Archive | november 2015

Vit Jul!

Hej

Idag tänker jag blogga om IOGT – NTO:s verksamhet ”Vit Jul” Detta handlar om att människor ska ta ställning till att låta bli alkohol på julafton för att barn ska få uppleva en magisk jul.

Det finns så många barn som får sina jular förstörda för att föräldrarna firar med för mycket alkohol på julafton. Vissa barn får varken träffa tomten, se någon julgran, äta julmat eller ens får några julklappar. Föräldrarna har inga pengar för att de använt allt till att köpa sprit. Överhuvudtaget tycker inte jag att man behöver dricka alkohol på julafton för det är barnens dag och barn och alkohol har inte ett dugg gemensamt. Jag fick själv många julaftnar förstörda som barn för att alla vuxna drack för mycket och för att min mamma också var en alkoholist och satt där med sina ölburkar på julafton.

Julafton ska vara glädjens, kärlekens, värmens och ljusets dag som man ska minnas länge. Barn har rätt att få uppleva detta en gång om året. Därför ligger det här projektet mig väldigt nära om hjärtat. Jag bidrar varje år genom att jag betalar 50 kr extra på medlemsavgiften på IOGT – NTO. Dessutom i år har jag köpt presenter i Vit juls shop. jag brukar också skriva på att jag lovar varje år att inte dricka på julafton. jag dricker aldrig annars heller men just på julafton är det extra viktigt att inte dricka något.

Här kan ta ställning och lova en vit jul: http://www.vitjul.se/#hero

Här kan ni skänka en gåva: https://iogtntolive.bsd.net/page/contribute/vit-jul-2015

Här kan ni handla fina presenter: http://vitjul.shop.textalk.se/sv/

Jag köpte en jättegullig mjuk pepparkaka som heter Peppis och en helt underbart fin kökshandduk. Hade velat köpa den ur fina vasen och pläden också men de kostar ganska mycket. Iofs så borde inte priset har någon betydelse då man vet vad pengarna går till. Jag kanske köper de andra sakerna nästa år eller något. På vasen står det förresten Vit jul – för att julen tillhör barnen. Kunde ha köpt Pinsen också när jag beställde pepparkakan och kökshandduken iofs men tänkte inte på det.

12278723_10153755817102520_5058452002089051784_n 12278633_10153755675742520_8759830991296119450_n

Pins

Pläd          Vas

Snälla stöd vit jul. Har ni inte pengar att skänka eller handla för, skriv då i alla fall under på att du tänker ha en Vit jul utan sprit.

//Marie

Annonser

Är så trööööööött!

Idag är tröttheten värre än någonsin. Är så fysiskt trött att jag nästan mår illa. Känner mig matt i kroppen och vill bara sova. Har ingen aptit heller när jag blir så här trött. Är dock inte så trött att jag bara somnar  precis hur som helst i alla fall, men att bara resa sig från soffan, gå på toa eller skriva detta inlägg är jättejobbigt. Förstår inte vad det är som händer med mig? Jag har ju sovit så bra i natt, så det är inte brist på sömn. Jag äter ADHD medicin och både D vitamin, Magnesium och Rosenrot ändå blir jag så trött. Denna medicin och de andra kosttillskotten ska ju motverka trötthet, men jag tycker inte det hjälper så mycket faktiskt om jag ska vara ärlig.

Skulle egentligen behöva dra ut tummen idag och göra lite nytta här hemma. har haft tre dagar på mig nu att göra det, men inte fått ur tummen. Hur jag ska orka med det idag förstår jag inte. Det är verkligen inte likt mig att vara så här trött och känna mig så avslagen. Jag brukar vara alert, aktiv, kreativ och ha massor med motivation till saker annars men så här brukar jag inte vara. Brukar vara glad också och på gott humör för det mesta men inte de heller är jag. Mycket för att jag är orolig för min hälsa och för att jag inte förstår den här fysiska tröttheten som faller över mig. Jag är ju alltid trött mer eller mindre men vissa dagar är värre än andra.

Jag är ju också så flåsig för minsta lilla ansträngning och blir jättetrött fort när jag går i trappor eller i en uppförsbacke. Blir flåsig till och med när jag går för fort. När jag tränar kommer mjölksyran jättefort och jag blir trött direkt. Har också börjat märka att jag blir mer och mer glömsk, jag kommer inte ihåg vad saker heter, jag glömmer namn, det har hänt att jag glömt vad jag ville min sambo när jag ringde. Jag har fått plötsliga minnesbortfall då jag i flera minuter glömt var jag är på väg någonstans när jag åker tunnelbana. De har varat i någon minut, sedan har jag kommit ihåg det igen vart jag ska. Lite läskig upplevelse faktiskt.

Kan ju berätta att ingenting beror i alla fall på mina höga blodplättar i alla fall. Har fått svar av min läkare på det där speciella blodprovet som inte visade något farligt. Så det är ju skönt.

Nu väntar jag på kallelse till endokrinmottagningen, där jag hoppas få hjälp, för jag tror allt detta ändå beror på min sköldkörtel. De ska ta mer prover på mig som har med svettningar att göra eftersom jag svettas så mycket. Har blivit något bättre tror jag efter att jag började med Rosenroten och Magnesium. I alla fall så kissar jag mindre än jag gjorde förut. Till och med hänt flera nätter att jag inte behövt gå upp och kissa förrän på morgonen då jag ändå ska vakna och gå upp och det är ytters ovanligt när det gäller mig. Har börjat äta mer salt också än jag gjort tidigare. Är ingen salt människa och blir sällan sugen på salt. Kan ju kanske ha hjälpt lite.

Dessutom handlar det väl förstås också om hur mycket jag dricker under dagen. jag försöker dricka vatten, ibland blandar jag en Resorb (vätskeersättning) när jag svettas mycket även om jag inte är så törstig. Annars dricker jag endast när jag är riktigt törstig. Vilket jag inte är så ofta. Kan inte bara sitta och stjälpa i mig en massa vatten bara för att man ska dricka vatten. Det går inte. Dessutom dricker jag en massa när jag inte är törstig så kan jag bli uppkörd i stället och det vill jag inte. Sedan får jag bara springa och kissa en massa hela tiden för det rinner bara rakt igenom mig typ.

Jag hoppas endokrin hittar felet för så här orkar jag inte hålla på att må. Dessutom är det inte normalt att hålla på och vara så här trött och det blir bara värre och värre tycker jag. Tur i alla fall att jag inte är så här hela tiden. Jag brukar inte gnälla och klaga så mycket över hur jag mår om det inte verkligen är riktigt illa eller när jag har extremt ont, för jag vill inte att andra ska tro att jag blivit deprimerad eller att jag är hypokondriker eller något. Jag står ändå ut med ganska mycket och biter ofta ihop och håller skenet uppe så mycket jag kan i stället. Man blir inte sämre än man gör sig.

Kan säga så här att jag har vissa besvär jag har gått med i flera år som jag inte ens brytt mig om att söka för. Mycket för att vårdcentralen har fått nog av mig och de gör inget mer för att hjälpa mig, sedan tar de mig ändå aldrig på allvar. Så varför ska jag söka för saker eller besvär jag har då? Jag tänker att någon gång går det säker över ändå av sig själv.

Nu ska jag gå ut i köket och göra mig en kopp kaffe trots att magen inte mår bra av det och se om jag blir lite piggare sedan. Brukar räcka med några klunkar bara så piggnar jag till. Sedan ska tummen ur.

//Marie

Empati eller inte för allt som händer och sker i världen?

I natt blev många människor dödade i Paris på grund av en terrorattack antar jag. Har faktiskt inte läst något om det, var min sambo som talade om det för mig på morgonen och berättade lite om vad som hänt.

Alltså visst det är jättehemskt det som hänt i Paris i natt men ärligt talat så orkat jag inte hålla på att känna empati för alla och allting som händer runt omkring i världen hela tiden. Orkar inte läsa om det och ta reda på mer om vad som egentligen har hänt. Det räcker så bra med att läsa allting som alla andra skriver om det överallt.

Först var det Romerna och tiggarna från Rumänien vi skulle känna empati för, sedan var det flyktingarna som hela tiden kommer hit och behöver vår hjälp. Sedan var det katastrofen i Trollhättan man skulle tänka på, där emellan var det översvämningen i Hallsberg som ingen ens brydde sig om. Nu är det tragedin i Paris man ska tänka på och tända ljus för. Alltså jag orkar inte och jag förstår inte hur andra orkar ha så mycket empati för allting som händer hela tiden? Varför tänker man mycket mer på andra än sig själv och lägger ner så mycket mer tid på det? Är inte ens eget liv lika mycket värt?

Visst ska man bry sig och det gör jag verkligen, jag tycker verkligen att det är så hemskt allting som händer hela tiden runt om i världen och även i vårt land. Jag känner med utsatta människor mer än folk tror eftersom jag själv varit väldigt utsatt under min uppväxt på olika sätt. Men för det så gräver jag inte ner mig i andras utsatthet och öden hela tiden.

Men när jag ser alla människor som hela tiden skriver på Facebook att det känner så mycket empati för det som händer och de vill så gärna göra vad det kan för att hjälpa till, då blir jag mer engagerad i dessa personer och börjar undra, hur mår de egentligen? Tycker mer synd om dem då och kan inte låta bli att känna empati för dessa människor som inte verkar ha några egna liv att leva. De bara lever för andra som har det svårt hela tiden. De liksom glömmer bort sig själva och det tycker jag är jättehemskt. Själv skulle jag gå under om jag höll på som vissa gör hela tiden. Jag skulle hamna på psyket till slut eftersom jag skulle fullständigt gå sönder av sorg och förtvilan.

Ibland måste man faktiskt tänka lite mer på sig själv annars slutat det med ett besök på psyket för att man totalt kreverat, gått under och blivit totalt knäckt av för mycket elände som händer omkring en, som man inte kan låta bli att känslomässigt engagera sig i, för att man bryr sig alldeles för mycket, känner för stor sorg och inte längre orkar leva i allt elände som sker runt omkring en.

Någonstans måste man säga stopp till sig själv, nu räcker det. Man måste lära sig att stänga av och begränsa sig en aning. Man har faktiskt ett eget liv också att tänka på, egna problem och bekymmer att ta hand om också, man kan inte bara leva för andra, då är man ingen bra människa längre. Man får inte glömma bort sig själv. jag finns också, jag är också värdefull, jag har det också tufft ibland, jag behöver också hjälp, jag behöver också omtanke, ljus, kärlek och värme. Tänker du någonsin så? Vem bryr sig om dig när du hela tiden är fullt upptagen med att ha medlidande och bry dig om alla andra runt omkring i världen som råkar illa ut eller är drabbade av tragedier och blir utsatta på olika sätt? 

Nu menar inte jag att man ska sluta bry sig eller känna empati helt och hållet för andra människor, det får ni inte tro. Det är klart vi ska ha empati för varandra annars är vi inte människor då heller. Men folk måste försöka begränsa sig lite och jag tycker verkligen inte det är fel att ibland tänka mer bara på sig själv faktiskt för att orka leva. Det kan låta väldigt egoistiskt i mångas öron men nej, det är det verkligen inte det. Det är fullständigt mänskligt att göra det.

Själv orkar jag inte längre läsa eller höra mer om allt elände som händer. Jag väljer att inte läsa inlägg som handlar om Paris på Facebook, jag väljer att inte titta på nyheterna på tv eller läsa på text TV. Jag måste avskärma mig lite känner jag, men det är ju inte helt oundvikligt förstås. Jag vet om att det har hänt, det räcker för mig. För egentligen kan man ju inte går så mycket åt att det har hänt och det går ju heller inte att få det ogjort liksom.

Jag vet inte om det är jag som är annorlunda i mitt tänkande eller är väldigt konstig på något sätt som gör så här men jag är bara sådan. Jag engagerar, bryr mig och tänker på det jag vill och orkar bry mig om och som jag tycker är viktigt. Resten måste jag avskärma mig från. Men det betyder inte att jag inte tycker saker och ting är hemskt och att jag också ibland verkligen går och undrar över vart faaaan vår värd är på väg någonstans eller har svårt att förstå vad det är som egentligen händer.

Jag tänker och känner också precis likadant som alla andra gör som håller på att bry sig om precis allting som händer överallt, men jag visar det inte hela tiden utåt, för att jag har lite svårt att visa det på rätt sätt, sedan orkar jag inte hålla på att känna en massa empati för saker som händer bara för att alla andra gör det hela tiden. Jag är inte som alla andra, jag tänker inte följa strömmen bara för att vara perfekt. Det är inte jag.

Sedan klarar jag inte av att ta till mig allting hemskt och tragiskt som sker hela tiden. Det blir för mycket för mig. Jag måste sortera ut vad jag ska bry mig om, känna empati för och engagera mig i för att orka fortsätta vara mänsklig. Sedan kan jag bara engagera mig i en sak i taget oftast. Annars klarar jag inte av att ta till mig det ordentligt. Dessutom blir det för mycket, jag glömmer, blandar ihop och allt bara snurrar runt för mig.

Därför väljer jag att hålla mig på en jämn nivå och inte engagera mig för djupt eller ingående i händelser eller känna för mycket när det händer saker. Jag känner med lite här och lite där och tycker allt som sker är hemskt och fruktansvärt onödig. jag tycker synd om dem som blir utsatta och håller med om att det måste göra något för att få ett slut på allt elände någon gång. Men där stannar jag. Det räcker för mig där. Jag kan inte hålla på att känna stackars människor, be andra skicka dem en tanke eller tända ett ljus för dem, be folk göra vad de kan för att hjälpa eller engagera mig för djupt i allting för då skulle det som är kvar av mig försvinna helt och hållet. Jag skulle förändras fullständigt till något totalt känslokallt, apatiskt, robotliknade figur som bara gör saker av ren rutin utan att tänka. Skulle förvandlas till något som inte längre är jag.

Självklart väljer jag någon gång ibland ut en viss händelse som jag vill engagera mig mer specifikt i så klart och som jag nämner mer och skriver flera gånger om på min Facebook, men jag kan inte engagera mig lika mycket i precis allting hela tiden.

Sedan tycker inte jag att man behöver visa upp all sin sympati för allting som händer hela tiden, men det kanske är bara jag som inte kan låta bli att störa mig på det. Självklart är jag jätteglad över att det finns människor som både vill och kan engagera sig i att hjälpa andra, när jag själv inte orkar eller klarar av det. Jag tycker det är jättebra att folk gör det. men jag ser också hur en del speciellt människor jag bryr mig om och som jag tycker om som nästan håller på att krevera för att de är så känslomässigt engagerad i allt som händer hela tiden. De bli ledsna, besvikna, frustrerade, arga, mår dåligt och känner sig hjälplösa och förtvivlade över att läsa och höra om saker som händer i världen som drabbar en massa människor hela tiden.

Jag blir verkligen väldigt orolig över mina vänner som håller på så, samtidigt vet jag om att de bara är sådana som personer och de kan inte kan låta bli att bry sig och känna en massa empati hela tiden.  Jag är bara mån om dem som betyder väldigt mycket för mig,  när jag skriver till dem och ber dem att inte engagera sig för mycket eller gräva sig in för djupt i en händelse eller katastrof. Be dem att inte lägga ner hela sin själ i andras utsatthet eller har för mycket empati för det som hänt. Jag vill bara att de inte ska glömma bort sig själva och sina egna liv också. Jag är bara rädd om dem jag älskar. Tyvärr kan jag inte ändra på folk men jag kan göra dem medvetna om vad de gör och sedan är det upp till folk själva om de vill stanna upp, lyssnar på det jag säger, välja att ta ställning och gå en annan väg.

Många förstår mig inte och mitt tänk, många tycker bara att jag är okänslig, kall, oengagerad, oförstående, så självisk som inte vill eller kan göra mer än att sitta på mitt arsle och klagar på folk som gör något och inte gör mer än så själv för att hjälpa alla stackars utsatta varelser som råkar illa ut i världen. Vet inte om det är jag som faktiskt inte förstår eller kan känna medlidande eller om det är alla andra som inte ser, tolkar mig fel eller inte förstår överhuvudtaget vad jag menar eller hur jag tänker. Eller så vill de helt enkelt inte förstå för att medlidandet och empatin har tagit över deras liv fullständigt.

Jag har till och med blivit blockad av folk som tycker jag är för okänslig och inte bryr mig om de stackars flyktingarna som flytt från sina krigsdrabbade länder. Då är det något fel någonstans känner jag. Inte på mig då utan på den som blockat mig. Detta är en sak som gör mig så frustrerad och fullständigt förvirrad. Kanske för att jag har väldigt svårt att förstå denna handling från andra människor eller tanken bakom den.

(Jag vill ju så gärna förstå saker som händer och sker. Jag vill veta vad som hände eller blev fel, varför det hände och hur det kunde hända för att förstå det. Ibland går saker inte att förklara eller att lösa hur mycket man än vänder och vrider på det, eller inte ens hur lite logik det än finns i det, utan man måste bara inse att det är som det är och det finns ingen lösning på det. Sådana saker är så jobbiga för mig för jag har då så svårt att släppa det och kan inte låta blir att fortsätta fundera över en lösning på det i alla fall. Jag bara är sådan som person och jag jobbar att lära mig hantera sådana situationer hela tiden.) 

Förlåt spårade ur lite men blev tvungen att lägga in en parentes i det jag skriver om.

Hur som helst behöver jag kanske inte förstå det heller, men tycker det är otroligt barnsligt av folk att göra så men det är deras val i så fall. Jag visar bara mina vänner att det har någon som bryr sig om dem, när de är fullt upptagna med ha empati och att bry sig om alla drabbade människor runt om i världen och fullständigt nästan glömmer bort sig själva och sina egna liv.

Jag tänker därför inte be folk skicka tankar till offren i Pris eller tända ljus för dem idag, jag väljer i stället att skänka ljus, energi och tankar till mig själv idag, för att orka med mina problem i mitt liv som  jag behöver fundera på, ta tag i och besluta mig för hur jag ska gå vidare med. Hoppas ni förstår min tankebana här nu och inte bara tycker att jag är egoistisk och dum som inte fattar vad jag pratar om. Jag måste tänka så här annars orkar jag inte vara människa.

//Marie

Eiffel-Tower-Paris-France

Min dagliga verksamhet

Jag har börjat tappa gnistan när det gäller min dagliga verksamhet. Vet inte vad det är men det känns inget roligt längre och jag känner mig inte speciellt motiverad till någon praktik. Känns inte som om jag orkar engagera mig i någon praktik. Speciellt inte eftersom jag inte har någon aning om vad jag egentligen vill göra. Känner mig uttömd på idéer. Har liksom lagt fram redan det jag skulle kunna tänka mig att göra men de har inte hittat något inom dessa områden. Dessutom känner jag en viss stress att de vill hitta något så fort som möjligt, sedan känner jag press på mig att det bara hänger på mig hela tiden om det ska hitta något. Jag måste fundera ut vad jag vill göra, jag måste komma med förslag på ställen jag vill vara på, jag ska kolla upp ställena de föreslår, typ vart de ligger och om det är något för mig.

Dessutom har de varit dåliga på att informera mig om vad de gör. De har inte berättat för mig att de inte fått napp på ställen vi tillsammans kommit överens om att de ska ringa. Plötsligt så fick jag fyra helt nya ställen som de hade letat upp som de ville att jag skulle kolla upp tillsammans med en av mina handledare sist jag var där. De verkar göra en massa saker bakom min rygg. Förstår inte vad som har hänt? Känner inte igen deras sätt att arbeta på längre. Förstår ingenting?

Känns som jag har tappat lite förtroendet för verksamheten. Tror de har för mycket press från AF och folk som kommer därifrån. Dessa deltagare har helt andra villkor och förutsättningar än vanliga deltagare som jag. De som kommer från AF är det jätte bråttom med för de får bara vara på verksamheten i högst ett halvår, sedan ska de ut på praktik som leder till fast anställning. Dessutom är det helt andra regler som gäller för dem på verksamheten.

Jag har inte bråttom att komma ut på praktik, jag behöver inte anställning, jag har ingen tidsbegränsning på verksamheten, jag är inte arbetssökande, jag är sjukpensionerad på heltid, jag har funktionsnedsättningar och sjukdomar som kräver tid och stor anpassning. De måste skilja på oss eller så ska de inte jobba med både och om de inte kan hålla isär oss.

Mycket sabbades också senast när jag åter igen för sjätte gången på fem år, blev tvungen att byta handledare och börja om med en ny. Denna händelse förstörde väldigt mycket. Speciellt eftersom jag fick besked förändringen med väldigt kort framförhållning. Det var verkligen inget roligt alls. Har svårt att släppa händelsen, för det känns fortfarande som om de gick över huvudet på mig. Det gör att det gör att jag inte vet om jag kan lita på dem längre. Känner mig sviken på något sätt.

Dessutom går jag och saknar min gamla handledare väldigt mycket, hen finns kvar där fortfarande men jobbar med annat. Jag gillar INTE min nya, men har inte träffat hen så mycket ännu, så jag måste väl ge det mer tid kanske. Har tagit tid förr med alla andra också att gilla dem. Det är svårt att börja gilla någon och släppa in den person om det inte känns bra vid första mötet och man klickar relativt fort med varandra på en gång. Då tar det väldigt mycket längre tid i alla fall för mig.

Jag funderar mycket just nu på vad jag ska göra med min dagliga verksamhet. Om jag ska vara kvar eller om det kanske är rätt att sluta. Är detta bara en fas jag är i just nu och kommer det kännas bättre längre fram om jag ger det mer tid? Kommer jag ångra mig om jag slutar? Vad ska jag göra i stället?

Jag lär ju knappas må bättre av att sitta hemma mer än jag redan gör. Men med tanke på hur jag alltid mår nu för tiden och samtidigt har jag ju vissa dagar som jag är så extremt trött, inte mår så bra, som jag har väldigt ont i kroppen och som jag inte orkar vara aktiv på eller ens åka hemifrån. Så kanske det kvittar eller går på ett ut. Har ju dessutom där i mellan både migrän, magkatarr och kraftiga mensbesvär.

Jag är också lite orolig för hur jag ska orka med en praktik, även om det bara är för två dagar i veckan med tanke på min EDS sjukdom. Måste ha minst två dagar till träning också i veckan och sedan ska jag börja med akupunktur två gånger i veckan. Nu finns det inget som säger att det kommer fungera, men om det gör det så kommer jag hålla på med det också ett tag fram över. Annars slutar jag efter fem gånger. Grejen är att jag inte gärna vill lägga in flera saker samma dag som jag ska göra. Ibland måste jag ju det men helst vill jag det inte. Blir för mycket för mig ibland och jag orkar verkligen inte med det.

Hur som helst är detta något jag måste fundera igenom ordentligt på hur jag vill göra. Sedan kanske jag borde prata med dem på verksamheten också om det. Känner bara att jag inte har någon längre som jag kan ta upp detta med. Har ingen som det känns rätt att prata med även om jag gillar min andra handledare och tycker hen är väldigt snäll och så. Kanske ska skicka mejl med länk till bloggen bara så får de läsa här hur jag känner.

Så vi får se vad som händer framöver måste nog fundera lite till.

//Marie

Lyxfällan inget för oss!

Nu måste jag skriva av mig lite. Jag brukar ju titta på programmet ”Lyxfällan” som går på TV3. Jag tycker det är ett mycket intressant program faktiskt och man lär sig jättemycket av det. En sak är säker att jag och min sambo Jennie kommer aldrig att hamna där. Vi må haft det extremt tufft ekonomiskt i väldigt många år men det har aldrig gått så långt att vi sjunkit så lågt att vi hamnat på den nivån som folk är på i ”Lyxfällan” Vi har inte några enorma inkomster någon av oss då Jennie har sjukersättning på 50%  och jobbar på 50%. jag har sjukersättning på 100%. Sedan har vi båda två bostadstillägg och tillsammans så får vi nästan hela hyran betalt. Så vi klarar oss precis med det pengar vi har. Vi ser till att alla räkningar blir betalda i första hand. I andra hand är det busskorten vi måste köpa och i tredje hand köper vi mat till oss och vår katt. När vi gjort detta och det finns pengar över då kan vi använda dem till att ibland äta ute, till en och annan konsert, teaterbesök, museibesök, bio, chips, snacks, godis, läsk och tidningar eller liknande nöjen.

Vad gäller musikaler så får Jennie väldigt ofta genrepsbiljetter eller bara publikbiljetter till föreställningar genom sin Musikalkalender på Internet där hon gör gratis reklam för alla musikaluppsättningar i hela Sverige.  http://www.musikalkalendern.tk Vi får alltså biljetter till föreställningar som inte ens är färdiga. Alla teatrar måste testa föreställningen med publik några veckor innan premiär. Det är alltså till dessa testningar som Jennie får biljetter. Oftast är inte applådtacket inövat sedan får de inte ta emot applåder innan genrepet som är sista repet innan premiär. Genrep är alltså sista repetitionen innan premiär och då ska allt sitta, även applådtacket. Då över de in det. Ibland har de inte kulisser ens färdiga eller kläder klara på de första publik repartitionerna. Ljud och ljus är inte heller klart, repliker hos skådespelarna kanske inte sitter till 100% heller och vissa repliker och även scener kan fortfarande strykas från föreställningen, regissören kan avbryta flera gånger under föreställningen, ja vad som helst kan hända under en repetition inför en publik. Så om vi hade möjlighet skulle vi hellre gå på helt färdiga föreställningar.

Det vi prioriterar sist är kläder och skor. Sådant köper vi bara när vi verkligen behöver det. Visst det händer att det blir något enstaka spontan köp ibland när man är ute i affären och råkar springa på nog riktig wow grej. Men då ska det verkligen vara Wow de här kläderna eller skorna är verkligen jag och jag faller för det direkt. Kan inte handla något bara för att det är fint men jag vet inte vad jag ska ha det till eller för att jag är sugen på att shoppa bara. Nä, jag måste vara i behov av nya kläder eller skor eller så ska det kännas Wow. Köper jag onödiga saker så får jag dåligt samvete för att jag lägger pengar på något jag inte vet vad jag ska ha det till, aldrig kommer att använda eller verkligen är i behov av.

Ibland kan jag tänka efter att jag köpt något som jag faktiskt behöver att gjorde jag rätt nu? Behövde jag verkligen det här? men då måste jag säga åt mig själv att ja, du behövde de här skorna, se på dina gamla skor som snart faller sönder. Jag använder skor och kläder i evigheter till de nästan faller av mig på kroppen innan jag köper nytt. Har blivit bättre på att byta ut saker tidigare nu mera men förr köpte jag aldrig något nytt. Då var det bara Second hand som gällde, även kläder och skor. Nu köper jag bara prylar begagnat. Kläder köper jag nytt.

Jag köpte nya skor förra veckan för att jag verkligen behövde det. Gick hem och var jättenöjd, samtidigt som samvetet gnagde lite i mig ändå. Man vet ju inte helt och hållet om man kommer trivas i skorna även om de kändes bra i butiken. Mitt knep är att hittar man något man gillar, prova det, titta på det och fundera först. Köp det inte direkt. Man kan gå tillbaka en helt annan dag och prova igen, titta på det och köpa saken då i stället. Då känns det i alla fall bättre för mig och jag har fått mer tid på mig att bestämma mig. Så gör jag. Då hinner jag känna efter, bestämma om jag verkligen vill ha saken, fundera på om jag kommer använda den och om jag verkligen behöver den här saken.

Men för att återgå till ”Lyxfällan” så har vi aldrig satt oss i den fällan, eller ens varit i närheten. Visst vi har också haft lån och krediter. Våra CSN lån har vi lyckats betala tillbaka båda två så dem är vi av med. Sedan har vi en kredit på Jennies bank men där har vi inget lånat just nu, då vi precis har betalat tillbaka allt som vi blev tvungen att låna därifrån senast. Vi använder den bara i reserv till oförutsatta utgifter, som när vi måste med vår katt Mynta till veterinären. Kostar oftast en förmögenhet varje gång där.

Vi fick lov att använda den krediten när min gamla katt för ett år sedan snart blev så sjuk att jag var tvungen att avliva henne och till alla tester de gjorde och behandlingar hon fick hos veterinären innan avlivning blev bestämd. Nu hade vi tur att försäkringsbolaget tog väldigt mycket, men det blev ganska mycket pengar ändå. Vi använde även denna kredit till när jag släppte min bok också för ett drygt år sedan. Men allt är återbetalat eftersom vi fick lite extra pengar då Jennie blev beviljad sjukersättning och sedan fick de räkna om vårt bostadstillägg eftersom även Jennie blev berättigad till det. Så vi fick lite pengar retroaktivt. Jennie hade en skatteskuld att betala och den har hon också avklarat under året plus att vi har en kredit på ett företag där vi köpt båda våra datorer, vår tvättmaskin och senast vår diskmaskin. Den blev vi också klar med i år. Köpte en sak i taget och betalde av den först innan vi köpte näste efter ett år. Så på fyra år har vi köpt fyra nya saker till vårt hem. Man vill ju helst kunna köpa allt på en gång men man får hålla sig till tåls och köpa det man är mest i behov av först, betala av det klart och sedan kan man köpa nästa sak som står på tur.

Jag tog även mina senaste glasögon på avbetalning som jag köpte i våras och den har jag också betalt av och är klar med. Så vi betalar alltid av allting klart innan vi tar något nytt. Det är vi supernoga med. Det får ta den tid det tar och tills dess är det bara att vänta innan vi köper någon ny grej.

Så vi sköter oss noga och det enda vi inte har är ett sparande, en buffert som de i ”Lyxfällan” tycker man alltid ska ha till oförutsatta utgifter. Det har vi inte men vi har inte möjlighet till att lägga undan heller. Vi behöver varenda slant för att klara oss. Därför fungerar krediten på Jennies bank som det. Tar dessutom bara ut så mycket som vi behöver och vad de kostar hos veterinären eller vad vi behöver pengarna till. Sedan börjar vi direkt avbetala så myket vi kan varje månad.

Så jag tycker ändå att vi sköter oss ganska bra. Vi kanske inte alltid prioriterar rätt saker före annat men i bland får man unna sig lite extra. Vi åker aldrig på semester som ett annat exempel. Vi gör saker här i Stockholm i stället på somrarna. Sedan åker vi på längre dagsutflykter. I somras var vi både till Uppsala, Norrköping och Nynäshamn. Sedan går vi alltid på Stockholms Pride också.

Jag och Jennie har varit tillsammans i 13,5 år och vi har varit på två riktiga semestrar tillsammans under den tiden. En vecka på Gotland och en vecka i London. Vi bodde iofs en vecka på campingen i Harge också nere i Närke då vi lånade Jennies mormor och morfars husvagn för många år sedan. Men där har Jennie typ vuxit upp så hon såg inte riktigt det som semester. Dessutom regnade det nästan hela veckan plus att vi var dunder förkylda. Så ligga förkyld instängd i en fuktig husvagn var inte så roligt men det var mysigt i alla fall.

Så tre semestrar på 13,5 år är inte mycket. Vi har aldrig råd att åka någonstans. Harge resan kostade oss inget mer än tågbiljetterna ner till Hallsberg och till mat under veckan. Pengar till Gotland resan var pengar Jennie fick retroaktivt då hon vann tillbaka sitt aktivitetsstöd som AF tog i från henne. London resan betalde jag med pengar jag fick retroaktivt när jag blev beviljad sjukersättning efter över två år. Fick väldigt mycket pengar då.

Hade Jennie fått besked om pengarna från FK lite tidigare i somras hade vi åkt till London igen och firat Jennies 40 års dag i juni, men de kom så sent så vi hann inte det. Hon firade ingenting när hon fyllde nämligen. Pengarna har gått åt till sommarens utflykter, och semester nöjen i stället. Sedan finns alltid lite extra kvar fortfarande varje månad nu.

Hade tänkt åka till London och se musikaler nästa sommar då Jennie får loss ett arv från sin mormor, men det skiter sig det också då pengarna inte lossnar förrän i november nästa år. Tydligen är det inte meningen att vi ska åka till London igen om man ska tro på ödet. Dessutom att vänta till sommaren 2017 med att fira sin 40 års dag som var för två år sedan blir patetiskt. Så vi får vackert stanna hemma som vanligt.

Så är det när man inte har pengar. man kan inte resa, handla, äta ute, göra roliga saker eller unna sig något nytt.

När vi hade det som värst, kunde vi inte gå till läkaren, inte gå till tandläkaren, inte köpa nya glasögon, inte gå och klippa oss, inte köpa bläckpatroner till vår skrivare, inte köpa nya batterier till saker här hemma, inte köpa kläder, inte äta ute, inte gå ut och festa, inte fika ute, inte gå på bio, inte gå på konsert, inte gå på teater, inte åka på semester och inte ens köpa oss busskort så vi kom oss till AF. Vi hade bara pengar som räckte till räkningar. Fanns inte ens pengar över till mat. Vi levde på en A-kassa då Jennie var arbetslös i perioder mellan kortare jobb. Jag hade blivit i fråntagen mitt aktivitetsstöd och hade noll kr i inkomst. Jennie betalde allt med sina pengar. Jag kunde inte ens köpa födelsedagspresenter eller julklappar till min älskade sambo eller övriga familj.

Vi hade det så tufft. Som tur var hjälpte min mamma oss så mycket hon kunde medan hon fortfarande levde, sedan fick Jennie väldigt mycket hjälp av sin mormor som skickade henne lite pengar varje månad. Men utan dem hade vi aldrig klarat oss. Vi levde på under existens minimum. Hur vi lyckades överleva förstår jag fortfarande inte än idag. Är så tacksam över det vi har idag även om det inte är några enorma summor så klarar vi oss i alla fall. Vi vet hur det är att inte ha pengar och därför är vi noga med att sköta ekonomi så bra vi kan och betala allt vi ska först, sedan köpa mat och sist köpa övriga saker. Vi tänker inte ta en massa onödiga sms lång eller andra stora lån med sky höga räntor. Det aktar vi oss verkligen för.

Men det är tufft ändå att tänka att vi kunde ha varit i samma smet som de i ”Lyxfällan” om vi inte redan hade varit så långt ner i träsket som vi redan varit. Vi lever verkligen inget lyx och kommer aldrig någonsin kunna göra det heller. Men så länge det finns pengar så vi klarar oss så är jag nöjd och glad.

//Marie

logga_chatt_470

 

 

Utdrag från min bok ”Mitt liv som unik”

Kapitel 23

Min förlorade inkomst

”Ungefär 1,5 månad efter att min älskade mamma gått bort fick jag besked från Försäkringskassan att jag inte kommer få något mer aktivitetsstöd. Det kom som ett stenhårt slag rakt i ansiktet. Jag blev plötsligt ställd helt utan inkomst.

I juli 2009 blev jag i fråntagen mitt aktivitetsstöd. Jag var då med i något som heter Jobb & Utvecklingsgarantin och tillhörde Fas 3. Jag hade förbrukat mina 450 dagar och fick inga mer pengar. Blev ställd helt utan inkomst och hamnade mellan stolarna för att jag inte var medlem i någon Arbetslöshetskassa, för att jag hade varit långtidsarbetslös och då kunde man inte gå med i någon Arbetslöshetskassa innan man fått något jobb. Jag tog en rövare och gick med i en A-kassa som precis ändrat på reglerna så man fick vara med i trots att man var arbetslös. Jennie ställde upp och betalade avgiften åt mig, men det hjälpte inte för jag fick inte tillbaka mitt aktivitetsstöd. Så jag gick ur igen eftersom jag kände att jag inte ville att min Jennie skulle behöva hålla på att betala detta åt mig. Efter en tid så blev jag uttagen ur Jobb & Utvecklingsgarantin och AF konstaterade att jag skulle söka försörjningsstöd hos kommunen i stället.

Hade hunnit bli desperat efter en inkomst och föreslagit AF att jag kunde jobba på Samhall eller att Arbetsförmedlingen skulle köpa en plats på Misa åt mig. Inget av det var aktuellt för min del tyckte de och att köpa platser på Misa var stört omöjligt enligt min handläggare. Sådant gjorde man inte på Arbetsförmedlingen då. Jag hade hört att vissa Arbetsförmedlingar gjorde sådant men inte den jag tillhörde tydligen. Idag placerar Arbetsförmedlingen ut folk med funktionshinder på bland annat Misa så man ska få extra stöd och hjälp ut i arbetslivet. Den kallas för RESA plats.

Dessutom fick jag kastat rakt i mitt ansikte en antydan från min nya handläggares att det berodde på mig att de på AF inte hade kunnat hitta något jobb till mig. Jag blev så förbannad att jag var nära att kasta min drickyoghurt som jag hade med mig, rakt i ansiktet på honom, utan att ha en aning om någonting när det gällde mig. Hade inte mitt personliga ombud som var med mig just då stoppat mig och sett till att lugnade ner mig en smula. Så hade jag ställt till med en ordentlig scen den gången kan jag tala om.

Hade ett personligt ombud för att jag behövde hjälp av någon att hålla i alla trådar mellan alla myndigheter jag hade kontakt med då. Sedan var hon med mig på möten med olika myndigheter som moraliskt stöd. Hon hjälpte mig också sedan med överklagan till Förvaltningsrätten.

Jag hade varit inskriven på arbetsförmedlingen i 17 år, med undantag av ett par uppehåll då jag hade mitt första och enda jobb, samt då jag har studerat. Jag har tillhört fyra olika Arbetsförmedlingar, var av en förmedling har jag fått tillhöra i två omgångar. Hade haft säkert minst tio olika handläggare och fem olika Sius konsulenter (Särskild introduktion och uppföljningsstöd för funktionshindrade i arbetslivet) kastats runt mellan olika utredningsresurser, varit på två stycken där de utrett min arbetsförmåga, gått på jobbsökarkurser, haft flera kortare praktikplatser, testat att vara på dagis två gånger, varav ena gången var jag i dagisköket, varit på ett café en gång och provat på att jobba i en djuraffär en annan gång men inget har fungerat för mig.

Det sistnämnda stället så var det inte mitt fel att jag fick sluta, utan det var på grund av att djuraffären vägrade teckna en försäkring som gällde för lönebidragsanställning. Jag har gått på datortek och på prova på kurser för att testa och se om jag skulle klara av att läsa gymnasiet på en folkhögskola i Väster Haninge. Men kom fram till att jag inte var mogen för det. Jag har kastats runt som en jojo under flera års tid bara för att arbetsförmedlingen inte visste till slut vad de skulle göra med mig.

Jag har blivit så illa behandlad i flera år på arbetsförmedlingen genom att de bland annat hotat mig med att ta ifrån mig mitt aktivitetsstöd om jag inte gjorde som de sa. Jag skulle hela tiden göra precis som de bestämde, men själva lyssnade de aldrig på mig någon gång. De kontrollerade bara så att jag gjorde som jag blivit tillsagd hela tiden, förutom under de tre gångerna då jag tillhört arbetsförmedlingen Rehab som var för människor med funktionshinder. Då lyssnade de och hjälpte mig så mycket de kunde.

Den enda vanliga arbetsförmedlingen har åstadkommit för mig är att roa sig med att kontrollera mig så att jag har gjort som de har bestämt. Ett tag kändes det som om det bara gick och väntade på att jag skulle göra bort mig så de kunde stänga av mitt aktivitetsstöd. Dessutom på den arbetsförmedlingen jag tillhörde hade de ingen som helst koll på varandra. Den ena handläggaren har ingen aning om vad den andra håller på med. Inte kunde de kommunicerade med varandra heller, utan jag fick vara en medlare mellan mina olika handläggare.

Jag hade ett tag till och med två stycken handläggare samtidigt
Jag fick också utvecklingsgarantin förlängd fem gånger på en månad, dessutom ville de helt plötsligt att jag skulle gå på ett informationsmöte på en jobbsökar kurs jag redan gick på, fast jag var då i andra fasen av kursen. Det spelade ingen roll vad jag sa, jag skulle gå på informationsmötet annars skulle de dra in mitt aktivitetsstöd, så jag fick lov att göra det i alla fall. Var väldigt pinsamt både för mig och för mina handledare på kursen, när jag kom till mötet.
De försökte även hitta en Fas 3 plats åt mig där arbetsgivaren skulle få pengar för att jag var där visst antal timmar per dag, men själv skulle jag jobba gratis, med arbetsuppgifter som inte fanns. Det var jätteviktigt att jag inte konkurrerade med lönetagarna.

Bland annat ville de att jag skulle sitta på ett katthem och hjälpa katter att bli sociala genom att sitta och klappa dem hela dagarna, men det fungerade inte då resvägen var för bökig och lång. Dessutom skulle ingen vara där på hemmet de tider jag skulle vara där, eftersom det var en ideell förening och alla jobbar när de kunde. Hela poängen med att jag skulle komma ut och träffa folk försvann. Dessutom sitta och klappa katter kunde jag lika gärna göra hemma då jag har två stycken själv.

 Jag bestämde mig efter en lång tid för att försöka ansöka om daglig verksamhet via LSS på Stadsdelsförvaltningen
eftersom jag ville ha något värdefull att göra på dagarna. Jag hade ju suttit hemma isolerad alldeles för länge och tappat precis alla rutiner. Var trött på arbetsförmedlingen där det inte hände någonting längre. Blev då tvungen att fixa ett intyg från arbetsförmedlingen som intygade att jag hade tömt ut alla deras resurser och att de inte kunde göra mer för mig. Arbetsförmedlingen ville först inte skriva detta intyg till mig. För jag antar att de inte ville släppa iväg mig så lätt. Det såg ju inget bra ut i deras statistik liksom om de hade misslyckats med mig. Men efter att jag tjatat en tid så lyckades jag få det till slut av min handläggare som skrev ett kort intyg på ett helvitt papper. Han kunde inte ens använda ett brevpapper med Arbetsförmedlingens logga på eller stämpla intyget så det syntes att det kom från AF.

Under sommaren 2010 blev jag beviljad daglig verksamhet. Fick tid på mig att välja ut vilken daglig verksamhet jag ville gå på. Efter att ha varit på studiebesök på ett antal andra dagliga verksamheter så valde jag Misa. Äntligen tillhörde jag Misa som jag så länge hade kämpat för att få komma till. Jag blev så glad och det kändes så bra. Vilken otrolig lättnad jag kände då. I och med det så blev det inget svårt att ta beslutet att skriva ut mig helt och hållet ur arbetsförmedlingen och det var så skönt att slippa dem efter så långt tid utan att det hänt någonting. Nu hade jag äntligen bråkat färdigt med dem efter alla år.

Misa hjälpte då till att hitta en sysselsättning till mig. Fick komma till en dagverksamhet för pensionärer över 65 år och hjälpa till. Mamma hade alltid sagt att jag skulle passa att jobba som lillvärdinna åt äldre människor och nu hade jag chans att få göra det nästan.

De hade en caféverksamhet där jag fick göra diverse sysslor och dessutom fick jag baka som jag älskar att göra. Fick också vara med på de äldres aktiviteter som utfördes varje dag. Jag blev kvar där i två år. Trivdes enormt bra både med mina sysslor som jag hade, med mina underbara goa tanter och mina fina kollegor. Jag blev så uppskattad där för min bakning och för den jag var. Fick särskilt bra kontakt med en av mina kollegor som även blev ett stort stöd för mig. Hon är en sådan där människa som jag klickade med direkt när jag träffade henne för första gången.
Vi trivdes jättebra ihop hela tiden och vi hade så roligt tillsammans på jobbet varje dag, vi skrattade ofta och vi kom sällan ihop oss om något. Under min tid på praktiken hade jag en annan vuxen människa att ty mig till än min Jennie och det var ganska skönt att ha. Speciellt eftersom jag inte hade någon mamma att prata med om sådant jag inte ville prata med min Jennie om eller som inte Jennie kunde svara på. Det var ganska skönt att ha en sådan människa i sin närhet. Saknar min kollega väldigt mycket nu, när jag inte är kvar på praktiken längre. Hon blev en i alla fall vän för livet och vi har kontakt med varandra ändå.

Jag slutade efter två år på grund av att jag inte tyckte det gav mig så mycket längre, jag tappade inspirationen till bakningen och det blev för enformigt och tråkigt i längden att vara där, då det aldrig hände något nytt. Det

var samma sak dag ut och dag in hela tiden. Kände att jag helt enkelt var färdig där och jag var redo att gå vidare och möta nya utmaningar. Att sluta var ett väldigt svårt beslut att ta, eftersom allt och alla betydde så väldigt mycket för mig, men jag känner nu i efterhand att jag gjorde helt rätt. Men visst saknar jag ibland tiden på min praktik, mina fina tanter och alla mina fina kollegor det gör jag visst det.

Under många års tid så har jag känt mig så utanför, underskattad och förnedrad av samhället, ja till och med nästan omyndighetsförklarad när jag blev fråntagen mitt aktivitetsstöd. Fick ingen ekonomisk hjälp någonstans ifrån. Inte ens från Stadsdelsförvaltningen då jag och Jennie räknas som sammanboende och de tyckte att Jennie skulle försörja mig med sin lön som hon hade till och från. En regel som Stadsdelsförvaltningen själva har hittat på. Dessutom var min sambo själv arbetslös mellan varven och då levde vi endast på hennes Arbetslöshetskassa. Idag förstår jag inte hur vi lyckades med det.

Jag fick dessutom aldrig känna att jag gjorde rätt för mig då jag inte kunde hjälpa till med räkningar, mat och andra utgifter. Jag var tvungen att hela tiden be Jennie om pengar om jag ville handla något speciellt. Kunde varken köpa födelsedagspresenter eller julklappar till min sambo. Jag menar, jag kunde ju inte be henne om pengar för att jag skulle kunna köpa presenter till henne. Det hade ju blivit patetiskt. Jennie kunde ju inte betala för sina egna presenter liksom. Det var så hemskt att vara en vuxen människa och inte kunna försörja sig själv och få känna sig delaktig i sin egen familjs ekonomi.

När jag blev beviljad daglig verksamhet så fick jag 6,50 kr/ timmen och dessa pengar var det enda inkomst jag hade under nästan hela mina två år på praktiken. Jag lyckades få några kronor i försörjningsstöd av Stadsdelsförvaltningen under de korta perioderna då Jennie var arbetslös. Men dessa pengar krävde Stadsdelen tillbaka när jag senare blev beviljad sjukersättning.

Men till slut blev vi avstängda helt och hållet från att ansöka om försörjningsstödet på Stadsdelsförvaltningen. Detta bara för att vi ansökte om försörjningsstöd fast Jennie tillfälligt fick jobb under några månader. Vår biståndshandläggare som vi hade då, så åt oss att vi skulle fortsätta göra det så vi inte skulle åka ur systemet och bli tvungna att börja om allting från början igen.

Helt plötsligt fick vi veta att vi låg på plus enligt Stadsdelsförvaltningens beräkningar med en massa pengar som inte fanns. Det tänker inte så långt att de överskottspengar de fått fram i sina beräkningar betalar vi sådana utgifter som man inte får söka hjälp med från försörjningsenheten. Då menade de att vi skulle ha lagt undan dessa pengar så vi hade haft dem när Jennie inte jobbade. Alltså även om en av oss jobbade så levde vi ändå bara på en inkomst och pengarna räcker aldrig hela månaden så hur i hela friden hade de tänkt att vi skulle ha kunnat lägga undan något. Förstår verkligen inte hur de tänker och deras regler är så sjuka att man blir mörkrädd bara man hör dem.

Det var så tufft att aldrig veta om man från månad till månad skulle kunna klara av att betala alla räkningarna, men på något sätt klarade vi det nästan varje månad. Vi fick lov att låna pengar ibland av min lillebror och av Jennies mormor. Men för det mesta klarade vi det precis. Men när räkningarna var betalda var pengarna i princip slut. Det räckte till lite mat också. Vi fick till och med avstå busskort. Köpte en SL remsa så att vi skulle kunna åka iväg när det var absolut nödvändigt. I övrigt var vi ganska låsta hemma. Ibland hade vi knappt mat för dagen och att köpa medicin, köpa färgpatroner till skrivaren, köpa nya kläder, klippa håret, fixa nya glasögon, gå till läkare, eller besöka tandläkaren var aldrig ens att tänka på. Inte heller att åka på semester eller göra några andra nöjen, gå ut och fika eller äta ute existerade inte i min värld under denna tid.

Vi har haft det väldigt tufft efter att jag förlorade min inkomst. Vi försökte då rädda situationen genom att ansöka om sjukersättning hos försäkringskassan, men efter första ansökan med en väntan på fyra månader fick jag avslag. Då överklagade jag och efter ytterligare fyra månaders väntan fick jag avslag igen. Då överklagade jag till förvaltningsrätten, med hjälp av mitt personliga ombud som jag hade då. Jag genomgick även en särskild medicinsk utredning av min arbetsförmåga, fick ett speciellt medicinskt läkarutlåtande som jag kunde bifoga tillsammans med överklagan till förvaltningsrätten. Enligt detta läkarutlåtande beskrevs jag som totalt handlingsförlamad nästan och att jag inte klarar av att åstadkomma någonting själv, vilket tydligen krävdes för att jag skulle bli beviljad sjukersättning. Det är alltså det som tidigare kallades sjuk eller förtidspension. Men beskedet på den överklagan tog 1,3 år att få, då hade jag varit helt utan inkomst i nästan tre år långa år.

Men så en dag efter drygt ett års väntan och efter att jag hört av mig själv ett par gånger till förvaltningsrätten, så hörde jag äntligen ifrån dem. Jag fick ett tjockt brev med posten som talade om att det hävt Försäkringskassans avslag och gett mig rätt till sjukersättning och dessutom skulle jag få pengar retroaktivt från det datumet jag för första gången ansökte om sjukersättning. Det visade sig att det var nästan två år tillbaka. Jag var så lycklig över att jag äntligen vunnit över försäkringskassan och fått mina rättigheter. Det kändes som jag hade sprättat FK rejält på nästan och jag hoppades verkligen att det ömmade riktigt länge. Men ännu hade jag ju inte sett röken av några pengar, men jag var ändå så glad och lättad. Fick vänta i några månader till innan jag fick se några pengar från försäkringskassan. Det tog långt tid att beräkna hur mycket jag skulle få. Men när jag väl fick dem var det som att jag vunnit på lotto eller något. Jag hade äntligen en stadig inkomst som jag får varje månad. En summa som faktiskt går att överleva på. Så nu mera har vi två inkomster att leva på varje månad vilket inte är enorma men vi klarar oss i alla fall. Jag fick också väldigt mycket pengar i en stor klumpsumma retroaktivt och jag kände mig plötsligt jätterik.

Äntligen kunde jag unna mig saker jag behövde till min lägenhet. Jag kunde fixa nya glasögon, gå och klippa mig, köpa nya kläder och slänga gamla paltor jag haft i evigheter. Jag och Jennie kunde åka på en resa utomlands för första gången tillsammans någonsin. Mycket pengar rann i väg på en gång, men det var så skön känsla att kunna slösa utan att vara rädd för att de skulle ta slut. Lite pengar sparade jag eftersom jag fyllde 40 år under året då jag fick pengarna. Så mycket av de sista pengarna gick åt till min fest som jag hade i samband med det. Efter att jag blev beviljad sjukersättning, så ansökte jag även om bostadstillägg som jag blev beviljad direkt. Så nu får jag pengar varje månad och det känns så skönt. Har också skaffat mig de förmåner man får när man har sjukersättning också. Jag får köpa busskort för reducerat pris och jag kommer in på pensionärspriser på väldigt många ställen. Äntligen efter att ha levt i tre års tid utan pengar så kan jag leva livet, jag får känna mig som en vinnare och en överlevare. Jag får för en gång skull må riktigt, riktigt bra och vara den glada och positiva människa som jag faktiskt är. Så har det sett ut för mig. Har varit med i Allers veckotidning två gånger med min historia om den förlorade inkomsten. Även Året Runt har skrivit om min historia. Var med i tidningen Stockholms City också.

Skickade även in min historia till både kvällstidningar, morgontidningar, till tv och radio flera gånger men det
var ingen som nappade förutom att jag fick med en kort insändare i ett par tidningar då och då. Jag ville så gärna berätta min historia och vissa upp vad som händer. Jag ville visa svenska folket hur samhället behandlar människor med funktionshinder.

Jag ville visa att det inte finns mer människovärde än så här. Jag ville visa hur tydligt det är att det som inte syns det finns verkligen inte överhuvudtaget. När man är funktionshindrad så finns det inte mycket till mänskliga rättigheter. Jag ville berätta hur jag levde och att jag kände mig verkligen som ingenting under den här tiden. Jag ville tala om för alla hur gärna jag ville ha mitt liv tillbaka”

Läs gärna min bok. ”Mitt liv som unik” om du vill veta mer om mig och mitt liv. Under fliken Om mig här i bloggen finns också mer information om mig och vem jag är och hur jag fungerar. Boken går att köpa på CDON, Adlibris och Bokus på Internet.

//Marie

10468367_10152518268052520_7884377045136746062_n

55 Goda ADHD egenskaper

Källa: http://adhdawareness.se/2014/10/55-goda-adhd-egenskaper/

OBS: Inte jag som gjort listan. Se källan.

Endast detta kursiva stycke är mina ord: Kom också ihåg att allting i listan kommer aldrig någonsin kunna stämma in på precis alla med ADHD och det är inget konstigt då vi alla är så otroligt olika. Allt som skrivs om ADHD öppet och allmänt officiellt är oftast bara grund fakta och kriterier som stämmer in på alla som fått diagnosen ADHD för annars skulle man inte fått denna diagnos. Så bli inte arg när du läser saker om ADHD som inte stämmer in på just på dig. Grundproblematiken stämmer på alla sedan fungerar vi så otroligt olika utöver det. Men i detta fall handlar det om positiva egenskaper i olika sammanhang. 

Här är en lista med 55 goda egenskaper som är vanliga hos människor med ADHD

LIstan är viktig.Listan har spelat stor roll i många människors liv.Listan är autentisk och genuin för den kom till på ett särkilt sätt.Det är det som gör den speciell, som ger den tyngd och gör den så viktig.Det är ingen som suttit på sin kammare och hittat på vad som ska stå med på listan. Den har arbetas fram i grupper av människor som själva har ADHD.Vid tre olika tillfällen under 2009 höll ADHD Coach Marie Enback,workshops i tre olika lokala Attention föreningar och alla som var med fick uppleva att se sig själva i ett annat ljus och på så sätt kunde listan ta form.Men ingen visste då vilken stor betydelse det här dokumentet skulle komma att få för andra. Att se sig själv i ett annat ljus kan betyda allt.

20131031-075554.jpg