok-perspective-adjusted-sizes32.jpg

Drömde om min katt Spookie häromnatten. Hon var tillbaka som inget hade hänt innan jul. Allt som hände var bara ett stort misstag. Hon var så där mjuk och go som hon brukade vara, så var hon en sådär lagom tjock katt i sina bästa år. Jag kramade henne som jag brukade och hon spann högt. Matte saknar dig så min kära vän! Tack för alla underbara år jag fick med dig!

0040

Glöm inte bort om du råkar ha vägarna till Högdalen att gå in på biblioteket och kolla in min utställning där. Utställningen finns kvar till och med 8 februari. Så ännu finns det chans att se den. Utställningen är öppen under bibliotekets öppettider. Montern sitter i trapphuset till biblioteket som du hittar direkt till höger när du kommer ut genom dörrarna från tunnelbanan och när du kommer in i trapphuset har du väggmontern direkt till vänster. Välkommen!

013

//Marie

Saknar mamma!

Jag satt just och såg en film som heter ”I taket lyser stjärnorna” Jag har sett den filmen förut. Det är en svensk film som handlar om en 13 årig tjej som har en väldigt dålig relation till sin mormor och som förlorar sin älskade mamma i Cancer.Detta påminde mig om att jag faktiskt höll på att förlora min egen mamma i samma ålder faktiskt. Skriver om detta i min bok, men min mamma var alkoholist och när jag var i den åldern som flickan i filmen så försökte min mamma ta sitt liv. Hon klarade sig men det hängde på minuterna. Så jag är glad att jag inte var så ung när jag förlorade min mamma.

Mamma3

Det är i alla fall en tung och jobbig film, speciellt för den som vet hur det är eller var att förlora en förälder. Jag började faktiskt tänka på min mamma som jag förlorade för snart 6 år sedan. Finns fortfarande saker jag skulle ha önskat varit annorlunda före och efter hennes död och då pratar jag inte om mammas sjukdom och om hennes död för det hade skett ändå. Jag kan ju heller inte ändra på det som skedde eftersom mamma var väldigt sjuk, hon hade lungsjukdomen KOL. Men jag önskar så att jag och mamma hade pratat mer om hennes död, att hon hade frågat mig hur jag tänkte inför det och även berättat vad hon tänkte om det, önskar vi hade pratat mer medan hon levde och om vad som skulle hända efter att hon dött.Nu vet jag att mamma visste att jag var väldigt rädd för att förlora henne, så jag tror hon lät bli att prata med mig för att hon trodde att hon skyddade mig då. Sedan tror jag det var för svårt för henne att prata om det, för hon var säkert också rädd. Sedan vilken förälder vill lämna sina barn i sticket. Så jag förstår men jag önskar ändå.

Mamma & Jag

Önskar att vi hade planerat allt möjligt tillsammans och bestäm hur vissa saker skulle vara och bli rent praktiskt efter hennes död. Det hade gjort det en aningens lättare för mig och även min bror. Jag önskar också att mamma hade haft ork att förbereda antingen en present eller ett brev, som jag och min bror kunde ha fått från henne efter hennes att hon var borta. Det hade betytt mycket. Hade velat fått ett brev där hon skrivit och berättad mer hur hon kände det sista tiden inför sin död och om varför hon inte slutade röka och varför hon agerade som hon gjorde, när hon försökte dölja att hon var så sjuk på slutet, kanske att hon också skrivit om varför hon inte gjorde det hon borde ha gjort för mig och min bror på slutet. Nu vet jag en hel del svar ändå men det hade varit fint och välbehövligt att ha fått detta brev ändå. Jag hade velat att hon hade skrivit och gett mig lite råd inför framtiden utan henne, tala om saker jag ska tänka på och saker jag kanske ska göra för min egen skull. Skulle behöva fått läsa en rad om vad jag betyder för henne och hur mycket hon älskar mig även om jag redan vet det. Hade verkligen behövt denna sista bekräftelse från henne efter att hon gick bort.  Men så blev det inte för hon skrev hon aldrig något brev, hon gjorde inget annat heller för mig och min bror innan hon dog.

Mamma 3

Jag önskar också att jag hade hunnit få möjlighet att ta ordentligt farväl av henne innan hon gick in i sin koldioxid koma. Kanske hade det varit bra om jag varit hos henne också när hon drog sista andetaget. Men hon dog mitt i natten på sjukhuset i Södertälje och jag hade ingen möjlighet att ta mig dit då. Sedan borde jag ha åkt och sett henne en sista gång efter att hon dog också, men när jag fick frågan på begravningsbyrån så sa både jag och min bror bestämt nej till det. Tror det hade varit bra att få den bekräftelsen på att hon verkligen var borta. Samtidigt är jag glad för att jag slipper bära på den bilden av mamma inom mig. Även om jag kan tänka mig att det bara hade sett ut som hon sov. Jag har aldrig sett en människa som är död förut så jag vet inte.

Jag och Mamma

Tyvärr kan jag ju bara önska allt detta. Inget kan ju någonsin bli verklighet, men det känns i hjärtat och gör ont när jag tänker på det och när man ser filmer där barn förlorar sina föräldrar. har man inte förlorat någon förälder så kan man inte sätta sig in och förstå hur det är. Man kommer aldrig över en förlust. Smärta och saknaden försvinner aldrig. men man lär sig leva med den och då blir det lättare och man mår bättre och kan gå vidare i livet. Men det kommer alltid stunder och tillfällen då jag saknar min mamma lite extra och idag när jag såg filmen så hade jag en sådan stund. Men nu efter jag skrivit denna blogg så känns det bättre. Så nu är det nog om detta.

Jag tänkte också berätta att jag just nu har en utställning på Högdalens bibliotek där jag ställer ut mina två böcker som jag släppt. Där kan du läsa artiklar från tidningar jag medverkat i och du kan även läsa dikter som jag har skrivit. Utställningen är öppen under bibliotekets öppettider och pågår fram till den 8 februari. Välkommen dit om du bor i Stockholm.

Affisch

20150110_123302