En tanke…


Satt just och tittade på dokumentären som går på SVT 2 på söndagarna. Någon där sa att han strävar hårt efter att försöka vara som alla andra. Då slog det mig att varför försöker så många människor med funktionsnedsättningar som ADHD, Asperger Syndrom eller någon annan Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning alltid att sträva efter att vara som alla andra? Är det inte bättre att kämpa på för att försöka acceptera sig själv i stället och försöka sträva efter att bara vara just den man är. Jag menar att diagnoserna man har är ju ändå en del av en ens personlighet.

Med det menar jag förstås att man inte bara är sin diagnos utan man är ju självklart så väldigt mycket mer. Sedan är det ju så att om man har ADHD eller Asperger Syndrom så är man inte som alla andra och då menar jag inte i negativ mening. Utan jag menar att då att man i stället kanske är väldigt speciell och unik. Man kanske bär på något sorts egenskap eller talang som ingen annan människa utan funktionsnedsättning har eller någonsin kommer att kunna i närheten av. Så bara för att man är annorlunda behöver det inte betyda att det är något negativt för det utan som en lärdom för andra som inte vet bättre. Var stolt över den du är i stället för att försöka låtsas vara någon eller något du egentligen inte är bara för att försöka passa in eller för att du ska bli accepterad av andra.

Jag har ju själv både ADHD, Autismliknade tillstånd vilket man kan säga att jag har lite drag åt Asperger Syndrom men uppfyller inte kriterierna fullständigt för att få den diagnosen. Sedan har jag Dyslexi. Jag känner att jag vore inte jag om jag inte hade mina diagnoser och varför ska jag då kämpa för att försöka vara som alla andra? Jag är inte som alla andra och har aldrig varit det och kommer aldrig bli det heller. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag verkligen inte vilja vara utan mina diagnoser för i så fall vore det inte just jag. Då skulle jag vara någon helt annan och det vill jag inte. Jag vill vara precis som den jag är här och nu.

Sedan kan jag ju ofta önska att jag kunde leva full ut precis som den jag är i dagens samhälle och bli respekterad och accepterad, lyssnad på och tagen på allvar på det jag gör, för vad jag kan och för det jag klarar av. Om det hade sett ut så hade jag kanske haft ett jobb idag på halvtid i stället för att vara sjukpensionerad. Men nu har jag inte det och det beror inte på att jag inte passar in eller att det är fel på mig. Det är samhället som inte är som alla andra, det är samhället som har problem, det är samhället som är något fel på och som inte passar in varken i mitt liv eller i någon annan person med våra funktionsnedsättningars liv. Det är inte vårat fel. och inget vi kan göra något åt heller tyvärr på grund av att samhället ser ut som det gör idag.

//Marie

pussel

 

Annonser

2 thoughts on “En tanke…

  1. Jag har aspergers syndrom. Jag vill vara normal. Har en son med min sambo. Han stöttar mig. Jag har alltid varit udda, alltid mobbad! Mitt liv blev bättre för 11 år sedan. Men jag utsattes för ett sexuellt ofredande för tre år sedan. Jag är för snäll 😦 Jag har problem med orken. Klarar ingen stress. Sonen testar mig. Han fyller 9 år denna vecka. Jag önskar att jag kunde vara den som orkar, klarar stress, klarar att lösa konflikter själv 😦 Nu vet jag i alla fall varför jag varit mobbad så mycket…. Fick min diagnos för 5 år sedan. Är 40 år.

  2. Jag tror att anledningen till att så många av oss som har olika diagnoser försöker vara ”som alla andra” är att så många av oss blir uppfostrade till att tro att det är bättre och att de som är annorlunda inte accepteras.

    Om man tänker efter, hur många gånger när man växte upp hörda man någon säga någonting nedsättande om personer med diagnos eller använda en diagnos som en förolämpning utan att någon vuxen reagerade och sa ifrån?

    Om vi redan från småbarnsålder får höra att personer med diagnoser är sämre så är det rätt så lätt att förstå varför vi som vuxna med diagnos har svårt att acceptera oss själva.

    Jag personligen har haft tur. Min uppväxt och miljö var mycket mer accepterande än vad jag observerat för många andra.

    Helen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s