Till alla kattägare!


Idag tänkte jag rikta mig till alla kattägare faktiskt. Även jag själv är ju kattägare. Har en lite sköldpaddsfärgad katthona på 5,5 år som heter Mynta. Hon är världens finaste lilla kattjej. Men hon är också mycket speciell. Dels är hon väldigt pratig av sig men hon jamar inte utan hon kuttrar precis som en duva. Sedan är hon väldigt kelig när hon själv vill och hon tycker om att ligga i knät och på natten ska hon helst ligga på en i sängen. Hon är också väldigt matkräsen faktiskt och det är svårt att få henne att äta upp blötmaten, hon vill bara ha sås eller gelen typ, sedan får jag kasta resten, så jag har minskat på den och låter henne äta torrfoder i stället. Som hon redan äter mycket av ändå. Hon verkar föredra det mer. Mynta är fortfarande kattunge söt fast hon är vuxen. Hon är också väldigt mjuk i pälsen. Alla som träffa henne blir förälskade i henne direkt. Här ser ni min lilla ängel. Visst är hon fin.

12042875_10153645634017520_2797937028729008911_n

Nu till det jag tänkte ägna bloggen åt som riktar sig till alla kattägare. Det är så här att för snart ett år sedan blev jag tvungen att åka och avliva min livskamrat och allra största övervakare och beskyddare i livet. Det var min älskade ögonsten Spookie. En stor tjock grå katthona som blev 14,5 år. Denna katt var mitt allt och den som betydde allra mest i mitt liv. Hon var ännu mer speciell än min lilla Mynta. Berättar mer om Spookies personlighet längre ner i bloggen.

Nu till det jag vill rikta till er kattägare. Min katt Spookie fick något som heter Hypertyreos, det är alltså en sköldkörtelsjukdom som ger för mycket aktivitet i sköldkörteln hos katter. Sjukdomen gick alldeles för långt på min katt för att jag inte tog de första tecknen på sjukdomen på allvar, trots att jag uppmärksammade dem och magkänslan någonstans sa mig egentligen att det var något som inte stämde.

Jag vill att ni ska uppmärksamma de första tecknen på sjukdomen så snabbt som möjligt och framför allt då ta det direkt på allvar och åka in till veterinären så fort som möjligt.

Det är om din katt plötsligt utan anledning eller ansträngning börjar rasa i vikt samtidigt som den blir mer glupsk. Om katten hela tiden tigger mat och verkar väldigt hungrig men ändå minskar i vikt då ska du åka in direkt och kolla upp detta. Då kan det vara Hypertyreos. Andra tecken kan vara ökad törst och att katten kissar väldigt mycket.

Går sjukdomen längre så är diarré, tillfälliga kräkningar, ökad rastlöshet och irritabilitet, ovårdad päls, ängsligt ansiktsuttryck och snabb puls andra tecken på sjukdomen.

Ju tidigare man upptäcker sjukdomen och kan sätta in medicinering för den ju lättare blir det att hålla katten frisk och välmående och den kan fortsätta leva resten av livet med sjukdomen utan problem.

Väntar man för länge som jag gjorde, så kommer det inte gå att rädda katten alls tillslut. Jag såg tecknen men eftersom min katt var extremt överviktig så tog jag dem inte på allvar då jag tyckte det var bara bra att min katt plötsligt minskade i vikt. Först trodde jag det berodde på att hon rörde mer på sig då jag skaffade Mynta som var kattunge då och Spookie lekte mer än hon gjort på flera år. Först var det nog det som fick henne att gå ner i vikt. Min Spookie vägde 8 kg då så att hon plötsligt rasade ner till 5 kg reagerade jag inte så mycket på. Det gjorde henne nämligen bara gott. Men när hon sedan fortsatte rasa i vikt samtidigt som jag fick ge henne mat flera gånger per dag. Märkte också hur hon drack mycket vatten och samtidigt kissade mycket, men det hade hon gjort långt innan hon började rasa i vikt, för att hon åt mycket torrfoder. Därför reagerade jag inte direkt på det heller. Min katt kräktes mycket också vilket hon också alltid gjort dels för att hon hade problem med magen från när hon var liten men också för att hon slickade sig mycket och fick ofta hårbollar. Därför reagerade jag inte på det heller. När hon började få diarré oftare och oftare då först började jag ana att något var fel. Sedan när hon en dag fick en stroke liknade beteende vilket innebar att hon inte kunde lyfta upp huvudet längre, då åkte jag in med henne, men då var det alldeles för sent. Finns bra information i denna broschyr som går att hämta på närmsta djursjukhus.

image

Sjukdomen hade gått så långt att hon hade fått stor kalcium brist och det var därför hon inte kunde lyfta upp huvudet längre. Sedan hade det börjat påverka njurar och lever, för dessa värden var väldigt dåliga. Det hade också börjat påverkat hjärtat och lungorna. Hon hade fått blåsljud på hjärtat vilket gjorde att hon fick problem med andningen som utlöstes på vägen in till veterinären. Hon började bukandas och flåsade som en hund och det slutade aldrig. Sedan var hon undernärd och hade vätskebrist. Hon hade dessutom rasat ner till 3,5 kg så hon började vara ganska tunn. Så på bara knappt 5 år hade hon rasat 5,5 kg.

Så det blev väldigt mycket på en gång där,  min katt var så extremt sjuk, samtidigt var hon ju väldigt gammal, så jag fick besluta mig för att låta henne somna in. Fick ta beslutet via telefonen för jag och min sambo hade åkt hem för det var meningen att hon skulle vara kvar över natten för att få behandling som inte tog efter flera timmar. De hörde av sig klockan 23.00 på kvällen och det var söndag. Eftersom vi inte har bil så hade vi ingen möjlighet att åka tillbaka och ta farväl av henne. Men tog egentligen redan farväl av henne medan vi var på sjukhuset, då jag satt med henne väldigt länge i knät medan vi väntade på svar på prover och på att veterinären skulle komma och undersöka henne. Spookie var verkligen ingen knä katt så det var första gången någonsin som hon tillät mig att ha henne i knät. Men som sagt då var hon så dålig, så hon orkade inte något annat än att ligga där, så var det kanske hennes sätt att ta farväl av mig. Hon visste säkert att hennes tid var inne.

Skulle ha låtit dem avliva henne på en gång i stället för att tro att hon skulle klara av natten. Då hade jag ju varit där med henne in i det sista. Då hade jag fått ta ordentligt farväl av henne. Men så blev det inte.

Så snälla ni, var uppmärksam på de första tecknen på sjukdomen så kommer ni enkelt kunna rädda livet er vän på en gång. Vänta inte som jag gjorde. Jag ångrar fortfarande att jag inte tog tecknen på allvar och åkte in med henne mycket tidigare. Kommer aldrig kunna förlåta mig själv för det. Hade jag hjälpt henne tidigare, hade jag haft henne kvar i dag och hon hade kunnat få finnas med mig några år till.

0020

Spookie var en stor tjock grårandig katthona som blev som sagt 14,5 år. Hon var en vanlig huskatt. Det som var speciellt med denna katt var att hon vakade över mig. Eftersom jag har mina NPF hinder så gör det att jag har dålig motorik, är klumpig och fumlig. Jag slår mig lätt och gör mig illa. Min katt hade en väldigt speciell egenskap. Så fort jag slog mig eller gjorde mig illa och hon hörde hur jag skrek till och sedan kved av smärta kom hon rusande till mig som ett skott. Spelade ingen roll vad hon gjorde. Om hon sov, lekte, åt mat, var på lådan, satt och tvätta sig eller vad hon höll på med. Hon släppte allt och kom rusande till mig direkt. Hon satte sig framför mig, spann och tittade ängsligt och frågande upp på mig och precis som hon undrade: Hur gick det matte? Är du okej? Var alltid tvungen att klappa henne och tala om att det gick bra och att jag var okej. Hon satt kvar hos mig till hon såg och kände att jag var okej. Sedan reste hon sig och gick sin väg igen.

En annan sak hon gjorde var att om jag kom fram till henne där hon låg och sov för att klappa, pussa och krama henne en stund, för att sedan återvända till platsen jag kom ifrån så resten hon sig lltid från sin plats och följde efter mig till min plats och hoppade upp och la sig bredvid mig. Varje gång gjorde hon så. Vet inte varför? Kanske tyckte hon att jag behövde henne eller så ville hon mysa med mig bara. Hon låg som sagt var aldrig i knät men hon ville gärna ligga bredvid mig och då väldigt tätt inpå mig.

Ibland när hon låg bredvid mig då hon kommit utan att jag gått till henne först, så kunde hon ibland börja peta på mig med tassen, hon petade för att hon ville jag skulle klappa henne tror jag. Ibland sträckte jag fram handen och då la hon tassen i min hand och jag fick hålla den en stund, (hon hatade annars när man petade på hennes tassar) samtidigt som hon tittade mig djupt in i ögonen. Så kunde vi sitta en lång stund och bara titta på varandra., samtidigt som hon spann högt. Vet inte vad det betydde eller vad hon ville säga mig med detta. Men efter en stund bröt hon ögonkontakten, drog åt sig tassen och började tvätta sig och blev liksom sig själv igen. Detta hände också ganska ofta sista åren.

Spookie var min skyddsängel tror jag. Vi hade en sådant speciellt band och jag tror även vi hade någon sorts telepatisk kontakt. Hon visste alltid långt innan jag kom hem att jag var på väg och alltid när jag kom hem mötte hon mig i dörren och hälsade mig välkommen hem på sitt alldeles egna sätt. Hon brukade kasta omkull sig på golvet och ligga där och rulla runt och spinna högt. Hon blev alltid så glad när jag kom hem. Hon saknade mig mycket och väntade alltid på mig när jag var borta. Spookie var den bästa vännen som någonsin funnits i mitt liv och den bästa presenten jag någonsin har fått. Fick henne av min lillebror. Spookie förgyllde verkligen min dagar och var den bästa sällskap jag kunde ha.

Spookies liv började inte så bra, hon, hennes syskon och deras mamma levde hos en familj som inte brydde sig om dem och som var elaka. De slängde ut kattungarna på gatan så det fick lämna mamman för tidigt. Hon var bara sex veckor när hon kom till min bror. De hade även gett henne riktig mat för tidigt vilket hade pajat magen på henne. Så första åren hade hon mycket problem med magen. Så hon hade ingen bra start på livet.

Men hon fick ett bra liv hos mig och jag tror hon tyckte det också. Jag var hennes allt. Hon älskade mig mycket. Jag hoppas hon förstod att jag gjorde det som var bäst för henne då jag lät veterinären avliva henne. Det sista jag ville var ju att hon skulle behöva lida, vilket hon säkert hade gjort ganska länge ändå, även om jag upplevde det som att hon ändå mådde väldigt bra. Hon åt mat, hon gjorde ifrån sig på lådan som hon skulle, hon såg pigg ut på ögonen och pälsen såg fin ut. hela tiden Kanske inte under sista halvåret, men innan det märktes det inte att hon mådde dåligt i alla fall.

Jag kommer aldrig att glömma Spookie och jag saknar henne så mycket. Känns som jag att jag förlorade ett barn. Förlorade också ytterligare en liten bit av mig själv också. Förra gången jag gjorde det var när min mamma gick bort för 6 år sedan. Spookie kommer alltid tillsammans med min älskade mamma att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Jag bär med mig hennes minne och hon finns i mina tankar varje dag. Hon kommer ibland till mig i mina drömmar precis som mamma gör ganska ofta.

Jag hoppas att både mamma och Spookie har det bra där de är nu och att de båda väntar på mig tills jag kommer dit. Hoppas också att de båda vakar över mig medan de väntar på mig. Jag vill be båda om ursäkt för att jag inte hade möjlighet att vara hos någon av er när ni somnade in. Hade velat finnas där för er, men ni somnade båda två mitt i natten och befann er alldeles för långt bort. Förlåt! 😦

Jag älskar er nu och för evigt. ❤ ❤ ❤

//Marie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s