Archive | september 2015

Ska djur vara i fångenskap eller inte?

Idag ska jag skriva lite om djur och min syn på hur djur behandlas i fångenskap. Jag är ju väldigt stor djurvän. Jag är vegetarian och tycker inte att djur är mat. Jag älskar att vara med djur. Större bekräftelse och trognare kärlek kommer man aldrig någonsin få uppleva från en människa som ett djur ger till dig. Kärleken och bekräftelsen från ett djur är fullständigt villkorslöst och gränslöst och förtroendet är obeskrivligt.

Jag läser ofta på hjälporganisationers sidor på sociala medier där folk uttrycker sina missnöjen över att djur hålls i fångenskap på olika sätt. Man läser ofta ”Stäng alla delfinarium och släpp ut delfinerna i det fria” Stäng alla djurparker, släpp ut djuren där det hör hemma” eller ”släpp ut djuren i friheten, sluta hålla dem i fångenskap och göra dem till underhållning för oss tvåbenta varelser” eller ”Stäng delfinariet på Kolmården, sluta plåga delfinerna” Man är så arg för att djur far illa att man bara kan uttrycka sig på ett enda sätt utan att tänka ett steg till. Huvudsaken är att man stänger djurparker och lägger ner delfinarium och släpper ut djuren i det fria där det hör hemma, skit samma hur det går för dem sedan. Bara det kommer ut i friheten så är jag nöjd. Alltså ser man bara det, är man så enkelspårig att man inte kan se någonting annat, än just att alla djur i fångenskap far illa och sådant som gör en illa till mods när det gäller djur då är man ingen riktig djurvän anser jag.

Om man stänger alla delfinarium vad ska man göra med de delfiner som är födda i fångenskap och inte vet någonting annat då tycker ni? Släppa ut dem i den fria till en säker död? Delfiner som är uppfödda i fångenskap och levt så i generationer de tar INTE skada av att vara i fångenskap, så länge de inte bor i för trånga bassänger eller blir vårdslöst behandlade.

Det är säkert mellan 20-25 år sedan en delfin fångades in från den fria sist och togs till Kolmården. Delfinerna som finns på Kolmården är födda där. Finns någon kvar som kommer från det fria är det 20 år sedan de blev fångade. Tror ni de kommer ihåg friheten efter 20 år? Släpper man ut delfinerna DÖDAR man dem, de vet inte hur man jagar, de vet inte hur man skyddar sig från andra djur i havet, de vet inte hur de ska navigera och använda sitt styrroder. De vet ingenting om havet. Men stäng alla delfinarium ni och släpp ut delfinerna. Då är det ni som är djurplågare i stället. Man kan inte bara vräka ur sig, stäng alla delfinarium och släpp ut delfinerna. Det funkar inte att bara göra så. Det är inte så enkelt.

Vill man djurens bästa så måste man även se helheten i sitt agerande och inte bara haka upp sig på en enda detalj. Även om man öskar att man inte fångade in delfinerna från början från det fria, det var det mest idiotiska man kunde göra. Så går det inte att göra något åt det idag, för de som finns i fångenskap idag är födda i fångenskap. Lika dumt som att släppa ut våra husdjur i friheten. Då dödar vi dem också. De är födda hos människor, de är födda att bli matade, de är födda med att inte kunna jaga, eller veta hur de ska skaffa sig mat, de är födda utan skyddsbegär. De är födda utan fiender. De vet inte hur de ska bete sig eller skydda sig i det fria. Man kan inte bara släppa ut ett djur som är född i fångenskap eller har levt i fångenskap sedan djuret var bebis. De är för beroende av oss människor för att kunna klara sig själva. Om ni vill släppa ut delfinerna i fångenskap som är födda där, kan ni lika gärna släppa ut er hundar och katter också. Om de inte svälter ihjäl, så lär de dö av att de blir påkörda av en bil eller så dör de av att ett vilddjur dödar dem. De klarar sig inte i friheten.

Är man mån om djur måste man klara av att tänka lite längre och se konsekvenser av sin vilja och sitt tänkande, dessutom måste man tänka ett steg längre än på åt en enda riktning.

Exempel: Visst jag vill inte att dessa djur ska leva i fångenskap, djur ska vara i friheten. men är dessa djur födda här eller är det infångade och fråntagen från sin frihet? Om det är infångade hur länge sedan är det man fångade in djuret? Är det väldigt länge sedan hur skulle djuret klara av och må i friheten om den släpptes ut? Har djuret nyss tillfångatagits från friheten, då kan jag säga, släpp ut djuret till sin frihet igen.

Men är djuren född i fångenskap och har bott hos människor hela livet som har skött dem väl och det har det bra, är friska och pigga och lever i en fräsch och fin miljö där den trivs jättebra. Då måste man tänka:

Men vad betyder det att ett djur är född i fångenskap? Vad händer om jag släpper ut detta djur? Kommer djuret få det bättre eller sämre i det vilda? Överlever djuret i friheten? Vet djuret om hur den ska bete sig som vilddjur? Är det bra för detta djur att få komma till en värld som den inte vet någonting om? Är det bra att djuren som är beroende av människor ska tvingas klara sig själva? Är det bättre för det här djuret att få komma ut i friheten eller att vara kvar i fångenskap? Plågar jag djuret mindre om det får komma ut i friheten än låta den vara kvar i fångenskapen?

Det är mycket att ta ställning till innan man kan genomföra en handling och få sin högsta önskan för ett djur, att den ska få slippa fångenskapen. Kämpa i stället för att djuren i fångenskap ska få det bättre och få leva så likt friheten som möjligt. Det tycker jag är mer värdefullt. Det är så många djur som tvingas bo i trånga burar, små inhägnader, behandlas illa, används som underhållning, forskas på, slaktas för att äta upp, dödas för deras pälsar, för deras horn, eller vad man vill vill ha från djuren för att tjäna pengar på det och så vidare. Bara att sluta äta kött gör du en jätte insats för djuren. Men att bara ha attityden att man ska släppa ut alla djur i det fria som lever i fångenskap bara rakt av, det funkar inte så. Då vet man ingenting om djur eller ens vad man pratar om.

Själv opponera jag mig mer över att djur används som underhållning i fångenskapen, man forskar på djur, man plågar djur, man dödar djur för att göra kläder av dem, man håller djur i trånga burar för att pumpa dem på galla, man leker med djur som tjurfäktning, offrar djur i andra länder under olika traditioner, stoppar upp djur, dödar djur för nöje skull, stänger in djur i trånga burar, är ute och jagar, använder djur i olika sporter, tror att djur är bara djur. Det känner inget och det har ingen egen vilja. Ännu värre med delfinslakten i Japan, där har vi verkligen något att kämpa emot och se till att man slutar med det innan alla delfiner i friheten utrotas. Är det till detta man vill släppa ut delfinerna i fångenskap. Då undrar jag är det bättre än att ha dem i fångenskap där de är födda? Nä, vet ni vad?  De delfiner som idag lever på delfinarium de far inte illa. Släpper vi ut dem då gör vi dem verkligen illa.

//Marie

rp3hpglxwhxsxlxj0z0i

Annonser

Till alla kattägare!

Idag tänkte jag rikta mig till alla kattägare faktiskt. Även jag själv är ju kattägare. Har en lite sköldpaddsfärgad katthona på 5,5 år som heter Mynta. Hon är världens finaste lilla kattjej. Men hon är också mycket speciell. Dels är hon väldigt pratig av sig men hon jamar inte utan hon kuttrar precis som en duva. Sedan är hon väldigt kelig när hon själv vill och hon tycker om att ligga i knät och på natten ska hon helst ligga på en i sängen. Hon är också väldigt matkräsen faktiskt och det är svårt att få henne att äta upp blötmaten, hon vill bara ha sås eller gelen typ, sedan får jag kasta resten, så jag har minskat på den och låter henne äta torrfoder i stället. Som hon redan äter mycket av ändå. Hon verkar föredra det mer. Mynta är fortfarande kattunge söt fast hon är vuxen. Hon är också väldigt mjuk i pälsen. Alla som träffa henne blir förälskade i henne direkt. Här ser ni min lilla ängel. Visst är hon fin.

12042875_10153645634017520_2797937028729008911_n

Nu till det jag tänkte ägna bloggen åt som riktar sig till alla kattägare. Det är så här att för snart ett år sedan blev jag tvungen att åka och avliva min livskamrat och allra största övervakare och beskyddare i livet. Det var min älskade ögonsten Spookie. En stor tjock grå katthona som blev 14,5 år. Denna katt var mitt allt och den som betydde allra mest i mitt liv. Hon var ännu mer speciell än min lilla Mynta. Berättar mer om Spookies personlighet längre ner i bloggen.

Nu till det jag vill rikta till er kattägare. Min katt Spookie fick något som heter Hypertyreos, det är alltså en sköldkörtelsjukdom som ger för mycket aktivitet i sköldkörteln hos katter. Sjukdomen gick alldeles för långt på min katt för att jag inte tog de första tecknen på sjukdomen på allvar, trots att jag uppmärksammade dem och magkänslan någonstans sa mig egentligen att det var något som inte stämde.

Jag vill att ni ska uppmärksamma de första tecknen på sjukdomen så snabbt som möjligt och framför allt då ta det direkt på allvar och åka in till veterinären så fort som möjligt.

Det är om din katt plötsligt utan anledning eller ansträngning börjar rasa i vikt samtidigt som den blir mer glupsk. Om katten hela tiden tigger mat och verkar väldigt hungrig men ändå minskar i vikt då ska du åka in direkt och kolla upp detta. Då kan det vara Hypertyreos. Andra tecken kan vara ökad törst och att katten kissar väldigt mycket.

Går sjukdomen längre så är diarré, tillfälliga kräkningar, ökad rastlöshet och irritabilitet, ovårdad päls, ängsligt ansiktsuttryck och snabb puls andra tecken på sjukdomen.

Ju tidigare man upptäcker sjukdomen och kan sätta in medicinering för den ju lättare blir det att hålla katten frisk och välmående och den kan fortsätta leva resten av livet med sjukdomen utan problem.

Väntar man för länge som jag gjorde, så kommer det inte gå att rädda katten alls tillslut. Jag såg tecknen men eftersom min katt var extremt överviktig så tog jag dem inte på allvar då jag tyckte det var bara bra att min katt plötsligt minskade i vikt. Först trodde jag det berodde på att hon rörde mer på sig då jag skaffade Mynta som var kattunge då och Spookie lekte mer än hon gjort på flera år. Först var det nog det som fick henne att gå ner i vikt. Min Spookie vägde 8 kg då så att hon plötsligt rasade ner till 5 kg reagerade jag inte så mycket på. Det gjorde henne nämligen bara gott. Men när hon sedan fortsatte rasa i vikt samtidigt som jag fick ge henne mat flera gånger per dag. Märkte också hur hon drack mycket vatten och samtidigt kissade mycket, men det hade hon gjort långt innan hon började rasa i vikt, för att hon åt mycket torrfoder. Därför reagerade jag inte direkt på det heller. Min katt kräktes mycket också vilket hon också alltid gjort dels för att hon hade problem med magen från när hon var liten men också för att hon slickade sig mycket och fick ofta hårbollar. Därför reagerade jag inte på det heller. När hon började få diarré oftare och oftare då först började jag ana att något var fel. Sedan när hon en dag fick en stroke liknade beteende vilket innebar att hon inte kunde lyfta upp huvudet längre, då åkte jag in med henne, men då var det alldeles för sent. Finns bra information i denna broschyr som går att hämta på närmsta djursjukhus.

image

Sjukdomen hade gått så långt att hon hade fått stor kalcium brist och det var därför hon inte kunde lyfta upp huvudet längre. Sedan hade det börjat påverka njurar och lever, för dessa värden var väldigt dåliga. Det hade också börjat påverkat hjärtat och lungorna. Hon hade fått blåsljud på hjärtat vilket gjorde att hon fick problem med andningen som utlöstes på vägen in till veterinären. Hon började bukandas och flåsade som en hund och det slutade aldrig. Sedan var hon undernärd och hade vätskebrist. Hon hade dessutom rasat ner till 3,5 kg så hon började vara ganska tunn. Så på bara knappt 5 år hade hon rasat 5,5 kg.

Så det blev väldigt mycket på en gång där,  min katt var så extremt sjuk, samtidigt var hon ju väldigt gammal, så jag fick besluta mig för att låta henne somna in. Fick ta beslutet via telefonen för jag och min sambo hade åkt hem för det var meningen att hon skulle vara kvar över natten för att få behandling som inte tog efter flera timmar. De hörde av sig klockan 23.00 på kvällen och det var söndag. Eftersom vi inte har bil så hade vi ingen möjlighet att åka tillbaka och ta farväl av henne. Men tog egentligen redan farväl av henne medan vi var på sjukhuset, då jag satt med henne väldigt länge i knät medan vi väntade på svar på prover och på att veterinären skulle komma och undersöka henne. Spookie var verkligen ingen knä katt så det var första gången någonsin som hon tillät mig att ha henne i knät. Men som sagt då var hon så dålig, så hon orkade inte något annat än att ligga där, så var det kanske hennes sätt att ta farväl av mig. Hon visste säkert att hennes tid var inne.

Skulle ha låtit dem avliva henne på en gång i stället för att tro att hon skulle klara av natten. Då hade jag ju varit där med henne in i det sista. Då hade jag fått ta ordentligt farväl av henne. Men så blev det inte.

Så snälla ni, var uppmärksam på de första tecknen på sjukdomen så kommer ni enkelt kunna rädda livet er vän på en gång. Vänta inte som jag gjorde. Jag ångrar fortfarande att jag inte tog tecknen på allvar och åkte in med henne mycket tidigare. Kommer aldrig kunna förlåta mig själv för det. Hade jag hjälpt henne tidigare, hade jag haft henne kvar i dag och hon hade kunnat få finnas med mig några år till.

0020

Spookie var en stor tjock grårandig katthona som blev som sagt 14,5 år. Hon var en vanlig huskatt. Det som var speciellt med denna katt var att hon vakade över mig. Eftersom jag har mina NPF hinder så gör det att jag har dålig motorik, är klumpig och fumlig. Jag slår mig lätt och gör mig illa. Min katt hade en väldigt speciell egenskap. Så fort jag slog mig eller gjorde mig illa och hon hörde hur jag skrek till och sedan kved av smärta kom hon rusande till mig som ett skott. Spelade ingen roll vad hon gjorde. Om hon sov, lekte, åt mat, var på lådan, satt och tvätta sig eller vad hon höll på med. Hon släppte allt och kom rusande till mig direkt. Hon satte sig framför mig, spann och tittade ängsligt och frågande upp på mig och precis som hon undrade: Hur gick det matte? Är du okej? Var alltid tvungen att klappa henne och tala om att det gick bra och att jag var okej. Hon satt kvar hos mig till hon såg och kände att jag var okej. Sedan reste hon sig och gick sin väg igen.

En annan sak hon gjorde var att om jag kom fram till henne där hon låg och sov för att klappa, pussa och krama henne en stund, för att sedan återvända till platsen jag kom ifrån så resten hon sig lltid från sin plats och följde efter mig till min plats och hoppade upp och la sig bredvid mig. Varje gång gjorde hon så. Vet inte varför? Kanske tyckte hon att jag behövde henne eller så ville hon mysa med mig bara. Hon låg som sagt var aldrig i knät men hon ville gärna ligga bredvid mig och då väldigt tätt inpå mig.

Ibland när hon låg bredvid mig då hon kommit utan att jag gått till henne först, så kunde hon ibland börja peta på mig med tassen, hon petade för att hon ville jag skulle klappa henne tror jag. Ibland sträckte jag fram handen och då la hon tassen i min hand och jag fick hålla den en stund, (hon hatade annars när man petade på hennes tassar) samtidigt som hon tittade mig djupt in i ögonen. Så kunde vi sitta en lång stund och bara titta på varandra., samtidigt som hon spann högt. Vet inte vad det betydde eller vad hon ville säga mig med detta. Men efter en stund bröt hon ögonkontakten, drog åt sig tassen och började tvätta sig och blev liksom sig själv igen. Detta hände också ganska ofta sista åren.

Spookie var min skyddsängel tror jag. Vi hade en sådant speciellt band och jag tror även vi hade någon sorts telepatisk kontakt. Hon visste alltid långt innan jag kom hem att jag var på väg och alltid när jag kom hem mötte hon mig i dörren och hälsade mig välkommen hem på sitt alldeles egna sätt. Hon brukade kasta omkull sig på golvet och ligga där och rulla runt och spinna högt. Hon blev alltid så glad när jag kom hem. Hon saknade mig mycket och väntade alltid på mig när jag var borta. Spookie var den bästa vännen som någonsin funnits i mitt liv och den bästa presenten jag någonsin har fått. Fick henne av min lillebror. Spookie förgyllde verkligen min dagar och var den bästa sällskap jag kunde ha.

Spookies liv började inte så bra, hon, hennes syskon och deras mamma levde hos en familj som inte brydde sig om dem och som var elaka. De slängde ut kattungarna på gatan så det fick lämna mamman för tidigt. Hon var bara sex veckor när hon kom till min bror. De hade även gett henne riktig mat för tidigt vilket hade pajat magen på henne. Så första åren hade hon mycket problem med magen. Så hon hade ingen bra start på livet.

Men hon fick ett bra liv hos mig och jag tror hon tyckte det också. Jag var hennes allt. Hon älskade mig mycket. Jag hoppas hon förstod att jag gjorde det som var bäst för henne då jag lät veterinären avliva henne. Det sista jag ville var ju att hon skulle behöva lida, vilket hon säkert hade gjort ganska länge ändå, även om jag upplevde det som att hon ändå mådde väldigt bra. Hon åt mat, hon gjorde ifrån sig på lådan som hon skulle, hon såg pigg ut på ögonen och pälsen såg fin ut. hela tiden Kanske inte under sista halvåret, men innan det märktes det inte att hon mådde dåligt i alla fall.

Jag kommer aldrig att glömma Spookie och jag saknar henne så mycket. Känns som jag att jag förlorade ett barn. Förlorade också ytterligare en liten bit av mig själv också. Förra gången jag gjorde det var när min mamma gick bort för 6 år sedan. Spookie kommer alltid tillsammans med min älskade mamma att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Jag bär med mig hennes minne och hon finns i mina tankar varje dag. Hon kommer ibland till mig i mina drömmar precis som mamma gör ganska ofta.

Jag hoppas att både mamma och Spookie har det bra där de är nu och att de båda väntar på mig tills jag kommer dit. Hoppas också att de båda vakar över mig medan de väntar på mig. Jag vill be båda om ursäkt för att jag inte hade möjlighet att vara hos någon av er när ni somnade in. Hade velat finnas där för er, men ni somnade båda två mitt i natten och befann er alldeles för långt bort. Förlåt! 😦

Jag älskar er nu och för evigt. ❤ ❤ ❤

//Marie

Äntligen diagnos men…

Igår morse ringde äntligen min läkare på Klinisk Genetik. Efter en lång pratstund så ställde han diagnosen
EDS – Ehlers-Danlos Syndrom på mig för han har konstaterat det hela tiden, men ville vänta om det skulle blivit utredning för en helt annan reumatisk sjukdom för ett år sedan. Vilket det aldrig blev och läget är oförändrat. Så han skulle skriva in i mina journaler att jag har EDS Hypermobilitetstypen vilket är EDS med överrörlighet. Jag hoppas också jag får papper på det. Har i alla fall bett om det.

Vill ni veta mer om EDS så läs här: https://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/ehlers-danlossyndrom

Jag måste säga att ända sedan igår morse har jag gått med väldigt blandade känslor. På ett sätt så är det en lättnad att äntligen fått ett svar på mina smärtor. Nu vet jag varför jag har så ont i min kropp. Samtidigt känns det jättekonstigt. Antagligen har det väl inte gått in riktigt än att jag har fått diagnos. Det är ju inte kul att få bekräftat att man har en sjukdom som varken går att bota eller behandla. Man kan bara lindra besvären med rätt träning, hjälpmedel och vissa smärtlindrande mediciner, men man blir aldrig bättre. Så man får leva med sina besvär permanent.

Här nedan är lite bilder på vad jag kan göra på grund av mina överrörliga leder, men jag gör inte gärna detta, för det gör väldigt ont. Kan även tala om att när jag ska stretcha efter jag tränat så måste jag alltid överdriva rörelsen för att jag ska känna att det sträcker och det är inte så bra. Det här är heller inget jag är stolt över att jag kan göra. Jag är inte alls lika mjuk i kroppen som många andra är med min sjukdom. Men detta räcker till.

040 041
Mina händer.

005 006
Min höger fot, kan vika den ner i golvet. Vänster är stelopererad då jag föddes med klumpfot. Så den kommer jag inte ned med så långt. Men fotlederna viker sig ibland helt plötsligt bara utan vidare när jag går på ojämnt underlag. Även på plant underlag kan fotlederna vika sig. En gång klev jag ner på golvet från min trappstol här hemma med en stor jättetung kartong i famnen och höger fot bara vek sig och jag höll på att få hela lådan över mig och ramla rakt in i säng gaveln. En annan gång vek sig foten ute på trottoaren då jag klev lite snett och jag gjorde ett svan dyk rak ner i asfalten. Blev väldigt blåslagen efter det, men klarade ansiktet den gången. Foten vek sig i en trappa också en gång men då hann jag ta tag i räcket och dessutom var Jennie där och lyckades hinna få tag i mig också. Annars hade det kanske kunna gått riktigt illa. Men förbannat ont gör det varje gång. Vänster viker sig också men inte lika ofta. Så kan det vara när man är överrörlig i lederna.

007
Mitt ena knä, så är extremt överböjligt. Ibland rädd att det ska låsa sig så där. Andra knät är likadant.


008
009
Mina fingrar är väldigt mjuka.

014

008
Mina fotleder efter strumporna. Så här ser jag ofta ut.

1610951_10153457876217520_4527168305377866487_n
Mina tår är som gummi, verkar inte finnas några ben i dem men det gör det.

Igår var jag på Axelssons Spa och unnade mig 50 minuters klassisk massage. Kan säga att jag kände mig minst sagt mörbultad igår kväll efter det. Var så sjukt stel i kroppen och framför allt i ryggen. Musklerna blir stela då lederna är överböjliga och musklerna inte får jobba normalt. Vet inte om det var bra eller dåligt med massage men just då var det jätteskönt i alla fall. Har även väldigt ont i dag överallt och är så trött. Orkade inte ens åka till min bassängträning. Så jag hoppade över det idag. Alltså jag har inte sovit dåligt i natt, så jag är inte trött i ögonen och vill sova utan jag är trött i hjärnan men framför allt fysiskt trött i kroppen. Vissa dagar känner jag mig bara så utmattad fast jag inte gjort något speciellt, men det tär väl på en att alltid ha ont.

Som tur är har jag inte haft något skov på väldigt länge i alla fall. Om inte nacken och axlar är skov, men i så fall har det varit ett väldigt långt skov, för det började tidigt i våras. Jag har ju heller inga ledluxationer alltså höfter, axlar, armbågar, fingrar som går ur led, men det knäpper till som tusan ibland i flera lederna som axlar, nacken, armbågar, fingrar, handleder, knän, fotleder och fötter och ibland gör det skitont och jag bara skriker till rakt ut.  Inte kul.

Jag har inte heller töjbar hud, men det behöver man inte ha. Jag har däremot väldigt torr och skör hud. Dels får jag lätt blåmärken utan att jag behöver slå mig, får lätt kraftiga tryckmärken bara efter strumpor som sitter för hårt i vristen eller byxor som sitter för hårt i midjan. Sedan river jag mig själv ibland när jag kliar mig för hårt, speciellt på ryggen. Har nästan alltid klösmärken där. Har jag haft ett plåster någonstans på kroppen ser jag inte klok ut när jag dragit bort det. Ser ut som jag rent av slitit av mig huden just där en lång stund efter.

När jag vaknar och har ont i ett knä på morgonen så har jag fått en EDS kramp i en muskel i knät under natten och då drar den leden åt sidan. Därför gör det så ont och jag måste gå med kryckor ibland. Man kan få kramp i musklerna när man ligger stilla för länge utan att röra på sig för att lederna är överrörliga. Därför är det viktigt att man försöker röra på sig så mycket man känner att man kan, för att alltid vara i vila blir man bara sämre av.

Som jag sagt förr så går det inte en dag utan att jag har ont. Vaknar varje morgon och är jättestel och har väldigt ont.
Men det blir bättre under dagen när jag är i rörelse. Ibland vaknar jag på nätterna och har hemskt ont också. Trots min tryckavlastnings madrass vet jag ibland inte hur jag ska ligga i sängen för att det inte ska göra så ont på vissa ställen. Det är lite jobbigt med som tur är så har jag det inte alltid så. Sedan har jag ju alltid bättre och sämre dagar. Vissa dagar har jag knappt ont alls och är inte minsta trött, andra dagar, mår jag skit, har jätteont och är så trött. Idag är en sådan dag. Så det varierar. Men det syns inte utanpå hur jag mår inuti.

Så verkar jag pigg, glad och alert, så behöver det inte betyda att jag alltid mår så bra som det verkar. Bara så ni vet.

//Marie

Filmen: The Heaven is for real

Jag måste blogga lite om mina tankar efter en film jag suttit och sett nu på förmiddagen. Den heter ”The Heaven is for Real” Filmen är baserad på en verklig historia och finns även som bok både anpassade för vuxna och för barn och den är översatt på Svenska. Nu är inte jag det minsta religiös på något sätt och jag tror inte på GUD! Men filmen var fin och den satte igång tanker över vad som egentligen händer när vi dör. Innan jag går vidare så nedan kommer handlingen. Nedan ser du filmen till vänster och boken till höger. Original boken ser exakt likadan ut fast den är på engelska.

heaven-is-for-real             214158534_0d559214-2fb8-4006-9776-f0cb78f64fe3

Handling: ”Kommer du ihåg sjukhuset, Colton?” frågade Sonja.”Ja, mamma, jag kommer ihåg”, sa han.”Det var där som änglarna sjöng för mig.”När Colton Burpo klarade sig igenom en allvarlig bukhinneinflammation efter en sprucken blindtarm var familjen överlycklig över hans mirakulösa tillfrisknande. Men under månaderna efter operationen framträdde en berättelse som de inte var beredda på  en berättelse lika vacker som storslagen, som beskrev deras lille pojkes resa till himlen och tillbaka. Colton, som ännu inte hade fyllt fyra, berättade för sina föräldrar att han lämnade sin kropp under operationen och bevisade det genom att exakt beskriva vad hans föräldrar gjorde i en annan del av sjukhuset under tiden han blev opererad. Han berättade att han besökt himlen och återgav vad han hört från människor där som han aldrig träffat i sitt liv och beskrev händelser som skedde innan han föddes.Han förvånade också sina föräldrar genom sina beskrivningar med svårförståeliga detaljer som stämde överens med Bibeln till punkt och pricka, trots att han ännu inte lärt sig läsa.Med en avväpnande oskuldsfullhet och med ett barns frispråkighet berättar Colton om att han mötte avlidna släktingar. Han beskriver Jesus, änglarna, hur ”riktigt, riktigt stor” Gud är och hur mycket Gud älskar oss.Återberättad av hans far, men med Coltons unika och enkla språk ger Himlen finns på riktigt en glimt av den värld som väntar oss, där som Colton säger: ”Ingen är sjuk och ingen har glasögon.”Himlen finns på riktigt kommer att förändra hur du ser på livet efter detta och ger dig möjlighet att se och tro som ett barn.

Så här tror jag: Som sagt jag tror inte på GUD och är inte minsta religiös på något sätt, men givetvis tror jag på att det har funnits en människa vid namn Jesus en gång i tiden. Men jag tro inte han jungfrufödsel utan hans pappa var självklar Josef. Barn utom äktenskapet erkände man helt enkelt inte för det var olagligt och förbjudet. Jesus var helt enkelt inte planerad.

Sedan efter Jesu födelse får man inte veta så mycket mer om honom förutom att Maria tog med honom till Templet när han var 12 år och lämnade honom där för att gå någon sorts bibelstudier och lära sig allt om Tanach (Judiska skriften) Han var ju faktiskt Jude och jag ser det som att det var som någon slags konfirmationsundervisning för honom. Dessutom kände både Maria och han själv att han inte var som alla andra barn.  Efter detta finns inte något mer om Jesus förrän han är vuxen. Vad hände egentligen åren där emellan?

Jag tror Jesus för det första inte köpte allt som stod i Tanach utan han var en sådan person som hade sina egna åsikter, uppfattningar och tro på saker och ting. Dessutom tror jag han var en New Age människa redan som barn. Tror han föddes med mediala förmågor. Dessutom tyckte han om att Yoga, meditera och göra avslappningsövningar. Han fick säkert lära sig kontrollera sin mediala gåva, lära sig spå i antingen i Taro kort om det fanns eller på andra sätt som i händerna. Han fick lära sig hur han skulle hjälpa andra människor att få frid i själen. Kanske kunde han kanalisera, (få kontakt med själar från andra sida) han fick lära sig hur han skulle använda sin helande krafter. Tror inte han kunde bota sjuka, lama, blinda eller döva människor. Men han fick lära sig heala deras nerver, själar, oro, stress, lugna ner tankar som folk inte fick bort från huvudet och kanske lugna nervositet . Han kunde sprida positiva energier till folk. Hjälpa folk att bli kvitt mardrömmar och sömnsvårigheter. Kanske kunde han hjälpa folk att bli kvitt fobier och rädslor, tvångstankar och dämpa ångest. Healing och att bota folk från sjukdomar tror jag inte på. Men att heala själen och ge den lite ro, det tror jag man kan göra. Han kunde säker hypnotisera folk också för att hjälpa dem att få reda på saker i livet som de har förträngt, eller veta mer om eventuella tidigare liv.

Svamlet om att folk skulle tro på GUD var bara en önskan om att människor skulle skapa en högre tro på sig själva som människa egentligen. Jesus ville få folk att tro och lita på sig själva, vara den som de var och inte försöka vara något som alla andra ville att de skulle vara för att bli accepterade eller passa in i gemenskapen. Han försökte få människor att våga rucka på sina gränser, han gav folk mod, hopp, längtan och hjälpte dem att skapa mål i livet. Han försökte ge folk tron på att man klarar av mer än man tror, visa mer respekt för varandra, uppskatta det man redan har i stället för att försöka nå fram till något man inte har. Han spred ut kärlek, visa att man alltid duger som man är försökte skapa ett människovärde, han försökte visa att alla människor är lika värda och skapa mänskliga rättigheter. Han gjorde säkert ett tappert försök till att undvika fördomar som bara skapar osämja mellan människor och så vidare. Han undervisade människor i natur och livslära och filosofi. Han lärde folk meditera, Yoga, avslappningsövningar, friskvård kanske och att leva hälsosamt liv. Helt enkelt lära människor att uppskatta och älska livet precis som han gjorde.

Jag tror det var så här, ingen vet vad som hände åren från han var 12 år tills han blev vuxen. Hela den historien är borttagen från bibeln och finns kanske gömt någonstans eller så är det borta för evigt. Folk tror endast på det som finns kvar av Bibeln, det som står där idag. Själv skulle jag vilja vet mer om vem han egentligen var. Jag vill vet mer om det som inte finns med i Bibeln.

Jesus var säkert naturmänniska och månade för alla djur och för en frisk natur. Han åt bara vegetarisk mat. Han använde heller inga droger. På den tiden var det väl bara alkohol som fanns. Nattvarden var ett sätt han ville att folk skulle hedra och minnas honom på. Han ville inte bli bortglömd. Självklart fanns det människor som inte kunde acceptera hans tro på livet och New Age flum han höll på med och tyckte han var knäpp. Redan då handlade det om rädslor och okunskap för sådan man inte vet något om. Man ville bara göra sig av med sådant som man ansåg var obehagligt. Som man gjorde ända fram till Förintelsen så dödades folk av rädsla för att de var annorlunda. Jesus korsfästes, andra har gasats, skjutits, hängts, halshuggits, bränts, stenats till döds som straff. På Jesus tid korsfäste man folk och han fick det dödsstraffet som många andra dömdes till som var kriminella på den tiden.

Men jag tror heller inte på att han återuppstod. Ingen kommer tillbaka från det döda. Visst de människor som trodde på honom eller folk som blev framtida medium såg säkert hans ande kanske, men återuppstod gjorde han inte.

Nu till vad jag tror egentligen händer när man dör. Jag är Agnostiker och tror på att något händer när vi dör men jag vet inte vad jag tror kommer att hända. Jag tror i alla fall inte att livet bara är slut efter döden. Men jag tror inte heller man kommer till himlen. jag tror nog mer på att antingen återföds man som något annat och lever vidare här på jorden eller finns det en andra sida där man hamnar och denna andra sida är helt enkelt bara en annan dimension eller tidepok. Alla som har dött finns här omkring oss på jorden men vi kan inte se dem, höra dem eller känna dem. Så finns det några få människor som har gåvor som Jesus som kan känna, höra, se och till och med få kontakt med dem. Men ingen kan kommunicera med de som dött som vi människor gör med varandra. man kan inte ringa, varandra, man kan inte prata öga mot öga med varandra, man kan inte skicka sms eller mail till varandra, man kan inte skriva brev till varandra, man kan inte chatta med varandra, man kan inte telegrafera eller anropa varandra på kommunikationsradio. Man kan inte heller kommunicera med varandra via Skype eller genom satelliter heller.

Det enda sättet tror jag att eventuellt få kontakt med andra sidan om man kan få kontakt, är genom känslor, genom ljud, ljus, dofter, färger, kyla, värme, genom luft , jord eld och vatten. Sedan genom vissa mönster och symboler, drömmar, meditationer och genom vissa böner kanske. Men hur och om det går är jag inte säker på.

Men som sagt vad som egentligen händer när vi dör, det är något som alla får uppleva den dagen vi dör. Visst det finns många som haft nära döden upplevelser men jag tycker inte man ska tro bokstavligen på allt folk berättar att de sett och upplevt, men man ska inte förneka folks upplevelser heller. Man ska nog inte heller hålla på att spekulera i vad som händer eller försöka ta reda på det heller medan vi lever. Det är något som tillhör livet olika skeden, vi minns inte när vi föds och vi vet inte vad som händer när vi dör och jag tror det finns en mening med det annars skulle vi alla minnas vår födsel och veta vad som händer när vi dör. Jag tror inte människor skulle leva ett bra liv om vi mindes födseln och visste om vad som skulle hända när vi dör. Det är meningen med att vi inte minns och vet något. Vi får reda på vad som händer när tiden är inne och det är dags för nästa skede. Att gå vidare….

Jag tror inte heller att vi ska vara rädda för att dö, för det kan inte bli värre än att leva en hel livstid. Tyvärr så är man ju ändå rädd för döden just eftersom man inte vet vad som händer. Sedan är det ju tyvärr så att det är många som får uppleva vad som händer när vi dör alldeles för tidigt på grund av att de blir mördade, tar livet av sig, blir sjuka eller råkar ut för olyckor. Frågan är då hur det fungerar för dem eftersom teoretiskt är man egentligen inte är redo för det de skedet ännu när man väljer eller tvingas avsluta sitt liv i förtid eller så kanske man är det ändå. Man har kanske bara olika långa livstider och för vissa som går vidare extremt tidigt, redan som spädbarn kanske inte var meningen att de skulle födas egentligen från början, utan något blev fel någonstans på vägen. Nu menar jag inte att alla som föds och dött som bebisar inte var välkomna eller inte var värdefulla eller älskade, för de var de verkligen. Alla är så välkomna till världen. Ingen förlust är enkel oavsett när den sker. Men om misstag sker på vägen så är det ju bättre att de rättas till så tidigt som möjligt än  senare i livet i form av sjukdom, olyckor, eller att man själv måste göra något för att rätta till det. Så förstå mig rätt nu.

* Med ordet ”misstag” menar jag att det kanske inte var eller är meningen att man skulle ha någon tid alls eller mer tid i vår värld.

Jag vet ingenting om någonting egentligen och jag ska inte sitta här och spekulera heller i vad som händer eller hur det är. Det här är bara tanker som dök upp när jag såg filmen ”The Heaven is for real” Vad som händer när jag dör få jag veta när min tid är inne.

Lite blandat

Idag känner jag mig lite låg. Jag vet inte om det beror på det här tråkiga, gråa, mörka, blöta trista vädret eller om det beror på mina hormoner som är ur balans. Ska ha mens snart, men vet aldrig när längre för den kommer lite när den vill. Jag hoppas den slutar snart, tycker det räcker nu.

Det har ju varit ganska mycket på sistone. Sedan tar det så mycket på både kraft, tid, energi, tålamod, ork, vilja att behöva hålla på att kämpa hela tiden med att få hjälp med det jag behöver. Senaste beskedet jag fick från VC var att de fått remiss från Reumatologen på KS men att de inte tänker gå vidare med utredningen. Förstår inte hur de kan gå emot en specialist? Har kontaktat läkaren på KS och sagt det och konstaterat att om det ska bli någon MG så måste de beställa de själva. Har inte hört någonting från den läkaren.

Har så ont varje morgon i min kropp så jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Orkar snart inte ta mig för saker längre. Tappar så mycket energi av att alltid gå och ha så ont. Inte blir det bättre av att det blir kallare och kallare ute, det gör att det blir kallt inne också, för de dröjer så länge innan de eldar inne i mitt hus. Sedan blir dagarna kortare och kortare och det blir mörkt tidigare och tidigare för varje dag. Tycker inte om mörkret och kylan.

Sedan går jag och väntar på svar från endokrin på mina alla prover jag var lämnade för snart två veckor sedan. Läkaren jag endast haft telefon kontakt med lovade att höra av sig igen men har inte gjort det.

Alltså jag tycker inte jag gör annat än att gå och vänta hela tiden på att något ska hända. Jag hör av mig då och då men ändå tar det så evinnerlig tid allting. Det är bara så drygt.

Nästa vecka ska jag tillbaka till kliniken ”Din hörsel” för jag har bestämt mig för att titta på en hörapparat. Man kan ju alltid låna en av landstinget och då kostar det inte så mycket mer än utprovningen. Kommer ju bara ha den tills jag kan få operation, men måste höra sämre först på mitt öra. Jag har börjat märka att jag har ibland svårt att höra vad de säger när jag är på teater nu också förutom att jag har svårt att höra när någon pratar med mig då jag befinner mig där det är en massa ljud omkring mig. Typ på en restaurang där det är alldeles sorlit. Så på tisdag har jag tid.

Sedan veckan efter det så har jag äntligen tid hos min sjukgymnast. Var tvungen att boka ett nybesök för att få komma tillbaka. Har ju inte mycket att komma med direkt, men tänker i alla fall berätta vad som hänt och så har jag ett par förslag som jag ska ge henne. Hoppas på att få fortsätta träna hos henne i alla fall. Idag ska jag på bassängträning och det ska bli skönt.

När Jennie fick sjukersättning så ansökte hon om bostadstillägg hon med och då blev även mitt bostadstillägg förändrat. Både hon och jag har fått lite pengar retroaktivt och därför så har jag dels nu betalt av det sista på mina nya brillor, så nu är jag av med den betalningen i alla fall och Jennie hon betalde av det sista på sin skatt plus att hon även ska betala av det sista på diskmaskinen som vi senaste köpte på avbetalning. Nu har vi bara en kredit kvar och det känns jätteskönt. Sedan måste jag berätta att jag har unnat mig en sak som jag så länge gått och suktat på men dels tyckt att det kommer aldrig bli aktuellt och dels så har det varit för dyrt. Nu när ni ser bilden så inbilla er ingenting, jag ska bara ha det för att kunna lära mig det i min egen takt. Har inte råd att göra slag i det. Här nedan kan ni se vad jag köpt.

IMG_6366

Ja det är körkortsboken med övningshäfte fast lättläst. Dessutom är boken inläst på CD. Fick även med vägmärken häften och vägmärken test. Så nu kan jag läsa den när jag känner för det. Var inte billigt och jag kommer inte anmäla mig till någon körskola. Har inte råd och dessutom förstår jag inte hur jag ska kunna få allting att fastna i huvudet och framför allt sitta kvar så man kommer ihåg det till ett prov. Vill man så kan man få provet muntligt i stället för skriftligt om man har läs och skrivsvårigheter. man kan få hjälp med att få frågorna upplästa också om man vill och det finns både folkhögskolor som har kurser och körskolor som hjälper folk som behöver extra tid att lära sig teorin också. Det tycker jag är bra. Men man måste ansöka om längre provtid eller muntligt kunskapsprov förstås. Tycker det är jättebra, men som sagt jag har inga planer på att ta körkort även om jag är lite sugen.

Sedan en annan sak, för typ en vecka sedan så hittade jag detta i grovsoprummet. Trodde först att det bara var lådan men till min stora häpnad så låg bitarna i. Jag vet förstås inte om den är komplett men här har jag ett jätte projekt att försöka få ihop detta. jag som inte skulle ta på mig mer men jag har i alla fall inte köpt det. Hoppas jag får ihop detta? Det är skumgummiliknande pusselbitar som ska byggas på höjden och den är nästa lika hög som jag. Så det är många bitar.

IMG_6378

Däremot har jag gått  emot mig själv i alla fall och börjat samla frimärken med fjärilsmotiv. Köpte ett lite album på Tradera, men måste köp ett större då jag köpt en del lösa också, dessutom är albumet lite trasigt. Vill ju få plats med alla på samma ställe. Men kommer inte bli någon frimärksnörd då jag egentligen inte gillar frimärken på det sättet utan det är fjärilar jag gillar och det finns så vackra motiv på frimärken. Har nu frimärken med fjärilar från hela världen typ, men inte från precis alla länder. De här frimärkena var inte dyra alls och jag har funderat på det ett tag om jag skulle börja samla frimärken med fjärilsmotiv. Men bara det vill jag ha inga andra frimärken. Tror man måste begränsa sig lite när det gäller frimärken. Finns så mycket och blir så stort annars. Här nedan är några av dem jag köpt. 😀

214097424_efedb262-c03e-4319-80ae-e9ba1394d48c 214097423_bfde2c40-e4b1-4a5d-97dc-c00dc6774902

Nu ska jag stoppa i mig något innan jag måste ge mig iväg till bassängträningen. Sedan ska jag även packa ordning badkläder och göra mig färdig.

//Marie

En gång för alla så här är det….

Det handlar inte om att jag INTE kan känna empati för flyktingarna, det handlar om att jag har svårt att visa empatin jag har, speciellt för flera saker samtidigt. Dessutom orkar jag inte fokusera på flera katastrofer samtidigt. Det blir för mycket för mig. jag är inte rasistiskt på något sätt och jag tycker alla människor är lika värda och alla katastrofer är lika hemska. Men just nu ligger min fokus på översvämningarna i Hallsberg. Jag har svårt att fokusera på flera saker samtidigt.

Anledningen till att jag nämner flyktingarna hela tiden när jag skriver är att jag stör mig på att det är så mycket fokus på dem hela tiden överallt. Man hör om dem, man ser vad som sker, man läser om dem och folk nämner det hela tiden. Det blir helt enkelt för mycket för mig när det fokuseras för länge på en sak. jag orkar inte med det. Då tröttnar jag på det i stället för att fortsätta känna empati och viljan att hjälpa till och sedan så retar jag mig i stället på all uppmärksamhet som läggs på den saken i stället.

Jag blev så arg på rapport i söndags då nästan hela sändningen handlade enbart om vad som hände med flyktingarna då jag tycker man borde lagt ner mer fokus i alla fall den dagen på det som nyss hänt i Hallsberg då. Översvämningarna fick kanske tre minuter av hela sändningen. Jag tyckte det var fel. Man har hade ju pratat om flyktingarna och visat bilder därifrån i flera dagar redan liksom. Känns som att när man bara fokuserar på en enda sak hela tiden, så glömmer bort allt annat, som att det faktiskt händer andra hemska saker i världen också. Dessutom känns det som man alltid fokuserar för länge på en samma sak jämt. Detta retar mig väldigt mycket och varför de gör det vet jag faktiskt inte. Jag frågar mig bara varför alla katastrofer  inte kan få lika mycket uppmärksamhet och få vara lika mycket värt att fokusera på.

Visst ska man fokusera på katastrofer en tid när något hemskt har hänt absolut, så folk kan följa det som sker och få reda på hur det går, vad det kan göra för att hjälpa till, men man behöver inte hålla prata och älta det i evigheter. Det kommer alltid till en gräns då alla känner att du räcker det, jag orkar inte höra mer om det.

Man behöver lära sig att släppa taget om saker någon gång och fokusera på annat också. Just det man har fokuserat på en lång tid är inte det enda i världen som händer liksom. Dessutom går livet vidare, det som har hänt, har hänt går inte att få ogjort liksom.

När media inte visar upp eller lägger tillräckligt med fokus på det som händer så blir inte folk medvetna heller om vad som hänt eller allvaret i det. Jag har svårt att förstå hur man prioriterar fokus på katastrofer. Jag upplever att media bara klarar av precis som jag att bara koncentrera sig på en händelse i taget. Men det är skillnad på en människa med funktionsnedsättning och på media företag. Media ska kunna ha fokus på flera saker samtidigt, det är liksom ett måste i den branschen.

Tror mest jag blir arg på media faktiskt i det här fallet inte på mina vänner men det har gått ut över dem detta känner jag, vilket inte var meningen.

Det känns tungt när man läser överallt om folk som vädjar till alla, att man ska hjälpa till med de kan för flyktingarna då man vet hur illa det är för folk i Hallsberg just nu också. Speciellt när man har nära just till den händelsen då det handlar om min sambos familj, barndomskamrater, gamla grannar, vänner och gamla klasskompisar som drabbats. Då önskar jag att jag kunde läsa lika mycket om folks vädjan om att hjälpa till med det man kan för de drabbade i Hallsberg också. Men det gör jag inte och det retar mig mycket.

När saker retar mig måste jag uttrycka det och och säga vad jag tycker och tänker. Då kommer det ofta ut på fel sätt, vid fel tidpunkter, till fel människor, i fel sammanhang vid fel tillfällen. Så blir jag missförstådd, folk tar illa upp, de blir arga och sårade för det förstår inte vad jag menar. jag uttrycker en sak på ett sätt, folk tolkar det på ett annat sätt , jag menar det egentligen på ett tredje sätt. Därför måste jag alltid förklara mig. Fråga i stället vad jag menar och berätta hur just du tolkar det jag skrivit eller sagt. Ta inte för givet att jag alltid menar det precis just så som jag har uttryckt det eller så som du tolkar det. Hjälp mig i stället genom att fråga vad jag egentligen menar i stället för att bara bli upprörd över det jag uttryckt sagt eller skrivit. Många gånger behöver det inte vara så allvarligt som det verkar.

Nu vet ni hur jag tänker. Ni behöver inte gillade men så här känns det för mig.

En sak till: Själv klart kan man inte jämföra två olika katastrofer med varandra men när det pratas så mycket om bara den ena, när det borde pratas mycket mer om den andra också som berör mig. Det retar mig otroligt mycket och då kan jag inte låta bli att jämföra dem med varandra., vilket egentligen inte går.

//Marie

Värk!

Som jag skrivit tidigare i min blogg så går det inte en enda dag utan att jag vaknar med smärta. Just nu är det bröstryggen och nacken plus axlar som är värst och det har varit så ganska länge nu. Min dröm är att kunna vakna helt utsövd en morgon utan att ha det minsta ont. Men detta kommer aldrig någonsin att ske.

Jag kämpar fortfarande med att få hjälp med mina smärtor i kroppen. Det är ju inte bara ryggen, axlar oh nacke som gör ont. Har nästan ständigt värk i händer och fingrar. Armbågarna har börjat ömma en del nu mera också och det knäpper förskräckligt i dem. När jag inte har de besvären som är just nu, (kroppsdelarna löser av varandra och smärtar i olika perioder) så är det ländryggen, höfterna och bäcken som bråkar eller så är det knäna som håller på. Man får väl vara tacksam för att inte alla stället gör ont samtidigt i alla fall, för då skulle jag bli liggande som en grönsak.

Som sagt jag kämpar med att få hjälp med smärtorna. Skrev ju innan sommaren en remiss till Reumatologen på Karolinska i Solna och har kontakt med dem genom vårdguiden. En läkare där har hjälp mig att skicka en remiss till vårdcentralen där de rekommenderar att vårdcentralen beställer en ny magnet röntgen på hel rygg på mig. Vårdcentralen har fått remissen men de tänker inte gå vidare i utredningen har de sagt, så nu vet jag inte vad som händer. Blir så förbluffad och fattar inte hur allmänläkare kan sätta sig emot specialistläkare? Jag har i alla fall meddelat specialist läkaren eller reumatologen detta men har inte hört något mer ännu. Så jag har ingen aning om vad som händer. Tycker alltid att det enda jag hela tiden gör är att gå och vänta bara.

Sedan har jag även äntligen fått kontakt med läkaren jag träffade på Klinisk Genetik genom mejl och han har lovat att ringa mig. Han försökte en gång men fick inte tag på mig och meddelade på min svarare att han skulle försöka en annan dag. men han har inte ringt, så jag vet inte vad jag ska göra. Funderar på att skicka mejl igen.

En positiv sak är i alla fall att jag äntligen fått kontakt med endokrinmottagningen på Karolinska i Solna i alla fall. Detta för att jag är ju sjuk i sköldkörteln. Detta om än bara via vårdguiden och telefon, så har jag kontakt med en läkare där som precis tagit prover på mig och då lite mer prover och sådana prover aldrig vårdcentralen någonsin kollar upp. Så det känns bra att äntligen ha fått lämna alla dessa prover. Så nu går jag och väntar på att han ska höra av sig till mig om provsvaren. Jag behöver ju hjälp med justering av medicin och hjälp med att bli av med dessa svettningar jag plågas så förskräckligt av så fort jag rör mig.

Det bara rinner och droppar, blir alldeles blöt i håret, nacken, bröstkorgen, ryggen, under bysten, magen, ljumskar och så vidare. Det bara rinner och jag blir plask blöt för minsta lilla. Ser hela tiden ut som jag kommer från ett träningspass. Inte kul att hela tiden bli så blöt och dessutom är det så ofräscht. Måste byta kläder minst en gång per dag och ofta spola av mig i kallvatten och då inte minst huvudet som känns som det kokar nästan ibland. Så jag hoppas jag kan få hjälp och att proverna faktiskt visar vad som är fel. Inte normalt att svettas så mycket.

Skulle ju vilja testa en kombinationsbehandling av Levaxin som jag redan äter och Liothyrorin. Det är både T4 och T3 hormoner som kroppen behöver för att må bra. Hormoner som min sköldkörtel inte klarar av att producera tillräckligt av själv till kroppen. Men får se först vad proverna säger om läkaren ringer någon gång. Lämnade ju proverna i fredags och vissa kanske tar lite tid att få svar på jag vet inte.

Ibland lönar det sig att skriva egna remisser måste jag säga, även om det går så trögt så är det till en viss del på väg åt rätt håll. Det är synd bara att de ska krångla så mycket först innan de gör något för de drar ut så förbaskat på tiden.

Man får väl säga att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

//Marie

värk