Rör inte min ADHD medicin..

En text skriven av Therese Gustafsson och hämtad från hennes blogg. https://varforblogg.wordpress.com/2015/08/12/ror-inte-min-medicin-2/ Alltså inte skrivet av mig, men jag tycker åter igen detta var väldigt bra skrivet.

”Snackar du skit om cellgifter? Snackar du skit om insulin? Om morfin? Om Bricanyl? De räddar liv och lindrar smärta. De gör så att personen i fråga kan leva ett lättare liv. Vi snackar inte skit om cellgifter för vi vet att de räddar liv. Vi ser biverkningarna som självklara men hemska. Vi vet inget om det så vi snackar inte skit. Det är ju ganska uppenbart att personen befinner sig i svår smärta och att det ska hanteras med medicin. Det ser väl vem som helst. Vi kräver inte att personen ska få sin tumör att försvinna med hjälp av positivt tänkande eller genom att utesluta gluten. Vi lägger ingen skuld på den som har cancer. Vi stöttar.

Men när det kommer till hjärnan är det andra bullar. Det är okej att snacka skit och det är okej att öppet tycka och tänka om sådant man inte har en aning om. Hjärnmedicinen är farlig och bara för latmaskar som inte orkar ta tag i sig själva eller som skyller sin smärta och sina svårigheter på ett par bokstäver. Men nu är det såhär att hjärnan är extremt komplex. Vi vet att fel däruppe kan göra oss förlamade, att tumörer kan bildas och att kärl kan brista. Så varför har vi inte fattat än att vissa ämnen kan saknas och att visa synapser kan vara kopplade på ett sätt så att det blir till ett handikapp. Varför får en person inte äta medicin som rättar till serotonin nivån utan att ifrågasättas, när detta ämne fattas i hjärnan? Ingen ifrågasätter ju bristen på insulin och medicin därefter. Vad är skillnaden? Organ som organ. Man kan inte begära att en person med cancer ska bota sig själv, likväl kan man inte begära att en person som är deprimerad och lider av serotonin brist ska bota sig själv. Eller att någon med adhd ska lära sig hur man reglerar dopamin nivån i hjärnan och kopplar om synapserna så att det inte blir så himla jobbigt att leva? Det är elakt. Varför kan vi inte bara vara snälla och bespara människors smärta i onödan? Biverkningar på psykofarmaka? Ja det finns. Precis som med alla mediciner. Men om man får leva och må bra så är det ofta värt det. De flesta biverkningar lägger sig med tiden och går att lära sig att leva med. Snacka inte skit om mina mediciner. De räddar mitt liv och är inte konstigare än annan medicin.

Ritalin.
Jag tänkte berätta om hur den underlättar livet för mig. Men först.. det är inte ”knark”. Substansen heter metylfenidat och inte amfetamin eller kokain. Det är stora skillnader i strukturen där emellan. Dock påverkar de samma signalsubstanser i hjärnan på liknande men inte samma sätt. Precis som med andra substanser.
Min hjärna är aldrig tyst. Jag blir ständigt distraherad av allt runtomkring mig och känner allting extremt stark. Detta får mig att utträtta mycket och många bra saker men det kör stundtals också helt slut på mig och gör så att jag inte klarar av allt jag vill och egentligen borde klara av. Det är svårt att anpassa min hjärna till samhällets ramar. Vilket är ett måste eftersom att det tyvärr inte är tvärtom idag.

Tänk dig att du sitter i en stökig och hoppig bil. Du försöker städa rent i kaoset lite lätt medan du kör eftersom att oredan gör dig väldigt stressad. En melodi spelas i ditt huvud och gör att du måste hålla takten genom att göra mönster med foten i luften samtidigt som du stressat tvinnar håret i luggen med vänsterhanden. Du tänker en huvudtanke, exempelvis, vad ska jag laga för mat ikväll. Den tanken tar aldrig slut, utan övergår i både sidospår och diverse analyser. Runt den här tanken, vi kan kalla den motorvägen snurrar flera andra tankar. Typ fyra, fem stycken. Minst. Helt plötsligt hoppar du till. En dov smäll bakom dig. Du tappar kontrollen på ratten (hjärnan) och får kämpa dig tillbaka för att komma på rak spår igen. När helt plötsligt en hund springer framför och du tappar ratten igen. Lätt distraherad är ordet. Med sinnen och cylindrar som alltid är på helspänn blir det lätt så, framförallt när all verksamhet i kroppen gör allt för att kunna hålla fokus på en enda sak.

Denna gången blir det svart för en stund och när det sedan blir ljust igen har du kört vilse. Du försöker förgäves hitta kartan men antar att du glömt den antingen hemma eller på jobbet. Eller kanske hos syrran? Typiskt. Helt plötsligt kommer du på att du inte har handlat det du tänkt laga till middag. Klockan tickar. Du ser Ica passera förbi på högersidan och tänker snabbt ut en plan huruvida du kan vända eller skynda hem innan den lokala mataffären stänger. De andra tankarna, stigarna, bultar på och det känns som om din hjärna ska explodera. Vad var det chefen sa nu igen? Undra hur jag ska lägga upp träningen nästa vecka? Hur ser det ut om det inte finns ett slut på universum? Shit vad bra den där boken var, hoppas det finns en uppföljare.. Jag kanske ska skriva en själv? Ja en bok får det bli! Kan man göra såsen på kvarg istället för yoghurt tro? Å vilken bra låt, undra om det spelas någon bättre på P3 istället. Måste kolla. Vilken var förresten Dylans första låt? Allt detta sker inom loppet av 10 sekunder. Det går snabbt och det är intensivt både tankemässigt och känslomässigt. Förstår du att det är en aning jobbigt ibland? Det är a l d r i g tyst. Det kör liksom på parallellt med de uppgifter som ska lösas och slutföras. Inte konstigt att det är svårt att koncentrera sig ibland. Nu när jag har varit mitt uppe i en kaotisk flytt med en lägenhet som har sålts och två hem ska bli ett så har det varit en aning påfrestande om jag ska vara ärlig. När det är för mycket blir det stopp och det finns inte alltid tid för ett stopp. Vissa saker bara måste göras. Det sägs att vi ska lära oss hantera våra adhd hjärnor med hjälp av struktur och planering. Men det är inte alltid så lätt. Det är en konst i sig att hålla igång struktur och planering. Bara det är en utmaning och ibland orkar jag helt enkelt inte anstränga mig till utmattning hela tiden. Jag begär inte att du måste springa maraton med dina proteser varje dag eller att du ska lära dig att hantera läsningen trots att du har grova synproblem och är i stort behov av glasögon. Så varför får du begära av mig att jag måste stå och hantera en tornado i hjärnan varje dag? Det är liksom inte heller som så att dagens samhälle gör det enklare. Jag menar stressen är rätt utbredd och intrycken är rätt många.

Under den här flytten tog jag en Ritalin och helt plötsligt blev det lugnt i huvudet. Jag kunde fokusera på det som behövdes göra och jag var långt ifrån upplösningstillstånd. Jag såg en kartong, jag såg vad som skulle i och vad som skulle kastas utan att tänka tusen andra tankar och påbörja tio andra saker samtidigt. Jag blev inte rastlös och ville byta aktivitet efter tio minuter. Jag behövde inte känna att jag höll på att gå sönder av ansträngning, över att hela tiden hålla tillbaka 100 hästar i galopp. Jag stod ut. Och jag grejade dagen med lätthet. Det var sååå skönt. Ja fick nästan tårar av lättnad och tacksamhet. Äntligen! Jag vill aldrig byta bort min hjärna. Aldrig. För jag älskar den. Men om du skulle låna den bara för en timme, så tror jag att du skulle få både håll och kramp och skrika efter snabbast möjliga hjälpmedel illa kvickt. Så låt mig få andas, låt mina axlar få sjunka ner och låt mig få leva ett lättare liv utan ständig kamp”

”Låt bli min medicin.
Rör inte mitt Ritalin”

”Observera att min skrift i du-form inte är personlig utan bara ett uttryckssätt och att min jämförelse med cancer lika gärna kunde varit annan sjukdom. Jag förminskar inte cancer utan tycker den är lika hemsk som all annan smärta. Önskar att den kommer förintas precis som alla andra hemska sjukdomar”