Utdrag ur min bok ”Mitt liv som unik”


029

Utdrag från kapitel kapitel 17. Min första lägenhet och jobb.

”I samma veva som jag fick min första lägenhet så fick jag mitt första och enda riktiga jobb i mitt liv. Jag fick en lönebidragsanställning på ett musikförlag som receptionist. Fick detta jobb genom Arbetsförmedlingen Unga Handikappade, som det hette då. Det var min allra första SIUS – konsulent vilket är en speciell person på AF som hjälper funktionshindrade att slussa in dem i arbetslivet och förkortningen betyder (Särskilt introduktion och uppföljningsstöd för funktionshindrade i arbetslivet) Det var en sådan SIUS som ordnade detta jobb till mig. Första dagen jag skulle börja på jobbet, så hade vi bestämt att vi skulle mötas jag utanför min nya arbetsplats. Jag var så trött för jag hade nästan inte sovit någonting den natten och jag var så nervös att jag darrade i hela kroppen. Jag mådde illa, hade ont i magen och jag blev nästan helt gråtfärdig när min SIUS inte kom i tid.
183
Jag var så nära att vända och åka hem igen. Min SIUS blev så sen så jag var tvungen att gå in ensam på mitt nya jobb för att inte bli sen själv. Att vara sen första dagen på ett nytt jobb, ger inte något bra intryck. Det var så himla jobbigt och jag var livrädd Jag kände mig övergiven av min SIUS just då. Men jag klarade av att gå in själv och efter en stund kom min SIUS och då kändes det mycket bättre. Kände mig så stolt över mig själv som hade gått in till mitt första riktiga jobb helt själv.

I början var det kul på nya jobbet men väldigt jobbigt att svara i telefonen eftersom jag alltid haft svårt att prata i telefon och att ringa någonstans. Speciellt till folk jag inte känner och till myndigheter Men med tiden så övervann jag mycket av min telefonrädsla och det gick bättre och bättre för varje dag.

Efter en tid så fungerade det ganska bra med tanke på att jag inte hade någon erfarenhet eller receptionistutbildning alls. Hade ibland en aning för lite att göra och dessutom ringde det inte så mycket, så då satt jag bara av tiden och ibland satt jag och surfade på Internet för att få tiden att gå medan jag vaktade telefonen.

Jag blev kvar på detta jobb, (mitt enda riktiga jobb någonsin i mitt liv), i två år, sedan fick jag en dag plötsligt sparken. Jag minns den dagen så tydligt än idag. Jag blev plötsligt uppkallad till personalchefen som gav mig beskedet att jag skulle bli tvungen att sluta. Deras motivering var att de skulle dra in på receptionist tjänsten för att spara pengar. Så jag var uppsagd på grund av platsbrist och fick bara en månads uppsägelse tid. Detta på grund av att jag hade lönebidrag tror jag och att jag hade jobbat så kort tid.

Jag blev totalt chockad. Jag gick tillbaka ner till receptionen. Hade ingen aning om vad jag skulle göra? Blev tvungen att gå i väg för mig själv en stund för att tänka, försöka förstå vad som just hade hänt och samla mig lite. Jag ringde efter en stund till mamma och berättade att jag fått sparken och hon blev lika chockad som jag och hon förstod heller ingenting.

Detta med avskedet kom som ett hårt slag rakt i ansiktet på mig. Jag hade förlorat mitt första, enda riktiga jobb. Jag var ju helt självförsörjande för första gången i livet utan att behöva gå på en massa bidrag. Jobbet hade ju gjort att jag kände mig normal och vuxen. Jag hade växt så mycket genom jobbet. Det var otroligt jobbigt och tungt att återgå till att söka alla bidrag igen överallt för att jag skulle kunna klara mig ekonomiskt. Dessutom kändes det så otroligt förnedrande. Att förlora jobbet var en svår förlust och mitt liv rasade samman, men efter en tids sörjande så ryckte jag dock upp mig igen och tog nya tag. Hade fått en ganska hög avgångslön som jag klarade mig på ett tag. Men hade ju inget annat val än att börja söka alla bidrag igen på nytt för att kunna försörja mig i längden. Var ändå tacksam över att bidrag som A-kassa, bostadsbidrag och Socialbidrag som det hette då, fanns att söka, nu heter det försörjningsstöd. Då var det betydligt enklare att söka och få, än det är idag.

Efter detta fick jag aldrig mer något nytt jobb. Testat på en del praktikplatser, studerat, gått på datortek, genomgått några utredningsresurser för bedömning av min arbetsförmåga, gått på jobbsökarkurser och varit arbetslös den mesta tiden. Var inskrivet på AF i 17 år utan att få något nytt jobb. Det gick till och med så långt att jag en flerårig period levde helt utan bidrag, då jag inte hade rätt till någon hjälp någonstans i från. Idag har jag daglig sysselsättning, är sjukpensionerad och lever på sjukersättning”

Kommer fler utdrag längre fram.

//Marie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s