Archive | mars 2015

Om jag hade en egen hemlig ö.

Jag har just sett på filmen ”Cast Away” med Tom Hanks i huvudrollen. Sett den filmen många gånger. För någon vecka satt jag även och såg på ”Nim och den hemliga ön” Har även sett på ”Den blå lagunen” några gånger. I två av dessa filmer handlar det om folk som hamnar på en öde ö och tvingas använda varenda dag till att hitta mat och att överleva. I tredje filmen bor flickan och hennes pappa på sin ö permanent men det skulle inte jag vilja göra.

När jag såg filmerna, kände jag så stark att jag skulle vilja ha en egen ö någonstans där det är varmt. Nu ska jag leka lite här med mina tankar. En ö med hemlig koordination som bara mina närmaste får veta om, så de vet var jag finns när jag är där. En gång om året skulle jag lämna allt, åka dit och stanna där några månader varje gång. Släppa allt vad civilisation innebär, bara åka dit och vara där och rensa tankar. På ön skulle jag bygga upp ett eget hus av bambuträd och av sådant som finns på ön. Jag skulle ha med mig en kniv och en yxa dit, ett tennstål, en metrev, överlevnadsböcker, böcker om naturmedicin och  böcker om okända djur och växter, så jag kan lära mig vad som är giftigt och inte och vad som går att äta. Det ska finnas gott om frukter på ön och en sötvattenkälla, där jag kan tvätta mig själv och dricka vatten ifrån. Jag skulle ha med mig massor med konserver dit som räcker så länge jag ska stanna.Skulle kanske ta med mig frön som jag kan så om naturen och klimatet tillåter det.

Jag skulle bara ha ett spritkök och några fotogen lampor och riktiga stearinljus och några glasflaskor att ha som ljusstakar. Skulle ta med mig toapapper och mensskydd, så länge jag behöver det. Jag skulle förstås ha en satellittelefon med mig så jag kan larma civilisationen om det händer något och ett första hjälpen kit förstås om jag gör illa mig. Skulle ha en gummibåt i hållbart material där också så jag kan komma mig ut en bit på vattnet och fiska. Sedan skulle jag ha två luftmadrasser med mig dit och en hängmatta. Skulle ta dit ett litet fiskenät också.  Skulle inte ha någon klocka med mig utan jag skulle bara sova när det blir mörkt och vakna när det blir ljust, sedan strunta i tiden. Men en kompass kan ju vara bra att ha med sig, så jag lär mig hitta på ön. Lite koll på dagarna på något sätt måste jag ha också så jag vet hur länge jag varit där och när det är dags att åka hem igen förstås.

Skulle ta med mig någon sorts naturtvål att tvätta mig med, sedan ett par flaskor olja att laga mat med och en större förpackning med salt till maten. Kanske en stor säck med ris och en stor säck med mjöl. Sedan fotogen till mina lampor förstås. Mina viktigaste mediciner skulle förstås få följa med också men inte allt jag äter utan bara de mest viktiga.

Jag skulle bygga en egen flotte att ha på ön som jag kan ta mig runt ön med. Vill också att det ska finnas en grotta på ön som jag kan ha som nödbostad om det blir hemskt oväder. Måste ha någonstans att kunna ta skydd. Första gången jag ger mig iväg till min ö så kommer all tid gå åt till att bygga upp allting där och göra ön och miljön till bara mitt. Sedan kommer mycket tid gå åt till att lära mig allt om växter och djur där, och till att utforska ön så jag vet om allt som finn där. Så mycket jag kan, skulle jag förstås studera innan också, så jag vet så mycket det bara går om det mest innan jag kommer till min ö. Skulle lära mig så otroligt mycket medan jag är där om livet och överlevnad.

Skulle ha med mig papper och blyertspennor, så jag kan anteckna saker och dagböcker så jag kan skriva om allt som händer och allt jag gör och tar mig för på ön. Ön skulle fungera som en fristad, ett ställe där man kan rensa tankar och helt sluta tänka allting. Bara vara där och då när jag väl är där. Bara tänka på nuet och ön och livet där. Släppa allt annat. Visst skulle jag sakna mina nära och kära ibland men jag skulle inte sakna något annat när jag är på min ö. Skulle kontakta dem en gång i månaden för att meddela att jag lever och mår bra, men ingen annan kontakt kommer jag vilja ha.

Det får inte vara en ö där infödingar kommer till då och då och använder en del av ön som offerplats. Ön ska bara vara min och ingen annan ska veta om den. Kanske jag skulle ha med mig en hund dit som sällskap så jag inte blir helt ensam eller en vän som skulle uppskatta att leva väldigt enkelt på en öde ö en längre tid. Skulle bli jobbigt och ensamt de första dagarna jag kommer dit men sedan skulle jag njuta, skulle bli tungt sedan att åka hem igen till vardagen och svårt att leva som vanligt igen första tiden. Skulle alltid längta tillbaka till min ö och alltid hålla på och planera för min nästa tripp dit igen.

2691592_640_360

Annonser

Lite blandat

Nu ska jag äntligen blogga lite. Jag börjar med tandläkaren! Jag var ju tillbaka på kontroll efter jag hade varit där och dragit ut mina visdomständer och lagat tänderna. Det läker fint i min mun och så putsade tandläkaren lite på lagningen bakom framtänderna. Så nu biter jag rätt. Det känns skönt. Jag fick också möjlighet till att ställa lite frågor som jag hade undrat över och fick svar på det men jag blev inte speciellt klok på min sövning. Tog ju så långt tid att kvickna till för mig och det var något som inte stämde med min sövning för jag brukade inte ha så svårt att vakna. Har ju varit sövd många gånger tidigare, då jag opererats en del förut. Jag tror inte det var sövningen som var problemet, utan att de gav mig för mycket smärtlindring intro venöst. Alltså genom kanylen i handen. Jennie min sambo sa att jag satt där efteråt och gnuggade mig i näsan som värsta pundaren, så de måste ha gett mig alldeles för mycket. Tog fem timmar innan jag kvicknade till och blev riktigt kontaktbar. Då var jag redan hemma i sängen för länge sedan. Kommer knappt ihåg taxi resan hem och det som hände hos tandläkaren efter att de väckte mig där. Det enda jag minns tydligast var att jag hade en sådan sjuk halsbränna. Det gjorde så ont i halsen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men allt blev ju bättre och nu mår jag bra. Har lite ont fortfarande ibland i tandköttshålen efter mina tänder. Men annars känns det jättebra.

jag har precis unnat mig en el tandborste som jag nu ska använda så jag håller rent i munnen. 🙂

Förra veckan var jag hos öronläkaren och hon undersökte mitt högra öra som jag hör sämre med. Tydligen är det inte jättevanligt att man bara hör dåligt på ett öra utan hör man dåligt så gör man det på båda öronen. Fick veta att det är någon ärftlig sjukdom i örat som jag tror heter Otosklerose som jag har i örat där öronbenen ligger och trycker mot varandra som gör att det dämpar ljudet för mig. Mamma hade också en hörselnedsättning i höger öra så det kan ju ha varit samma då. Detta kan man tydligen åtgärda med en operation men det är lite för tidigt att göra en sådan operation. Man måste höra ännu sämre först på ena örat,  för opererar man för tidigt kan samma sak hända igen efter ett tag, så man måste vänta ut det tills nedsättningen når en viss gräns. Öronläkaren skickade ändå en remiss till Karolinska så att jag kan komma upp dit och prata med dem i alla fall, men det är jättelång väntetid så det kan ta ett halvår innan jag får någon kallelse. Sedan sa öronläkaren att jag skulle fundera på om jag ville kosta på en hörapparat, för det är bara jag som kan avgöra om jag tycker att jag behöver det. Så jag får fundera lite, det är ju inte billigt med hör apparater även om det finns en standard variant som kostar bara 600 kr. Men om jag ska operera mig så kommer jag ju inte behöva den längre sedan, så frågan är bara hur länge det kan dröja innan de tycker att jag ska göra operationen? Jag menar jag vet ju inte om det handlar om flera år framåt eller inte, med det kan jag ju diskutera med dem på Öron, näsa, hals på Karolinska när jag kommer dit. Så jag väntar nog tills jag varit där med att bestämma hur jag gör. Har ju svårt att höra när någon pratar med mig och jag har en massa andra ljud omkring mig, så jag får se hur jag gör, kanske kan en hörapparat vara till hjälp jag vet inte.

Sedan var jag till optikern för ett tag sedan och kollade upp min syn. Kommer snart få nya glasögon också. Har tagit betalningen för nya glasögon på avbetalning för annars skulle jag inte har råd med det. Jag behöver ju dessutom progressiva glasögon också så då drar det iväg en del. Kommer lägga upp bild sedan på mina nya glasögon, får även slipade solbrillor på köpet och det är jättebra. Får betala för ytbehandling bara på dem och försäkring.

Vad beträffar bildreportaget med mig i tidningen ”Föräldrar Kraft” så finns inte detta med i senaste numret som precis kommit ut, utan de kommer med i nästa nummer som kommer ut 21 maj. Blev för trångt i nummer 2 som kom ut 26 mars. Men man kan ju fortfarande se det på nätet. http://foraldrakraft.se/articles/jag-vill-visa-att-man-kan-åtadkomma-något

Nu är det nio månader sedan jag släppte min bok. ”Mitt liv som unik” Jag håller fortfarande på att försöka få den inläst på ljudbok. Sedan skulle jag vilja få den översatt på andra språk också men det undrar jag om jag kommer kunna lyckas med. Får se hur det blir med det. Ni som fortfarande inte har läst den, så går den fortfarande att köpa på Adlibris, Bokus och CDON.

Snart är det fyra månader sedan jag förlorade min älskade katt Spookie. Jag saknar henne så mycket och drömmer om henne på nätterna. Hon fanns ju hos mig i 14 år så det är så tomt utan henne. Tiden går så fort. Tur man har lilla Mynta att gosa med i alla fall.

Det var allt för just nu. Skriver mer snart.

//Marie

 

Sjukdom & Tandläkaren

Nu är det dags att blogga lite igen. Men en sak vill jag säga till er som blivit nya följare av min blogg och det är att denna blogg handlar inte enbart om ADHD utan jag skriver om allt möjligt i den några gånger i veckan.Saker som händer omkring mig och i mitt liv, funderingar och saker jag går och bär inom mig, skriver om saker som händer omkring min bok jag släppte i juli 2014 och ibland lägger jag in utdrag ur den också. Lägger också in dikter mellan varven eftersom jg skriver de också. Så jag varierar väldigt mycket med vad jag skriver om. Hoppas ni kommer gilla min blogg ändå och fortsätter följa den. Tack för alla kommentarer på mitt förra inlägg, även om texten inte var min eller jag som skrivit den. Den är ju heller inte riktad till oss med ADHD utan till våra anhöriga som inte har ADHD. Om ni scrollar ner lite i bloggen finns ett inlägg som handlar om hur jag fungerar och där beskriver jag just mina svårigheter mer i detalj om ni är intresserade. Kolla där.

Jag har ju varit väldigt sjuk i bihåleinflammation. Till slut så gick jag till vårdcentralen när jag inte hade blivit bättre efter två veckor och fick penicillin. Vet inte om det hjälpte så jättemycket men jag har ändå ätit färdigt kuren nu i alla fall och idag känner jag mig så gott som frisk. Lite hosta kvar bara.

I onsdags var jag till tandläkaren. Går till en privat klinik för folk med tandläkarskräck. Jag är ganska tandläkarrädd så det passar mig bra att tillhöra dem. Kliniken heter Narkoskliniken vilket betyder att där kan man bli sövd under sin behandling. Mycket smidigt tycker jag. Jag blev sövd direkt i tandläkarstolen faktiskt och vaknade även där också. Ska berätta från början.

Jag har haft väldigt jobbigt i munnen med visdomständer som suttit väldigt illa. Jag gav mig själv ett nyårslöfte att jag skulle ta mod till mig och kontakta den här tandkliniken under detta år, vilket jag gjorde och fick en tid för första besöket. Jag har också fått något som heter Tandvårdsstödsintyg vilket betyder att jag får min tandvård på högkostnadskortet. Så jag betalar alltså inte mer än 200 kr som ett vanligt läkarbesök kostar. Hade jag haft frikort hade jag inte betalat någonting alls. Mycket bra förmån och detta kort har jag fått för att jag tillhör LSS på Stadsdelsförvaltningen och har LSS insatser som daglig verksamhet och boendestöd. Så det känns jättebr att ha detta och nu slipper jag känna att jag blir ruinerad när jag går till tandläkaren.

Jag har alltid varit rädd för tandläkaren ända sedan jag var liten. Fick gå på tandreglering väldigt mycket som barn och dra ut massa tänder under lustgasbehandling. Jag var så spruträdd och även rädd förövrigt också hos tandläkaren. Är fortfarande väldigt rädd men inte lika spruträdd i alla fall. På denna klinik är de vana vid folk som är rädda och man kan både få narkos och lustgas under behandlingarna om man vill. Jag valde då narkos.

Under första besöket så tittade de bara i munnen med en tandläkarspegel och röntgade mina tänder inget mer. Men tog längre tid än en vanligt undersökning ändå för att jag fick prata mycket med både tandsköterskan, tandläkaren, även med en narkossköterska. Narkosläkaren var inte där just då så honom fick jag senare prata med i telefonen i stället. Allt gick jättebra och det är ett trevligt ställe, känns inte som om man är hos tandläkaren när man kommer dit och det luktar inte ens tandläkare.

I onsdags hade jag då fått tid för min behandling. Jag skulle laga flera tänder som var hål i, laga två gamla lagningar som hade blivit jätteslitna, och dra ut två visdomständer samt slipa lite tandsten. Jag var väldigt nervös inför besöket i onsdags. Hade fått tid klockan 14.00 och eftersom jag skulle sövas så fick jag ju inte äta 6 timmar innan och inte dricka något två timmar innan. Den morgonen vaknade jag runt fyra på morgonen och var uppe på toa, sedan när jag la mig kunde jag inte somna om. Låg bara och slumrade i nästan två timmar bara och till slut blev jag hungrig. Så tjugo över sex gick jag upp och käkade frukost. Fick ju inte äta något efter klockan åtta på morgonen. När jag ätit och var mätt, så kände jag mig ganska trött så jag gick och la mig och somnade om och sov fram till Jennie skulle upp klockan nio. Tog det lugnt i sängen och stannade där ganska länge eftersom jag inte fick ät, bara dricka vatten och saft. Så mina mediciner kunde jag ta i alla fall.

Ett tag efter att Jennie hade åkt till jobbet, så gick jag upp och duschade och klädde sedan på mig. Fortsatte drick saft fram till tolv på dagen, sedan fick jag inte drick mer heller. Ungefär vid halv ett gav jag mig iväg, hade tid klockan 14.15, men skulle vara där vid 14.00. På vägen dit fick jag gå av bussen i Skanstull för att gå på toa i ringen eftersom jag hade druckit en massa saft. Gick även på apoteket och köpte Alvedon Novum som jag tänkte att jag kunde behöva efteråt. När jag sedan kom dit var jag väldigt tidig. Fick sitta i väntrummet ganska länge och de på kliniken var också sena med patienten innan.

Men efter lång väntan fick jag komma in till min tandläkare som jag pratade med samtidigt som narkossköterska gjorde mig i ordning för sövning i tandläkarstolen. Fick en kanyl i handen en blodtrycks manschett runt armen en klämma på tummen för syresättningen och så blev jag inbäddad i en filt.  Fick en mask över ansiktet med syrgas, så gav de mig först en medicin som gjorde mig torr i munnen, sedan en medicin som jag tror var morfin som skulle verka lugnande och smärtlindrande, jag blev jättesnurrig och sedan fick jag sövningsmedlet, men vi de laget märkte jag inget mer. Vad som hände sedan vet jag inte för då sov jag. Ska träffa min tandläkare i veckan och då får jag fråga.

Vaknade senare i tandläkarstolen i alla fall men kommer knappt ihåg det. Var så borta. Hade jättesvårt att vakna tydligen. Misstänker att de gav mig för mycket morfin eller något för jag var hög som ett hus. Dessutom hade jag sjukt ont i halsen. Det brände som eld där. Hade ju haft luftslangar där genom näsan och ner för att underlätta andningen. Jennie hade kommit och var där hos mig, sedan var ju sköterskorna där som försökte ge mig smärtlindring som inte hjälpte. Jag var så väck och de hade svårt att få kontakt med mig. Blev kvar till efter halv sju på kvällen. Fick en sjukresa så jag och Jennie åkte taxi hem. Men minns knappt så mycket av den turen. När jag kom hem blev det sängen direkt och jag låg där ett par timmar innan jag äntligen började piggna till lite och orkade göra något själv. Låg i soffan och tittade på Biggest Loser på kvällen, sedan tog jag Citodon och gick och la mig och sov.

Dagen efter var jag väldigt seg och hade ont i munnen. Har två stora hål efter mina visdomständer och får äta värkmedicin hela tiden. Kan bara äta flytande och mjuk mat, vågar inte tugga ännu. Men för övrigt mår jag okej, är ganska hes också efter slangarna i halsen. Kvaddade stämbanden men rösten börjar återhämta sig. Det var min tandläkarupplevelse. Var ganska jobbigt. Har varit sövd förut men aldrig fått så ont i halsen förr och dessutom aldrig haft så svårt att vakna. De kanske sövde mig för djup, för kort tid eller något. Jag vet inte, men det var lite läskigt faktiskt. Ska prata med dem på kliniken om detta sedan. Har återbesökstid på torsdag. Återkommer och berättar mer efter det.

Slider_Ny1

http://www.narkoskliniken.se

//Marie

Här är kortet jag fått.

Tandvårdsstödsintyg

Här är mina gaddar som de har plockat ut. Skönt att bli av med dem, Kunde knappt gapa på slutet på grund av dessa fulingar.

11024641_10153146512397520_1713024285191996043_n

20 saker du inte får glömma ifall du älskar en person med ADHD/ADD

adhd

DET ÄR INTE JAG SOM HAR SKRIVIT DENNA TEST, DET ÄR INTE MINA ORD, SÅ SLUTA ANKLAGA MIG FÖR DET SOM STÅR I DEN. JAG DELAR HÄR EN TEXT SOM JAG TYCKTE VAR BRA INGET ANNAT. LÄNGST NER I TEXTEN FINNS EN LÄNK TILL DEN ENGELSKA ORIGINALTEXTEN. JAG TOG DENNA TEXT FRÅN FACEBOOK DÄR NÅGON HADE SUTTIT OCH ÖVERSATT DEN. DET ÄR ALLTSÅ INTE MINA ORD. SÅ SLUTA NU ATT ANKLAGA MIG OM NI INTE GILLAR DET SOM STÅR. STRUNTA BARA I TEXTEN OM NI INTE GILLAR DEN. TEXTEN ÄR SKRIVEN TILL ALLA DEM SOM INTE HAR ADHD FÖR ATT DE SKA FÖRSTÅ OSS MED ADHD BÄTTRE. INTE TILL DIG MED DIAGNOSEN ALLTSÅ. SÅ FÖRSÖK INTE KÄNNA IGEN DIG I DEN FÖR DÅ BLIR DU BARA BESVIKEN OM DU LÄSER NÅGOT SOM INTE STÄMMER PÅ JUST DIG. ALLA ÄR OLIKA OCH DEN KAN INTE STÄMMA IN PÅ ALLA TÄNK PÅ DET. TEXTEN VISAR BARA UPP GRUND KRITERIERNA PÅ ETT VÄLDIGT BRA SÄTT SÅ ATT MÄNNISKOR UTAN ADHD SKA FÅ EN LITEN BILD AV HUR DET ÄR ATT HA ADHD. MEN INGEN MÄNNISKA UTAN DIAGNOSEN KOMMER NÅGONSIN HELT OCH HÅLLET ATT FÖRSTÅ HUR DET ÄR ÄNDÅ. SÅ TA DET INTE PERSONLIGT OCH PÅ SÅ BLODIGT ALLVAR, DET ÄR FÖR TUSAN BARA EN TEXT SOM NÅGON HAR SKRIVIT. JAG TRODDE FAKTISKT ATT DET FRAMGICK ATT DET INTE ÄR JAG SOM SKRIVIT DEN?

TACK FÖR DIN HÄNSYN!

//Marie

Den här texten nedan tyckte jag var så bra!  Kom ihåg, den här är till dig som älskar en person med ADHD/ADD, det kan vara en partner, förälder eller ett barn.

Det är helt klart inte enkelt att älska en person med ADHD/ADD. För du vet aldrig riktigt vad du ska säga. Det är som att vandra omkring på ett minfält. Du smyger omkring, osäker på vilket steg (eller ord) som kommer vara den som sätter igång en explosion av känslor. Det är något du försöker undvika.

Människor som har ADHD/ADD är lidande. Livet är mycket svårare för dem än en ”vanlig” person. Allting är mycket intensivare och förstorat. Deras genialiska hjärnor är ständigt på högvarv, skapar, ritar, tänker och vilar aldrig. Tänk hur det skulle kännas att ha en karusell i ditt huvud som aldrig slutar snurra.

Allt från känslomässiga utbrott till extrema motsatser; ADHD/ADD visar på många beteenden som kan förstöra en relation. ADHD/ADD är ett mystiskt tillstånd som består av motsatser och extrema svängar. Till exempel, när det kommer till koncentration så kan inte personer med ADHD/ADD koncentrera sig när dom är emotionella eller när deras tankar är distraherade. Men, när dom är intresserade i ett speciellt ämne så blir dom insatta så djupt att det är svårt att dra upp dom igen. Att starta ett projekt är en utmaning, men att stoppa det är ännu svårare.

Äkta kärlek ovillkorlig, men ADHD/ADD sätter dig i situationer som testar dina gränser för kärlek. Det spelar ingen roll om det är ditt barn, pojkvän, flickvän, make/maka eller fästmö/fästman, ADHD/ADD testar varenda relation. Det bästa sättet för att skapa fred i båda era liv är att lära er ett nytt synsätt på att hantera den emotionella berg-och-dalbanan som ADHD/ADD skapar varje dag.

Att förstå hur en person med ADHD/ADD känner kommer hjälpa dig att bli mer tålmodig, tolerant, ge mer medkänsla och vara mer kärleksfull. Era förhållanden kommer bli mer trivsam och fridfull. Det här är vad som händer i huvudet på en person med ADHD/ADD.

1. Dom har en hjärna som går på högvarv.
ADHD/ADD-hjärnan stannar inte. Det finns ingen av/på-knapp. Det finns inga bromsar. Det är en börda som du måste lära dig hantera.

2. Dom lyssnar men allt som sägs går inte in.
En person med ADHD/ADD kommer att titta på dig, höra vad du säger och se dina läppar röra på sig. Men efter de fem första orden har deras tankar redan flugit iväg. Dom kan fortfarande höra dig prata, men deras tankar är uppe bland molnen. Istället tänker dom nu på hur dina läppar rör sig eller hur din frisyr ser rufsig ut.

3. Dom har svårt att göra klart en uppgift.
Istället för att hålla fokus på vad som är framför dom så kommer personer med ADHD/ADD istället titta på färgerna i tavlan som hänger på väggen. Det är som att vandra omkring i en labyrint, dom börjar gå åt ett håll men fortsätter hela tiden ändra riktning för att hitta vägen ut.

4. Dom blir lätt oroliga.
Eftersom dom är djupa tänkare är dom extra känsliga för vad som än händer omkring dom. Att vara i en lyhörd restaurang kan låta som att du står längst framme vid scenen på en Metallica-konsert. En liten ledsam nyhet kan skicka iväg dom i raketfart mot ”Jorden kommer gå under”-tänket.

5. Dom kan inte koncentrera sig när dom är känslosamma.
Om det är något oroligt som händer, eller om dom är upprörda kan inte en person med ADHD/ADD tänka på någonting annat. Det här försvårar koncentrationen på jobbet, i konversationen och sociala situationer till det omöjliga.

6. Dom kan koncentrera sig för djupt.
När dörrarna till hjärnan öppnar sig dyker personen med ADHD/ADD in alldeles för snabbt och alldeles för djupt in i det stora havet.

7. Dom har svårt att pausa/avsluta en uppgift när dom är i sin koncentrations-bubbla.
Och under vattnet stannar dom i flera timmar. Inte ens när syret tar slut kommer dom upp om dom njuter av utsikten.

8. Dom kan inte styra sina känslor.
För en person med ADHD/ADD så flyger deras känslor ute i det fria, långt bortom gränser och dom kan inte tämjas. Taggtrådarna som är virade runt deras geniala hjärnor gör att tankar och känslor är svåra att hantera. Dom behöver extra tid för att få igång systemet och få det att fungera ordentligt.

9. Deras intensiva känsloutbrott är svåra att reglera.
Eftersom de är impulsiva och säger precis vad dom tänker händer det ofta att dom säger saker dom ångrar senare. Det är nästan omöjligt för dom att redigera orden innan dom kommer ut.

10. Dom har socialfobi.
Att känna sig obekväm för man är vetandes om att man inte är som alla andra gör att personer med ADHD/ADD ofta känner sig osäkra i sociala situationer. Dom är rädda att dom kommer säga något dumt eller reagera olämpligt. Att hålla tillbaka känns tryggare.

11. Dom är djupt instinktiva.
För personer med ADHD/ADD är ytan en osynlig utsida som dom tränger sig igenom. Dom ser bortom det. Det här är den mest angenäma aspekten av ADHD/ADD. Den här inspirerande egenskapen är vad som skapar genier. Uppfinnare, konstnärer, musiker och författare är alla drivna inom den här egenskapen.

12. Dom tänker utanför ramarna.
En annan underbar aspekt av ADHD/ADD är att just för dom tänker annorlunda, kan deras abstrakta hjärnor se lösningar till problem som den konkreta tänkaren inte kan se.

13. Dom är otåliga och rastlösa.
Lättirriterade, viljan att saker ska hända hela tiden och på en gång och att dom konstant pillrar på telefonerna, snurrar en hårslinga runt fingret eller skakar deras ben upp och ner; en person med ADHD/ADD behöver konstant rörelse. Det är en lugnande aktivitet för dom.

14. Dom är fysiskt känsliga.
Pennor känns tunga i deras händer. Olika material på kläder som andra människor inte skulle reagera på kan kännas stickande. Sängar är ojämna. Mat kan ha så många olika texturer du aldrig kan gissa. Precis som Prinsessan på Ärten så kan dom känna en ärta under 20 madrasser.

15. Dom är oorganiserade.
Högar är deras favoritmetod av ordning. När en uppgift äntligen är klar blir papper relaterade till det lagda i en hög där dom stannar tills högen blivit allt för hög. Det är då en person med ADHD/ADD känner sig överväldigad, frustrerad och städar upp. Personer med ADHD/ADD måste vara försiktiga så dom inte blev samlare. Det är svårt för en person med ADHD/ADD att hålla saker i ordning för deras hjärna tänker inte i en vanlig ordning.

16. Dom behöver utrymme för rörelse.
När dom pratar i telefonen eller har en konversation med någon så tänker personen med ADHD/ADD mycket klarare när dom är i rörelse. Rörelse är lugnande och ger klarhet i deras tankar.

17. Dom undviker uppgifter.
Att ta beslut eller göra klart arbete i tid är en svår kamp. Inte för att dom skulle vara lata eller oansvariga, utan för att deras hjärnor är fulla med olika val och möjligheter. Att välja en kan bli svårt. Det är lättare att låta bli att välja eller ta beslut eftersom dom överanalyserar allt. Dom blir besatta och uppehåller sig i djupet av sina hjärnor.

18. Dom kan inte komma ihåg enkla uppgifter.
En annan oväntad och absurd egenskap av ADHD/ADD är deras minne. Personer med ADHD/ADD kan inte komma ihåg att hämta upp deras kläder ur tvättstugan, mjölk på mataffären eller möten. Men å andra sidan kommer dom ihåg varenda kommentar, mening och telefonnummer dom har hört under dagen. Det spelar ingen roll hur många post-it-lappar eller alarm i telefonen dom satt upp; deras distraherade hjärna är alltid någon annanstans. Synliga saker är lättare att komma ihåg. Därför har dom alltid femton olika flikar uppe på internet.

19. Dom har många uppgifter på gång, samtidigt.
På grund utav deras konstanta verksamhet i deras hjärnor; så fort en uppgift är klar så är dom redo att gå vidare på nästa utan att stänga ner föregående uppgift. Ju mer som pågår samtidigt, desto bättre. Multi-tasking är en favoritaktivitet.

20. Dom är passionerade i allt dom gör.
Deras känslor, tankar, ord och beröring av en person med ADHD/ADD är stark. Allting är förstorat. Det här är en gåva när den lär sig hanteras korrekt. När en person med ADHD/ADD gör någonting, gör dom det med deras själ och hjärta. Dom ger allt dom har. Dom är intensiva, förstående och djupa. Det är egenskaper som gör en person med ADHD/ADD så oemotståndlig.

I grund och botten har en person med ADHD/ADD svårt att kontrollera sina impulser. Men dom har också många underbara egenskaper som du kommer att njuta av när du väl förstår hur dom tänker och känner. Medlidande, empati och tålmodighet kommer ta dig igenom dom svåraste tiderna. Det är viktigt att ha extra hand om dig själv; ta egentid regelbundet, gör det du tycker om, hitta en stödgrupp, en psykolog eller en medkännande vän, ta frekventa semestrar, meditera, hitta hobbies och din egen passion. Men viktigast av allt, lär dig att andas.

Några av dom bästa uppfinnarna, konstnärerna, musikerna, entreprenörer och författare hade ADHD/ADD. Dom lyckades för dom hade en käresta precis som du, som stöttade dom genom deras dagliga kamp. Byt ut din ilska mot medlidande. Förstå hur dom kämpar med att göra det som är lättast för dig. Tänk på ADHD/ADD-hjärnan som en med elektriskt staket virad runt i fel banor. Nästa gång du tycker att dom är lata, oansvariga, oorganiserade och undviker ansvar; försök komma ihåg hur hårt dom måste arbeta, extra hårt, bara för att bli klar med en uppgift.

Ja, personer med ADHD/ADD är svåra att älska, men när du väl förstår bördan dom bär på, kommer ditt hjärta öppnas upp. Kärlek och ömhet kommer ta platsen istället för ilska. Du kommer se in i deras underbara och godhjärtade själ.

 55 goda egenskaper hos en människa med ADHD: Klicka på bilden eller länken nedan.20131031-075554http://adhdawareness.se/wp-content/uploads/2010/09/Goda-egenskaper-med-ADHD-lista.pdf
 Här är original texten. Den är dock på engelska men det jag hittade hade en privatperson suttit och översatt själv och lagt upp i en grupp på Facebook. http://www.lifehack.org/articles/lifestyle/20-things-remember-you-love-person-with-add.html

Dokumentär baserad på min bok!

Nu har jag fått en idé efter att jag varit och sett två filmer på dokumentärfilm festivalen som pågår på biograf Viktoria. Jag vill göra en dokumentärfilm baserad på min bok. Jag tänker att jag skulle vilja visa ställen jag har bott på och platser jag brukar vara på när jag var liten, platser jag berättar om i boken, samtidigt som det kanske även poppar upp nya saker som jag minns när jag väl är där. Saker som jag inte tagit med i boken. Parallellt med detta vill jag även visa upp hur jag lever idag, vad jag gör, berätta mer om mig själv och om hur jag fungerar och om mina framtida drömmar som jag har, men som bara kommer att förbli drömmar. Trots det så slutar jag ända aldrig att drömma.

Detta vore jätteroligt att få göra, men det är många frågor som uppstår när det gäller den här idén. Vem eller vilka skulle vilja se filmen? Vem ska man vända sig till för att få hjälp med filmning och hur ska det hela finansieras? Jag menar det är inte billigt att göra dokumentärfilm. Filmaren ska ha lön, det kommer kosta att resa till Västerbotten och bo där på hotell kanske i en vecka eller mer, det kommer kosta att hyra bil att åka runt med där uppe. Det kommer kosta att redigera och klippa filmen och dessa personer ska också ha lön för mödan. Sedan kommer det behövas någon med körkort och kanske hyrbil här i Stockholm också för att kunna åka runt till platser. Det kommer kosta tid och engagemang av mig också. Det är mycket som kommer spela in i ett sådant här projekt.

Så hur bär man sig åt för att genomföra en sådan här grej tro? Skulle behöva någon att dela min idéer med som kan råda mig till om detta överhuvudtaget kan vara genomförbart och om det är värt allting i slutänden. man vet ju inte om någon kommer vilja se filmen. Det är ju i alla fall inget som SVT kommer vara intresserad av utan man får väl visa upp det enbart på filmfestivaler. kan man söka stipendier eller något för att få hjälp med en sådan här sak eller finns det något sorts bidrag man kan söka? Största problemet är ändå pengar. Ju mer man kan få hjälp med sponsring från ställen ju bättre är det, men frågan är var man ska vända sig för att få hjälp? Kan ingenting om sådan här. Får väl fråga runt lite.

Hur som helst, ni som läser min blogg och framför allt alla ni som har läst min bok. Vad tror ni om min idé? Skulle ni uppskatta en dokumentär?

Mitt liv som unik – dokumentär.

//Marie

marie4-8585-webb

 

En tanke…

Satt just och tittade på dokumentären som går på SVT 2 på söndagarna. Någon där sa att han strävar hårt efter att försöka vara som alla andra. Då slog det mig att varför försöker så många människor med funktionsnedsättningar som ADHD, Asperger Syndrom eller någon annan Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning alltid att sträva efter att vara som alla andra? Är det inte bättre att kämpa på för att försöka acceptera sig själv i stället och försöka sträva efter att bara vara just den man är. Jag menar att diagnoserna man har är ju ändå en del av en ens personlighet.

Med det menar jag förstås att man inte bara är sin diagnos utan man är ju självklart så väldigt mycket mer. Sedan är det ju så att om man har ADHD eller Asperger Syndrom så är man inte som alla andra och då menar jag inte i negativ mening. Utan jag menar att då att man i stället kanske är väldigt speciell och unik. Man kanske bär på något sorts egenskap eller talang som ingen annan människa utan funktionsnedsättning har eller någonsin kommer att kunna i närheten av. Så bara för att man är annorlunda behöver det inte betyda att det är något negativt för det utan som en lärdom för andra som inte vet bättre. Var stolt över den du är i stället för att försöka låtsas vara någon eller något du egentligen inte är bara för att försöka passa in eller för att du ska bli accepterad av andra.

Jag har ju själv både ADHD, Autismliknade tillstånd vilket man kan säga att jag har lite drag åt Asperger Syndrom men uppfyller inte kriterierna fullständigt för att få den diagnosen. Sedan har jag Dyslexi. Jag känner att jag vore inte jag om jag inte hade mina diagnoser och varför ska jag då kämpa för att försöka vara som alla andra? Jag är inte som alla andra och har aldrig varit det och kommer aldrig bli det heller. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag verkligen inte vilja vara utan mina diagnoser för i så fall vore det inte just jag. Då skulle jag vara någon helt annan och det vill jag inte. Jag vill vara precis som den jag är här och nu.

Sedan kan jag ju ofta önska att jag kunde leva full ut precis som den jag är i dagens samhälle och bli respekterad och accepterad, lyssnad på och tagen på allvar på det jag gör, för vad jag kan och för det jag klarar av. Om det hade sett ut så hade jag kanske haft ett jobb idag på halvtid i stället för att vara sjukpensionerad. Men nu har jag inte det och det beror inte på att jag inte passar in eller att det är fel på mig. Det är samhället som inte är som alla andra, det är samhället som har problem, det är samhället som är något fel på och som inte passar in varken i mitt liv eller i någon annan person med våra funktionsnedsättningars liv. Det är inte vårat fel. och inget vi kan göra något åt heller tyvärr på grund av att samhället ser ut som det gör idag.

//Marie

pussel