Archive | augusti 2015

Lättlästa böcker!

Nu till mitt andra blogginlägg och det får bli det sista för idag.

Jag har ju alltid haft svårt med läsningen. Jag har svårt att förstå och ta till mig det jag läser för att jag läser så väldigt långsamt. Tar en sådan tid för mig att läsa genom en text eftersom jag oftast måste läsa om det flera gånger innan det går in och jag förstått vad jag läst. Det är ganska jobbigt och tär på både kraft, tålamod, koncentration och tid.

Det har gjort under min uppväxt att jag aldrig hittade nöjet och spänningen med att läsa och upplevelsen med att kunna fly in i en bok en stund när man inte orkar med vardagen. Om jag läste något när jag var liten så var det bilderböcker med så lite text som möjligt och så skulle det vara väldigt stor stil på den text som fanns i boken för att det skulle locka mig att läsa och för att jag skulle förstå vad det stod. Men helst läste jag inte alls. Det var bara jobbigt och tog för mycket koncentration av mig.

Tjocka böcker, mycket text, litet teckensnitt, långa meningar och svåra ord, tröttnade jag på innan jag ens hade läst klart första sidan i en sådan bok. Så det var ingenting för mig, då var det bättre att låta bli att läsa överhuvudtaget

När jag som vuxen första gången under 2003 kom i kontakt med lättlästa böcker, öppnade sig en helt ny värld för mig. Jag gick en kurs på Långholmens folkhögskola för människor med läs och skrivsvårigheter och på en rast hittade jag hyllan på skolan med lättlästa böcker. Min första lättlästa bok jag läste som faktiskt låg framme var boken om Stockholms blodbad. Den var så spännande att jag sträckläste den direkt. Då upptäckte jag också för första gången hur spännande det var med historia. Det häftigaste var att för första gången någonsin förstod jag vad jag läste i en bok och jag kunde inte sluta läsa den förrän jag var färdig. Det var så häftigt och vilken aha upplevelse det var. Hade aldrig förut läst klart en bok så snabbt. Dessutom hade jag aldrig tidigare upptäckt hur roligt det var att läsa. Att upptäcka lättlästa böcker var det bästa som kunde hända mig, även om jag först tyckte det var lite pinsam med dessa böcker eftersom det kändes som jag satt och läste barnböcker. Jag trodde i alla fall att andra skulle tro det, så jag talade aldrig om för någon att jag läste dessa böcker eller visade det öppet till en början.

Efter det så har jag fortsatt att läsa lättlästa böcker under åren, jag har bland annat läst mycket fakta böcker om olika saker som jag egentligen borde ha lärt mig redan i grundskolan, men som jag inte hade förmågan då att ta in och lära mig då. Jag tror mycket berodde dels på att jag inte var intresserad, men så var skolböckerna för svårt skrivna, så jag förstod helt enkelt inte vad det stod. Sedan var det alltid så mycket text i skolböckerna så jag varken orkade eller klarade av att läsa texterna och blev trött bara av att se texterna. Då är det inte konstigt att jag inte lärde mig något. Jag är ju inte heller teoretiskt lagd utan jag är den praktiska typen.

Detta har gjort att jag största delen under mitt vuxna liv inte varit särskilt allmänbildad. Men genom att läsa lättlästa böcker har jag lyckats bygga upp en del av den kunskap jag inte kunde ta till mig i skolan. Har även läst lite samhällsinformation som LL Förlaget gett ut som en skrift om valet och en bok om politik som jag aldrig tidigare varken orka bry mig om, förstått mig eller varit intresserad av även om jag alltid har röstat förstås ändå.

Har också kunnat hänga med och läsa populära böcker som alla andra läser för att de har släppt dem som lättläst och det har känts väldigt bra. Har läst Johan Ajvides böcker, Barnes ö, Mitt liv som hund, ett par av Fågelströms böcker, Hundraåringen, en del klassiker som Dracula, Frankenstein, Ondskan och någon böcker av Selma Lagerlöfs också.

Det är så roligt att läsa när jag förstår vad jag läser och roligt att även mer och mer kända böcker blir lättlästa. Nu väntar jag på att fler av Johan Ajvides böcker ska bli lättlästa, jag skulle önska att det kom en fakta bok om Buddismen, så vill jag att Boktjuven som är så tjock kommer som lättläst. Skulle heller inte vara helt fel om det kom en lättläst bok om släktforskning. Vill så gärna lära mig det, men behöver ha informationen om det lättläst och stegvis hur man gör för att kunna lära mig och förstå hur man ska göra. Annars tappar jag så snabbt intresset. Är så glad att Utvandrarna nu har kommit som lättläst för det är böcker jag aldrig skulle kunna ta mig genom annars, men som lättläst kommer till och med jag klara av att läsa den.

Jag tycker det är helt underbart med lättlästa böcker och det är det bästa som finns. Tycker det är så synd att det fysiska LL förlaget lagts ner men bra att de fortfarande finns kvar på Internet och fortsätter göra lättlästa böcker för det är så värdefullt. Hoppas de aldrig sluta göra lättlästa böcker. Det behövs verkligen för många av oss som har svårt att läsa. Nu läser jag lättlästa böcker hur öppet som helst och bryr mig inte om i fall något tittar på mig eller tror att jag läser barnböcker. För mig är det så viktigt att förstå vad jag läser och då läser jag det som passar mig oavsett vad andra tycker. Om lättlästa böcker för vuxna inte fanns så skulle jag behöva bli tvungen att enbart läsa barn och ungdomsböcker för att förstå vad jag läser och det skulle vara både pinsam och ganska förnedrande faktiskt även om jag nu läser sådana böcker också ibland och då faktaböcker för det mesta. jag vill ju bara lära och bilda mig och då måste det vara enkelt för att jag ska kunna ta till mig, det, förstå det och för att det ska fastna så jag kommer ihåg det.

Idag finns det faktiskt lättläst kurslitteratur och skolböcker. Finns även skolböcker som är inlästa på CD så man kan lyssna på dem i stället för att läsa om det är svårt. Önskar att det fanns sådant när jag gick i skolan. Vad lättare allt hade varit för mig då. Skulle nog behöva läsa om delar av grundskolan egentligen jag för att lära mig det jag missade då, har ju inte heller läst gymnasiet mer än ett år,  men nu känner jag inte att det är någon idé att ta igen något, utan jag läser lättläst och försöker lära mig en massa ändå så mycket jag kan.

Man kan även köpa körkortsboken lättläst vilket är fantastiskt bra och den vill jag ha, se bild nedan, men tyvärr är den ganska dyr. Det går framåt med allting och det är så bra. Finns ju även lättlästa nyhetstidningar också vilket behövs för en vanlig tidning är ganska svår att förstå när man har svårt att läsa.

Jag har hittat mitt sätt att läsa på och förstå det jag läser. Sedan finns det andra sätt också. Man kan lyssna på ljudböcker och CD böcker, så finns det böcker med extra stor stil också. Men för mig fungerar lättläst allra bäst.

//Marie

banner_bocker_aug2014_467

banner_aug2015_467

9789170533617_200

 

 

lattlast

1004681_383224605143209_571391115_n

Rull_8sidor_sommar_2015

 

ÅNN

Angående mitt förra blogginlägg så måste jag dela med mig denna text som jag INTE har skrivit. Någon som känner igen sig? Alla har nog denna diagnos mer eller mindre tror jag. 😉

Nyligen blev jag diagnostiserad med ÅNN (Åldersbetingad Nedsättning av Närminnet)

Så här visar sig symptomen:

Jag bestämde mig för att tvätta min bil. När jag började gå mot garaget upptäckte jag posten på hallbordet. Jag borde kolla igenom posten innan jag tvättar bilen sa jag till mig själv. Jag lade bilnycklarna på bordet, lade reklamen i papperskorgen under bordet och märkte att papperskorgen var full. Jag lade därför tillbaka räkningarna på bordet och beslöt mig för att tömma papperskorgen först

Eftersom jag trots allt går förbi postlådan på väg att tömma papperskorgen kan jag likaväl betala räkningarna först. Jag ser mitt checkhäfte liggande på bordet, men det finns bara en check kvar. Mina extra checker ligger på skrivbordet på kontoret, så jag går in på kontoret där jag finner en flaska juice som jag börjat dricka från.

Jag ska börja leta efter mina checker, men först måste jag ställa undan juicen så att jag inte spiller ut den över skrivbordet. Juicen håller på att bli varm och bör ställas in i kylen för att hållas kall.

På väg till köket för att ställa in juicen, fångar min blick en vas med blommor som står på bänken. Blommorna behöver vatten, så jag ställer ifrån mig juicen på bordet och ser mina läsglasögon som jag letat efter hela morgonen liggande på bänken.

Det är bäst att jag lägger tillbaka dem på mitt skrivbord, men först ska jag vattna blommorna. Jag lägger ifrån mig läsglasögonen på diskbänken och fyller en vattenkanna med vatten då jag plötsligt får syn på fjärrkontrollen till TV:n. Någon har lagt den på köksbordet.

Ikväll när vi ska se på TV så kommer vi att leta efter fjärrkontrollen, men ingen kommer att komma ihåg att den ligger på köksbordet. Jag borde lägga tillbaka den, men först ska jag vattna blommorna. Jag häller lite vatten på blommorna, men det mesta hamnar på golvet.

Jag lägger tillbaka fjärrkontrollen på bordet för att gå och hämta lite papper att torka upp vattnet med. Sedan går jag tillbaka till hallen för att försöka komma ihåg var det var jag planerade göra.

Vid dagens slut är bilen fortfarande inte tvättad, räkningarna är inte betalda, det står en flaska med varm juice på bänken, blommorna är inte vattnade, det finns fortfarande bara en check i mitt checkhäfte, jag kan inte hitta TV:ns fjärrkontroll, jag kan inte hitta mina glasögon och jag har ingen aning om var bilnycklarna blivit av.

Jag försöker förstå varför ingenting har blivit gjort idag: det är förbluffande för jag vet att jag varit upptagen hela dagen och jag är helt färdig.

 Jag är medveten om att detta är ett allvarligt problem, och jag skall söka hjälp för det, men först skall jag kolla min e-post.

Precis så här är det ofta för mig i alla fall.

//Marie

0_120703099_15186907361

 

Vilken omställning!

Känner mig lite övergiven idag. Min sambo är inte hemma och mitt boendestöd är inte här som vanligt. -en skiner idag men ovanför mig regnar det. Känner mig som Ior. Ganska låg! Har ingen lust med någonting idag. Tar emot något vansinnigt känner jag. Men måste försöka släpa fram dammsugaren i alla fall.

11892149_10153585532302520_445447404908655489_n

Det är en stor väldigt omställning det här här från att jag haft både Jennie och mitt boendestöd här hemma varje fredag, (vi har hjälpts åt med städningen, dessutom har vi pratat mycket, skrattat och haft roligt tillsammans) till att stå här helt ensam nu och göra precis allt själv. Nu är det bara så tomt och tyst.

Därför tänker jag inte göra lika mycket varje fredag som vi gjorde tillsammans. Det orkar jag inte. Utan jag tänker lägga upp i förväg vad jag ska göra varje fredag så gör jag det, sedan om jag åstadkommer det jag bestämt för dagen, så får jag vara nöjd med det. Tänker inte vara hård mot mig själv eller ställa höga krav, för då kommer det här aldrig att fungera. Dammsugning var målet för idag och det har jag gjort nu. Så nu har jag varit duktig. Jag har ett mål till för idag, jag ska dela upp ren tvätt och ta hand om mina kläder och lägga in dem i skåpet. Jennie får ta hand om sin del när hon kommer hem.

Jag kommer göra så att jag dammsuger varje fredag, så länge inget viktigare dyker upp på en fredag eller att jag är sjuk. Sedan kommer jag städa badrummet varannan fredag. Disken sköter Jennie, tvätten gör jag också på fredagar och under helgen. Jennie vattnar blommor och sköter dem. Bädda rent i sängen får bli en gång i månaden. Sedan när vi kan får vi ta större städning tillsammans och då får vi göra så som vi gjorde med boendestödet att vi tar ett rum åt gången. Nästa gång är det i alla fall vardagsrummet som ska göras. Då ägnar man sig bara åt det rummet, förutom dammsuger hela lägenheten. Blir lättare och städa om man inte behöver göra så mycket varje gång. Då hoppas jag att det kommer fungera. Ska i alla fall försöka så gott jag kan.

Det kommer bli så tufft, men det borde fungera och efter ett tag ska det normalt  rulla på automatiskt utan att jag tänker på det. Men det är inte självklart när det gäller mig och som har ADHD.

Jag återkommer om det här om några veckor igen och berättar hur det går och hur det fungerar för mig.

Nu ska jag ta hand om tvätten, sedan ska jag göra ett schema till mig själv och dessutom skriva ett till blogg inlägg om något helt annat.

//Marie

Marie städar

Trött städerska

 

 

 

Har gett upp boendestödet!

Jag skapar ett nytt inlägg och skriver om det andra jag måste får ur mig. Det handlar om att jag precis har förlorat mitt fantastiska underbara, fina, roliga och duktiga boendestöd. Hen skulle börja plugga och skoltiderna passar inte in med dagar och tider för mig som jag vill att hen kommer. Så jag förlorade hen som boendestöd. Tycker det känns både konstigt och tråkigt. För jag har nu gett upp det här med boendestöd. Jag bytte från Omsorgskompaniet till Bra Liv för att gjorde inget annat än krånglade på gamla stället. Fick byta person hela tiden eller så fick jag ingen hjälp alls i långa perioder. Det nya stället började nästan på en gång att krångla det med, då min samordnare gick på pappaledighet så jag fick en vikarie.

Okej, problemet är egentligen att jag behöver ju ha boendestödet men orkar inte med det längre då det varit för mycket krångel i så lång tid.

Vikarien lyssnar inte, missförstår det man säger, gör lite som hon vill och meddelar inte förändringar förrän i sista minuten endast via sms och så vidare. Men jag fick däremot världens bästa boendestödsperson som kommer hem till mig, som är typ i min ålder och som både jag och Jennie min sambo klickar med direkt. Tyvärr så skulle hen plugga och det fungerar inte för hen att komma till mig på fredagar eftersom Jennie ska vara med och känner då att jag inte orkar börja om med en ny, hur mycket jag än skulle behöva det. Så nej, det får vara känner jag. Människan som kom till mig som boendestöd har i alla fall blivit en vän för livet, så vi kommer inte sluta ha kontakt, men det blir ju inte samma sätt längre. Kommer sakna hen mycket faktiskt eftersom jag träffade hen ändå en gång i veckan under ett halvår i alla fall minst. Hade så roligt tillsammans, vi har byggt upp många bra strategier för städandet, gjort ett jättebra schema för vad vi ska göra gång på gång. Schemat satt boendestödet och gjorde åt mig, sedan fick jag läsa det och godkänna det. Så skönt att veta från gång till gång vad vi skulle göra nästa gång.

Sedan känns det olustigt att inte ha hjälp längre, men jag vänjer mig väl med det också. Kommer kännas konstigt på fredag. Min sambo kommer ju börja jobba på fredagar också nu, så kan hon sluta en timme tidigare varje dag i stället. Tycker hon är skönt för då slipper hon rusningen på vägen hem som tar mer energi av henne varje dag. än jobbet i sig på halvtid.

Ska försöka se om jag kan hålla schema och rutin som jag byggt upp med mitt boendestöd, så länge det går men känner jag mig själv rätt kommer jag falla ur det efter ett tag, eftersom det är just det som är mitt problem. Behöver hjälp med struktur, organisation och rutin i städandet här hemma. Hjälp att få tummen ur röven och att fortsätta hålla bestämda rutiner rullande. Så det är inte så att jag inte KAN städa eller VET hur man gör.

Problemet med mig är att jag gillar verkligen inte att behöva ha hela mitt liv schemalagt. I alla fall känns det så när man måste schemalägga så mycket underdagarna för att saker och ting ska fungera. Då känner jag en press över att det blir för mycket måsten. jag vill kunna leva som jag vill och göra det som kommer mig för ibland och inte alltid gå efter att nu ska jag göra det och sedan ska jag göra det och det hela tiden. Tycker det är otroligt jobbigt att ha det så men som sagt får man det till att bli rutiner i stället så flyter det in i vardagen automatiskt och det kanske inte känns som en massa schemalagda måste hela tiden. Jag vet inte. Städandet känns inte riktigt som ett måste längre utan har blivit till en vana att städa på fredagar. Hoppas det kan få fortsätta kännas så utan mitt boendestöd. Kan lätt bli att nä, det behövs inte idag, jag gör det nästa fredag i stället. Sedan ju längre man väntar ju mer blir det att göra och ju svårare blir det att få det gjort. Ska försöka hålla kvar vissa saker i alla fall. Får se hur det går.

Sedan en sak till, det finns ju en gräns för hur mycket strul och krångel man ska behöva stå ut med som funktionshindrad när man söker en hjälpinsats. När det gäller boendestöd så handlar det ju om att man faktiskt släpper in en människa i sitt hem och inpå sitt liv. Att behöva göra det om och om igen gör att tryggheten försvinner, man tappar förtroendet och det blir svårare att svårare att börja om och släppa in någon ny igen ju oftare det måste ske.

När man har funktionsnedsättningar är det så viktigt med rutiner och fasta punkter i tillvaron hela tiden. När man söker boendestöd så behöver man ju oftast det på olika sätt, dessutom söker man ju för att man redan har kaos i tillvaron men olika saker och då behöver man inte mer kaos eller strul i sin vardag för att hjälpinsatsen håller på att strular hela tiden. Det är viktigt att få känna sig trygg.

Hur tror de att man själv ska kunna få ordning på rutiner, få någon sorts struktur och försöka organisera saker i sitt liv när boendestöd och samordnare inte kan hålla ordning på sina egna eller kan hålla koll på vad de håller på med? De gör det inte lätt för sina klienter måste jag säga. Boendestöd ska ju hjälpa till att ge trygghet åt folk som behöver det för att fungera i sin tillvaro och jag tycker verkligen inte att de klarar av den uppgiften särskilt bra. De stjälper snarare än hjälper när det inte själva kan sköta sina jobb som de ska. Nu pratar jag alltså om samordnare inte om de som kommer ut och hjälper människor som oss med funktionsnedsättningar. Även om det har hänt jag ett par gånger faktiskt har funderat på varför just denna person egentligen jobbar som boendestöd? Då syftar jag på den första jag hade på Omsorgskompaniet. Även en vikarie jag fick där som verkligen inte tog sitt jobb på allvar var inte ens boendestödjare utan jobbade bara inom hemtjänst. Min senaste nu på Bra Liv var bäst. Hoppas verkligen att fler tycker om och uppskattar hen lika mycket som jag har gjort och fortfarande gör.

Sedan är det mycket som ska stämma, när det gäller personen som kommer för att hjälpa en. Personkemin ska stämma, man ska gärna klicka direkt med varandra , man ska kunna lita på varandra, man ska kunna samarbeta på ett bra sätt, jag ska inte behöva tala om för boendestödet vad hen ska göra för att hjälpa mig, man ska ha roligt tillsammans, man ska kunna prata med varandra om det är något som inte känns bra eller om man vill förändra något, boendestödet ska vara lättsam, glad och positiv, personen ska jobba och bestämma saker tillsammans MED mig inte överhuvudet på mig, personen ska lyssna på sig och utgå efter vad jag vill, fråga mig om saker är okej att vi gör, dessutom ska personen ha en viss erfarenhet av sitt jobb och ha erfarenhet och kunskap om många olika funktionsnedsättningar, så den vet var den ger sig in på och hur de ska ta personer de kommer för att hjälpa. Det är mycket som ska klaffa för att det ska kännas bra. De senaste kändes för bra för att det ska kunna bytas ut. Ingen kan ersätta mitt boendestöd, ingen kan vara lika bra eller bättre än hen var. Jag hade det bästa jag kunde få tyckte i alla fall jag.

Så att hålla på byta person som boendestöd stup i ett funkar inte för mig i alla fall i längden. Dessutom stör det tryggheten och förtroendet och osäkerheten ökar mycket när det kommer nya hela tiden. Därför har jag nu sagt ifrån mig boendestöd även fast jag egentligen behöver det. Tycker allt detta strul tar mer energi av mig än att försöka få struktur, organisera och få in hållbara rutiner på städandet. Så ska det ju inte vara. Därför blir det bättre att vara utan känner jag.

Det känns också som att jag kanske inte vet om jag egentligen gör rätt, men det går ju faktiskt att ansöka på nytt längre fram igen om jag vill ha insatsen på nytt. Men just nu orkar jag inte med någon ny människa som ska komma och styra och bestämma och kanske till och med ändra på allt det som jag byggt upp och redan fått av min gamla boendestöd. Det tycker inte jag är att hjälpa, det är snarare att förstöra. Kommer kanske en dag då jag känner mig redo att börja om igen och då ansöker jag på nytt då i så fall.

//Marie

slide_3

 

Slutföra projekt innan jag påbörjar något nytt.

Hej på er!

Förlåt att jag inte har bloggat på ett tag, blir liksom inte av eller på något sätt glömmer jag bort det också ibland. Kanske för att jag inte kan blogga när jag inte har något att skriva om. I alla fall så förlåt för att jag är så dålig på att blogga. Nu har jag plötsligt flera saker att blogga om så jag funderar på om jag ska göra flera blogg inlägg eller skriva allt i samma inlägg?

I detta inlägg tänker jag i alla fall skriva om de två saker som just nu känns jobbigast. Det första är att jag blir tokig på mig själv för jag har så många påbörjade saker som bara blir liggande och som jag aldrig gör klart. Dels har jag en photobok som jag påbörjad online i ett program på datorn. det är en fotobok med bilder på min älskade katt Spookie som jag fick låta somna in precis innan jul förra året. Har inte orkat göra klart det då det tagit emot för mycket och gjort för ont att hålla på med minnen av min katt. Hon fanns ju ändå hos mig i 14 år.

Har även påbörjat att skriva en ny bok som också ligger och finns på datorn. har bara kommit till innehållsförteckningen så jag har inte skrivit några sidor ännu. Planerar fortfarande hur jag ska lägga upp det.

Sedan har jag pärlplattor som ligger som jag påbörjat, ska bli en drömfångare. Jag har ju köksstolar kvar som jag ska klä om, har bara en färdig hittills. Sedan har jag ju en massa lättlästa böcker jag köpt på mig som jag ska läsa plus några andra böcker, jag har även en massa pysselböcker jag köpt på mig jag borde hålla på med, sedan håller jag just nu på att bygga ihop en modell av Eiffeltornet. Det är typ ett lite Meccano som jag köpte på tekniska museet. Den är snart klar, höll på hela dagen igår söndag. Sedan har jag en massa pyssel liggande som jag köpt på Panduro. Har en påbörjad väv, en massa garn jag hade tänkt göra något av, har material till att göra tavlor med hjälp av en teknik som heter Mixed Media, vilket betyder att man blandar flera pysseltekniker. Detta ligger och väntar på att jag ska hålla på med det. Har även en massa julpyssel liggande som också ska göras närmare jul. Lite saker jag köpte på REA förra hösten inför förra julen som aldrig blev av att jag gjorde.

Sedan köpte jag nyss en materialsats med där man kan måla fjärilar på vykort. Färdiga mallar som man bara färglägger. Har ett målar kit jag köpte också för länge sedan. Undrar om färgerna fortfarande är okej där eller om de torkat in? Har några små trä stolsmodeller i miniatyr som ska sättas ihop hade jag tänkt, men bet blir heller aldrig av. Påbörjade även ett tag att hålla på med papper modeller men det tröttnade jag också på.  Samlar på mig så mycket saker som verkar kul och som jag egentligen är intresserad av för jag älskar att jobba med händern, men så blir det aldrig att jag gör klart dem eller ens gör dem överhuvudtaget. Dels för att jag inte hinner men också för att jag har svårt att ta mig för något när jag inte känner för det eller verkligen går in för det.

Sedan har jag ju denna blogg som jag är dålig på att skriva i hela tiden. Jag påbörjar så mycket saker hela tiden för just för stunden så brinner jag för det men ganska fort så tröttnar jag och så blir det liggande till jag känner för att ta tag i det igen, om jag en tar tag i det igen. Hur lär man sig slutföra en sak innan man påbörjar något nytt? Tänker ofta när jag hittat något nytt projekt att just ja , har ju det gamla liggande men det kan vänta, det gör jag en annan gång, nu vill jag göra det här i stället.

Kanske måste försöka lägga upp en strategi för mig själv att slutföra en sak jag påbörjat och när det är klart för jag belöna mig mig själv med att köpa något nytt inte innan. Men först måste jag slutföra allt det jag redan har, får inte köpa nytt innan dess. Även om det frestar när jag ser det. Får prova detta och se hur det går men jag är skeptisk över att det kommer fungera. Jag känner mig själv.

Har en massa trådar med projekt åt alla håll som bara blir ett enda trassel när det inte blir slutförda.

//Marie

garntrassel

 

This entry was posted on 24 augusti, 2015. 1 kommentar

Rör inte min ADHD medicin..

img_7006

En text skriven av Therese Gustafsson och hämtad från hennes blogg. https://varforblogg.wordpress.com/2015/08/12/ror-inte-min-medicin-2/ Alltså inte skrivet av mig, men jag tycker åter igen detta var väldigt bra skrivet.

”Snackar du skit om cellgifter? Snackar du skit om insulin? Om morfin? Om Bricanyl? De räddar liv och lindrar smärta. De gör så att personen i fråga kan leva ett lättare liv. Vi snackar inte skit om cellgifter för vi vet att de räddar liv. Vi ser biverkningarna som självklara men hemska. Vi vet inget om det så vi snackar inte skit. Det är ju ganska uppenbart att personen befinner sig i svår smärta och att det ska hanteras med medicin. Det ser väl vem som helst. Vi kräver inte att personen ska få sin tumör att försvinna med hjälp av positivt tänkande eller genom att utesluta gluten. Vi lägger ingen skuld på den som har cancer. Vi stöttar.

Men när det kommer till hjärnan är det andra bullar. Det är okej att snacka skit och det är okej att öppet tycka och tänka om sådant man inte har en aning om. Hjärnmedicinen är farlig och bara för latmaskar som inte orkar ta tag i sig själva eller som skyller sin smärta och sina svårigheter på ett par bokstäver. Men nu är det såhär att hjärnan är extremt komplex. Vi vet att fel däruppe kan göra oss förlamade, att tumörer kan bildas och att kärl kan brista. Så varför har vi inte fattat än att vissa ämnen kan saknas och att visa synapser kan vara kopplade på ett sätt så att det blir till ett handikapp. Varför får en person inte äta medicin som rättar till serotonin nivån utan att ifrågasättas, när detta ämne fattas i hjärnan? Ingen ifrågasätter ju bristen på insulin och medicin därefter. Vad är skillnaden? Organ som organ. Man kan inte begära att en person med cancer ska bota sig själv, likväl kan man inte begära att en person som är deprimerad och lider av serotonin brist ska bota sig själv. Eller att någon med adhd ska lära sig hur man reglerar dopamin nivån i hjärnan och kopplar om synapserna så att det inte blir så himla jobbigt att leva? Det är elakt. Varför kan vi inte bara vara snälla och bespara människors smärta i onödan? Biverkningar på psykofarmaka? Ja det finns. Precis som med alla mediciner. Men om man får leva och må bra så är det ofta värt det. De flesta biverkningar lägger sig med tiden och går att lära sig att leva med. Snacka inte skit om mina mediciner. De räddar mitt liv och är inte konstigare än annan medicin.

Ritalin.
Jag tänkte berätta om hur den underlättar livet för mig. Men först.. det är inte ”knark”. Substansen heter metylfenidat och inte amfetamin eller kokain. Det är stora skillnader i strukturen där emellan. Dock påverkar de samma signalsubstanser i hjärnan på liknande men inte samma sätt. Precis som med andra substanser.
Min hjärna är aldrig tyst. Jag blir ständigt distraherad av allt runtomkring mig och känner allting extremt stark. Detta får mig att utträtta mycket och många bra saker men det kör stundtals också helt slut på mig och gör så att jag inte klarar av allt jag vill och egentligen borde klara av. Det är svårt att anpassa min hjärna till samhällets ramar. Vilket är ett måste eftersom att det tyvärr inte är tvärtom idag.

Tänk dig att du sitter i en stökig och hoppig bil. Du försöker städa rent i kaoset lite lätt medan du kör eftersom att oredan gör dig väldigt stressad. En melodi spelas i ditt huvud och gör att du måste hålla takten genom att göra mönster med foten i luften samtidigt som du stressat tvinnar håret i luggen med vänsterhanden. Du tänker en huvudtanke, exempelvis, vad ska jag laga för mat ikväll. Den tanken tar aldrig slut, utan övergår i både sidospår och diverse analyser. Runt den här tanken, vi kan kalla den motorvägen snurrar flera andra tankar. Typ fyra, fem stycken. Minst. Helt plötsligt hoppar du till. En dov smäll bakom dig. Du tappar kontrollen på ratten (hjärnan) och får kämpa dig tillbaka för att komma på rak spår igen. När helt plötsligt en hund springer framför och du tappar ratten igen. Lätt distraherad är ordet. Med sinnen och cylindrar som alltid är på helspänn blir det lätt så, framförallt när all verksamhet i kroppen gör allt för att kunna hålla fokus på en enda sak.

Denna gången blir det svart för en stund och när det sedan blir ljust igen har du kört vilse. Du försöker förgäves hitta kartan men antar att du glömt den antingen hemma eller på jobbet. Eller kanske hos syrran? Typiskt. Helt plötsligt kommer du på att du inte har handlat det du tänkt laga till middag. Klockan tickar. Du ser Ica passera förbi på högersidan och tänker snabbt ut en plan huruvida du kan vända eller skynda hem innan den lokala mataffären stänger. De andra tankarna, stigarna, bultar på och det känns som om din hjärna ska explodera. Vad var det chefen sa nu igen? Undra hur jag ska lägga upp träningen nästa vecka? Hur ser det ut om det inte finns ett slut på universum? Shit vad bra den där boken var, hoppas det finns en uppföljare.. Jag kanske ska skriva en själv? Ja en bok får det bli! Kan man göra såsen på kvarg istället för yoghurt tro? Å vilken bra låt, undra om det spelas någon bättre på P3 istället. Måste kolla. Vilken var förresten Dylans första låt? Allt detta sker inom loppet av 10 sekunder. Det går snabbt och det är intensivt både tankemässigt och känslomässigt. Förstår du att det är en aning jobbigt ibland? Det är a l d r i g tyst. Det kör liksom på parallellt med de uppgifter som ska lösas och slutföras. Inte konstigt att det är svårt att koncentrera sig ibland. Nu när jag har varit mitt uppe i en kaotisk flytt med en lägenhet som har sålts och två hem ska bli ett så har det varit en aning påfrestande om jag ska vara ärlig. När det är för mycket blir det stopp och det finns inte alltid tid för ett stopp. Vissa saker bara måste göras. Det sägs att vi ska lära oss hantera våra adhd hjärnor med hjälp av struktur och planering. Men det är inte alltid så lätt. Det är en konst i sig att hålla igång struktur och planering. Bara det är en utmaning och ibland orkar jag helt enkelt inte anstränga mig till utmattning hela tiden. Jag begär inte att du måste springa maraton med dina proteser varje dag eller att du ska lära dig att hantera läsningen trots att du har grova synproblem och är i stort behov av glasögon. Så varför får du begära av mig att jag måste stå och hantera en tornado i hjärnan varje dag? Det är liksom inte heller som så att dagens samhälle gör det enklare. Jag menar stressen är rätt utbredd och intrycken är rätt många.

Under den här flytten tog jag en Ritalin och helt plötsligt blev det lugnt i huvudet. Jag kunde fokusera på det som behövdes göra och jag var långt ifrån upplösningstillstånd. Jag såg en kartong, jag såg vad som skulle i och vad som skulle kastas utan att tänka tusen andra tankar och påbörja tio andra saker samtidigt. Jag blev inte rastlös och ville byta aktivitet efter tio minuter. Jag behövde inte känna att jag höll på att gå sönder av ansträngning, över att hela tiden hålla tillbaka 100 hästar i galopp. Jag stod ut. Och jag grejade dagen med lätthet. Det var sååå skönt. Ja fick nästan tårar av lättnad och tacksamhet. Äntligen! Jag vill aldrig byta bort min hjärna. Aldrig. För jag älskar den. Men om du skulle låna den bara för en timme, så tror jag att du skulle få både håll och kramp och skrika efter snabbast möjliga hjälpmedel illa kvickt. Så låt mig få andas, låt mina axlar få sjunka ner och låt mig få leva ett lättare liv utan ständig kamp”

”Låt bli min medicin.
Rör inte mitt Ritalin”

”Observera att min skrift i du-form inte är personlig utan bara ett uttryckssätt och att min jämförelse med cancer lika gärna kunde varit annan sjukdom. Jag förminskar inte cancer utan tycker den är lika hemsk som all annan smärta. Önskar att den kommer förintas precis som alla andra hemska sjukdomar”

Kommentarer på mina inlägg

Någon skrev till mig att jag är så tålmodig som måste hålla på att tjata om och om mig igen att vissa saker inte är jag som har skrivit i min blogg som jag lägger upp. Då svarar jag.

Man måste ju vara det eftersom folk tydligen inte kan tänka själva utan bara förutsätter att allt jag delar i min blogg kommer direkt från mig. Man tror att alla påståenden, alla ord och allt jag delar är mina och att det är jag som ligger bakom precis allting jag skriver här. Det mesta är mina egna åsikter, uppfattningar och påståenden men jag delar också saker som inte kommer från mig, som texter som jag tycker är bra. Skriver ju också källorna till vart jag tagit det ifrån ändå får jag skit från folk som läser det och om de hittar något de ogillar oavsett om det är mina ord eller inte. Innan man yttrar sig kan man väl i alla fall kolla upp om det är jag som skrivit det eller inte eller åtminstone fråga i stället för att bara slänga ur sig till höger och vänster vad man tycker, tänker eller är missnöjd med på fel människor. Folk är så patetiska och egoistiska ibland och tänker bara på sig själva sina åsikter men vem som får ta emot dem skiter de i bara de får yttra sig om sitt missnöje så är de nöjda.

När det bara står Marie på slutet av mina inlägg då är det mina ord och det kommer från mig det jag skrivit, men när jag lägger in källor till texter eller skriver något annan nämn på slutet då är det inte mina ord eller min text. Kan ni vara snälla och komma ihåg det innan ni kommenterar något, visst man behöver inte gilla allt jag delar här i bloggen eller skriver. Är det något man inte gillar så var tyst i så fall man behöver inte alltid yttra sitt missnöje och måste man det kan man lägga fram saker snyggt och på en konstruktivt sätt också inte som en anklagelse eller gå på mig för saker andra gjort som jag bara delat vidare. Sedan är det väldigt enkelt, gillar man inte saker jag skriver eller delar så behöver man inte läsa eller följa min blogg.

Var bara tvungen att skriva om detta just nu.

//Marie

803309-thumbs-up-down