Känns tufft, men måste bita ihop!


Känner mig så arg och besviken på min dagligaverksamhet. Jag brukar inte vara långsint men känner inte ännu att det lagt sig i alla fall. Fick besked i tisdags om att jag inte ska ha kvar min ena handledare där. På tisdag nästa vecka ska jag träffa min andra handledare i alla fall och jag kanske min nya också. Får se hur det känns.

Igår kväll satt jag och skrev ett mail till båda mina handledare på på min dagliga verksamhet för jag behövde få en del saker sagda. Så här skrev jag och jag måste säga att jag blev själv riktigt nöjd med det jag skrev.

”Hej igen!
En sak till, jag tycker inte att ni kan hålla på att byta ut deltagares handledare hur som helst på dagliga verksamheten bara sådär. Tycker det är ganska fräckt. En vecka innan får jag veta att jag inte ska ha min ena handledare längre och ni har bestämt att jag ska ha en ny tjej som precis börjat i stället. Jag upplever det som ni har gått över huvudet på mig. Jag vill inte byta ut min handledare och har inte varit med och fått bestämma någonting eller ens blivit förvarnad om detta. Du min ena handledare kunde ha nämnt detta innan du gick på semester att det kan komma och ske efter sommaren. Då hade jag varit mer beredd. Det minsta jag kan begära är väl att jag får välja en ny handledare själv om jag nu inte kan ha kvar min gamla. Tycket ni inte det? Den nya tjejen är säkert både bra och en snäll kvinna, men jag orkar inte börja om med min historia och släppa in någon ny just nu, speciellt när jag inte valt det själv. Måste jag ha henne får hon läsa mina papper hos er. Hon kan läsa min bok också som ni på verksamheten har fått. Då kan hon mig utan och innan sedan. Tänket inte berätta något för henne nu. Jag är så arg och besviken på er. Tycker detta var extremt dåligt planerat och tajmat. Vi deltagare har faktiskt både känslor och olika behov. Tycker inte vi ska behöva ta vad som helst faktiskt. Behövde säga detta och nu är det sagt”

Har ändrat så jag inte lämnar ut namn om något verkar konstigt och osammanhängande i vissa meningar. Men i stort sett så skrev jag så här i alla fall.

Det är mycket som far runt i huvudet hela tiden just nu. En annan sak som också gör mig besviken är att en tidigare handledare som jag haft som jag fick betyda ut för att hon gick på mamma ledighet och som kom tillbaka i våras, nu har tagit tjänstledigt för att jobba ett halvår på ett annat stället. Hon lovade mig då vi skildes åt att hon inte hade några planer på att sluta på min dagliga verksamhet när vi sågs sista gången innan hon blev mammaledig. Det här var en person jag tyckte väldigt mycket om och som var väldigt speciell. Var så kul när hon kom tillbaka efter ett år och jag har verkligen försökt några gånger att få tillbaka henne men det har inte gått. Nu hade jag chansen att få tillbaka henne och då får jag höra att hon inte är kvar. Även om vi inte jobbade tillsammans längre kunde hon berättat tycker jag. Nu är hon bara borta. Så henne kan jag inte få tillbaka igen i alla fall. Så det känns jättetråkigt tycker jag.

Ibland blir jag så trött på mig själv som ska hålla på att fästa mig för mycket vid folk hela tiden som jag har och göra med i olika sammanhang. Men när man får stöd från en hjälpinsats så är det svårt att låta bli. Speciellt om man klickar med personen vid första mötet. Sedan när man träffas ofta lär man ju känna varandra till en viss gräns vare sig man vill eller inte. Men jag ska sluta med detta, orkar inte med att bli sviken fler gånger. Bättre att inte öppna sig alls eller släppa in någon, känner jag när jag har och göra med nya människor, för man vet aldrig hur länge personen blir kvar i ens vardag eller tillvaro.

Dessutom känns det meningslöst för jag har precis börja känna att jag trivs riktigt bra med den jag nu haft ganska länge och så måste jag byta ut henne. Tog ganska långt tid innan det kändes helt bra med henne ska jag erkänna. Nu känns det bra och då får jag inte ha henne kvar. Det är först när man förlorar någon människa ur sitt liv som man upptäcker vad den personen betyder för en. Nä det här blir allt för jobbigt och slitsamt för själen känner jag så nu kommer jag ligga väldigt lågt i fortsättningen.

Fast detta är inte likt mig då jag egentligen är väldigt öppen med mig själv och den jag är. Tycker om att prata om mig mig själv och delar med mig av mig mina upplevelser och erfarenheter. Är kanske till och med för öppen med mig själv ibland jag vet inte. Men dessvärre så är jag bara sådan som människa, så det här med mitt beslut nu kommer bli en hel omvändning. Om jag nu klarar av det förstås. För jag avskyr att försöka vara något jag inte är. Speciellt för att det ska passa andra. Jag har alltid vägrat göra det. Så nu går jag verkligen emot mina egna principer också. Men jag känner om det ska bli enklast för mig så måste jag göra så här. Sluta mig helt och ligga lågt.

En annan sak som känns är att innan jag kom till den dagligaverksamheten jag är på nu så kämpade jag som ett djur för att få komma dit, så att jag kunde få den hjälp jag behövde för att komma ut i arbetslivet genom en praktik som skulle leda till fast anställning och en inkomst som jag så väl behövde och inte hade. Kämpade så hårt för att få den hjälpen jag inte fick från AF under alla mina 17 år där. Efter lång tid fick jag äntligen det och jag var så lycklig. Sedan med tiden förändrades förutsättningarna för mig och jag var inte längre beroende av en inkomst och behövde därför inte någon anställning längre. Men behöver fortfarande en sysselsättning så jag inte blir sittandes hemma totalt isolerad. Men nu börjar jag känna, behöver jag verkligen den där sysselsättningen längre? Behöver jag verkligen detta strul hela tiden? Är det värt att ha en sysselsättning som förstör mer än de hjälper till? Är det värt att ha ha hjälp insatser som stjälper mer än de hjälper? Jag vet inte faktiskt.

Visst har de hjälp mig också, de lyssnar, de gör som jag vill, de utgår efter mina förutsättningar, de förstår till en viss grad mig och mina svårigheter, de är snälla, de är hjälpsamma, de ställer inga krav, de ger folk den tid de behöver för att få allt att fungera, de försöker allt de kan för att göra rätt, de ser individerna och inte funktionshindren och de gör ett fantastiskt jobb överhuvudtaget med deltagarna. Men samtidigt förstör de så mycket också när de gör så här. Då syftar jag på tilliten, anförtroendet, tryggheten, rutiner, strukturerna och ansvarstagandet.

Därför börjar jag fundera på om det är värt att de här sakerna förstörs för att få allt annat som fungerar jättebra? Vad är egentligen viktigast? Enligt mig är allting lika viktigt, inte bara vissa delar. Där kommer vi till igen att det så ofta är allt eller inget som gäller. Finns inte så ofta något mellanting. Kanske verkar jag väldigt hård nu och ställer för höga krav på personalen nu eller på mig själv. Jag vet inte?Kanske är mitt resonemang helt åt skogen eller tänker jag helt rätt?

Kan ju vara det också, att jag nu har nått den punkt där min dagligaverksamhet inte är rätt ställe för mig längre helt enkelt? Jag vet faktiskt inte. Detta är något som jag måste ta mig en rejäl funderare på känner jag. Men egentligen tycker jag att det här inte är något jag ska behöva välja mellan, men nu verkar det inte bättre än att jag måste ta och göra det.

Återkommer om detta när jag funderat och framför allt har pratat med dem på dagligaverksamheten. Kanske blir allt ändå bättre automatiskt längre fram. Behöver bara ge detta lite tid. Vi får se.

//Marie

Paper-Fustration

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s