Vänner eller inte vänner? Social kommunikation, normalitet och funktionshinder..


Vad gör jag för fel? Jag har några få människor i mitt liv som jag tycker väldigt mycket om. Det är sådana där personer som jag typ vid första mötet klickade direkt med. Tycker det är härligt med sådana människor och det är bara så häftigt när man klickar med folk direkt.

Därför försöker jag verkligen hålla kontakt med dem genom att fråga då och då om vi ska ses och fika eller äta. Men tyvärr är det alltid bara en envägs kommunikation jämt, för det är bara jag som alltid hör av mig. Sedan när jag hör av mig så antingen så får jag svar att personen på ett eller annat sätt inte kan ses för tillfället eller så svarar man inte alls när jag skickar mail eller SMS. Varför kan man inte bara vara ärlig och säga att nej jag vill i träffa eller umgås med dig i stället för att bara bortförklara, undvika eller strunta i mig? Tycker man att man är smart, smidigt och finkänslig när man gör så?Tror man verkligen att man skonar mig på det viset? Att det är snällast mot mig att göra så?

Jag vill hellre höra ärligt, från folk, jag vill inte umgås, jag klarar inte av att umgås med dig för du är så svår, jag orkar inte umgås med dig eller jag är inte intresserad av att umgås eller jag tycker inte om dig. Då kan jag lättare förstå problemet. Nu blir jag bara förvirrad.

Vad är det för fel på mig? Varför vill inte folk umgås med mig? Exakt vad är problemet? Vad hos mig är det folk har så svårt med eller inte klarar av? Är jag äcklig, ser jag konstig ut, är jag för barnslig, är det mitt funktionshinder folk stör sig på eller gillar inte folk att jag är gay? Är det något med min personlighet folk stör sig på? Så många människor som kommit in i mitt liv på ett eller annat sätt och som alla gör precis likadant. Folk man trodde var ens vänner undviker, försvinner, bortförklarar och struntar i en eller hör aldrig av sig. Är det jag som dras till fel människor eller är det mig det är fel på? Jag förstår verkligen inte det här? När bara jag hör av mig känner jag mig så tjatig och till slut ger jag upp. Kan ju inte tvinga folk att umgås med mig liksom bara för att jag vill träffas. Förstår verkligen inte detta problem? Vad är det med folk?

Träffar folk mig bara för att de tycker synd om mig som inte har så mycket vänner och är ensam och har funktionshinder? Har folk svårt att ta att jag inte är ”normal” Jag vägrar låtsas vara något jag inte är för att det ska passa andra. Jag är den jag är och passar inte det så behöver man inte umgås med mig men säg det i så fall. Jag har svårt att se och läsa av folks gränser och dessutom har alla människor så olika gränser så det är egentligen omöjligt att veta var olika människors gränser går. Sedan har jag även svårt att förstå hintar, folk tror att om jag slutar svara och ignorerar så fattar människan att jag inte vill ha något med den att göra. Nä, det är inte självklart för mig. Att du inte svarar kan beror på att du bytt telefonnummer, bytt mail adress, din telefon har gått sönder, din dator har kraschat, du har rest bort, du ligger på sjukhus för att det har hänt något, du har flyttat till en plats där det inte finns teckning eller du kanske till och med har dött. Så det är inte alls självklart att du inte vill umgås bara för att du inte svarar. Säg det då i stället så vet jag det och behöver inte fortsätta hör av mig.

Sedan kör folk ofta med en massa falsk spel som: ”Det var så länge sedan nu, vi måste ses någon dag. Jag hör av mig nästa vecka” Detta är så ofta bara helt tomma ord för man hör aldrig av sig och man menar inte att man vill ses egentligen utan det är något man bara säger för att vara artig. Det är en så kallad artighets fras.

Men om jag säger så till dig så menar jag faktiskt det, jag vill verkligen träffa dig eftersom jag saknar dig. Dessutom kommer jag höra av mig när jag sagt att jag ska göra det. Där är skillnaden på dig utan funktionshinder och mig med funktionshinder. Jag menar oftast alltid vart enda ord jag säger. (Även till och med om jag blir förbannad på dig och vräker ur mig en massa elaka saker, så just för stunden menar jag det, men egentligen så är det ju bara en massa tomma ord som man bara vräker ur sig i ilskan) Jag är alltid seriös när jag frågar om saker, berättar något, konstaterar något även om folk inte alltid tror det. Tänk på det om jag säger saker ibland som i dina öron låter väldigt ironiskt, så är jag kanske inte alltid det. Nu låter det som jag alltid är super seriös i allt jag säger men det är jag inte. Även jag kan vara ironisk och skämta jag också men när jag är det, så skrattar jag väldigt gott åt mig själv så på det sättet märker man när jag är det.

Varför säger folk saker de inte menar? Låtas tycka något de inte tycker, utger sig för att vara någon de inte är? Är det verkligen så det fungerar i det sociala livet och så man ska göra? Jag som har svårt med det sociala samspelet blir bara så förvirrad och lägger alltid all skuld på mig själv. Anklagar mig själv för att göra fel, vara ett problem,  uttrycka mig fel, inte klara av någonting eller inte veta bättre. Hur ska det egentligen fungera? Vad ska man säga och hur ska man göra och bete sig egentligen?

Det känns också ofta som om folk tycker man skyller allting på sin funktionssättningen och genom det så kräver jag att man ska ta hänsyn till och förstå mig hela tiden. Det gör jag inte alls det, passar det inte så säg det och gå sedan. Jag gör bara folk medvetna om hur jag fungerar och jag tror på att ökad förståelse för mig, ger mig bättre relationer. Men jag tvingar ingen att acceptera mig och den jag är.men man kan visa mig respekt genom att vara ärlig och tydlig.

Men eftersom andra utan funktionshinder inte tänker så, fungerar det inte i relationer mellan mig och andra. Jag tror det beror på att det finns så mycket som ni utan funktionshinder alltid tar för givet att det ska vara självklart, ni utgår ifrån att alla vet att vissa saker bara är självklara. Det får mig väldigt ofta att framstå som en idiot, som inte vet något och känner mig helt dum i huvudet, när det i själva verket är ni som inte förstår att allting inte alltid är så jävla självklart mig hela tiden.

Men det betyder inte att jag är obegåvad för det, min intelligensnivå är inte så hög bara, men ligger ändå inom normalnivån. Jag är inte heller speciellt allmänbildad eftersom jag inte har så lätt att ta till mig kunskaper. Jag kommer inte alltid ihåg det jag nyss har hört eller lärt mig. Har lågt arbetsminne. Vissa saker fastnar bara inte i mitt huvud. Men jag är inte dum för det. Jag har ett funktionshinder.

Det kanske är ni som egentligen ska ta lärdom av oss som har funktionshinder. Någonstans så tror jag att man blir en bättre människa i många avseenden och sammanhang när man har någon form av funktionshinder eller handikapp. Man blir liksom mer jordnära då och man lever mer i verkligheten, man håller sig till det som sker här och nu, man blir lättare medveten om vad som är rätt och fel, man ser tydligare vad som händer, vad folk gör mot varandra, man hör vad folk säger och framför allt drar man hela tiden lärdom av det. (Men det betyder ju inte att man alltid lär sig själv av sina egna misstag också, för dem ser man ju inte om man inte är medveten om dem, men andras misstag ser man ju utifrån på ett annat sätt) Dessutom är man ärlig och uppriktig, man säger som det är, vad man tycker och tänker, man vågar vara sig själv precis som den man är utan att skämmas. Kanske är det nog just det folk inte gillar, blir avundsjuka på eller är rädda för.

Jag tror det är så här: ”Normala” människor spelar roller, falskspel, ljuger, låtsas, gör fel med flit, utger sig för att vara något de inte är, man förtalar, man pratar skit, smuts kastar andra, man är avundsjuka, ignorerar när det inte passar, man antar, man tar för givet, man skapar konstiga regler, man sätter upp ohållbara gränser och man försöker leva i en social värld som egentligen inte rent teoretiskt fungerar. Allt detta omedvetet för att passa in i en ohållbar värld. Genom att leva på de sättet så tycker folk att de har massor med vänner, har ett stort nätverk och ett perfekt socialt umgänge. I själva verket är sådana människor så fruktansvärt ensamma i sitt liv att de inte märker det själva. Man har blivit så hjärntvättad i generationer av hur det ska vara så man följer normen till punkt och pricka generation efter generation. Så tycker man folk som inte lever efter den normen är sjuka, onormala, dumma, korkade och konstiga. Folk som ser vad som inte fungerar eller håller i samhället, de är onormala. För ingen ska komma och ändra på något som alltid sett likadant ut.

Tänk om alla människor som föds på något sätt skulle vara annorlunda, ha någon form av funktionshinder eller handikapp. Vad mycket bättre samhälle vi skulle ha, vad mycket bättre förståelse för vandra vi skulle ha, vad ärliga vi skulle vara mot varandra, vad mycket kärlek och värme det skulle finnas mellan människor, vad annorlunda allting skulle se ut. Ingen skulle behöva känna sig konstig och annorlunda, ingen skulle behöva känna sig utanför, ingen skulle tycka att någon annan var konstig och alla skulle ha respekt för varandra och acceptera varandra som de är.

Jag tror just problemet är att vi är för många människor på denna gjord som är olika, därför det ser ut som det gör. Visst alla behöver inte tycka lika om allting, alla har olika viljor, alla ser saker på olika sätt, alla har olika åsikter, men man skulle då respektera och lyssna på andras åsikter på ett annat sätt. Man kanske skulle kunna vara mer öppen för andras åsikter och inte bara hålla stenhårt på sitt egna, man kanske skulle kunna vara mer öppen för kompromisser också mellan människor.

Dessutom så skulle man kunna se ett människovärde i samhället, det skulle vara mer jämställt mellan människor, det skulle finnas mer rättvisa och det skulle inte vara något problem att dela lika. Det skulle heller inte finnas några fördomar och något som kallas ”Normalt”

Tyvärr fungerar det inte så här på vår planet, är man inte så kallad ”normal” i dagens samhälle så får man ingen respekt, man blir inte accepterad för den man är. Man är helt enkelt ingenting värd.

//Marie

sommar-sol-glass-promenad-e1312199093690

Annonser

2 thoughts on “Vänner eller inte vänner? Social kommunikation, normalitet och funktionshinder..

  1. Kunde varit jag som skrev detta. Har exakt denna erfarenheter. Idioter som inte kan ge raka besked, ignorerar en i en evighet, va snällt liksom..

  2. Jag kan LOVA dig att det inte är nåt fel på dig, och att detta som du skriver är något som väldigt många människor upplever! Oavsett de har funktionshinder eller inte! Jag skulle själv kunnat skrivit ditt inlägg när jag var yngre. Tyvärr är det bara såhär det är i dagens samhälle, varför det blivit så vet jag inte.. Men det ÄR skitsvårt att hitta äkta vänner att umgås med! Har man då en låg självkänsla blir det lätt så att man letar fel på sig själv.. Men de som du upplever ”struntar i dig” kanske gör likadant mot alla de känner? Kom ihåg att någon annans beteende aldrig beror på dig, utan på personen själv! 🙂
    Ta hand om dig och ha det bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s