Utdrag från min bok ”Mitt liv som unik”


Kapitel 23

Min förlorade inkomst

”Ungefär 1,5 månad efter att min älskade mamma gått bort fick jag besked från Försäkringskassan att jag inte kommer få något mer aktivitetsstöd. Det kom som ett stenhårt slag rakt i ansiktet. Jag blev plötsligt ställd helt utan inkomst.

I juli 2009 blev jag i fråntagen mitt aktivitetsstöd. Jag var då med i något som heter Jobb & Utvecklingsgarantin och tillhörde Fas 3. Jag hade förbrukat mina 450 dagar och fick inga mer pengar. Blev ställd helt utan inkomst och hamnade mellan stolarna för att jag inte var medlem i någon Arbetslöshetskassa, för att jag hade varit långtidsarbetslös och då kunde man inte gå med i någon Arbetslöshetskassa innan man fått något jobb. Jag tog en rövare och gick med i en A-kassa som precis ändrat på reglerna så man fick vara med i trots att man var arbetslös. Jennie ställde upp och betalade avgiften åt mig, men det hjälpte inte för jag fick inte tillbaka mitt aktivitetsstöd. Så jag gick ur igen eftersom jag kände att jag inte ville att min Jennie skulle behöva hålla på att betala detta åt mig. Efter en tid så blev jag uttagen ur Jobb & Utvecklingsgarantin och AF konstaterade att jag skulle söka försörjningsstöd hos kommunen i stället.

Hade hunnit bli desperat efter en inkomst och föreslagit AF att jag kunde jobba på Samhall eller att Arbetsförmedlingen skulle köpa en plats på Misa åt mig. Inget av det var aktuellt för min del tyckte de och att köpa platser på Misa var stört omöjligt enligt min handläggare. Sådant gjorde man inte på Arbetsförmedlingen då. Jag hade hört att vissa Arbetsförmedlingar gjorde sådant men inte den jag tillhörde tydligen. Idag placerar Arbetsförmedlingen ut folk med funktionshinder på bland annat Misa så man ska få extra stöd och hjälp ut i arbetslivet. Den kallas för RESA plats.

Dessutom fick jag kastat rakt i mitt ansikte en antydan från min nya handläggares att det berodde på mig att de på AF inte hade kunnat hitta något jobb till mig. Jag blev så förbannad att jag var nära att kasta min drickyoghurt som jag hade med mig, rakt i ansiktet på honom, utan att ha en aning om någonting när det gällde mig. Hade inte mitt personliga ombud som var med mig just då stoppat mig och sett till att lugnade ner mig en smula. Så hade jag ställt till med en ordentlig scen den gången kan jag tala om.

Hade ett personligt ombud för att jag behövde hjälp av någon att hålla i alla trådar mellan alla myndigheter jag hade kontakt med då. Sedan var hon med mig på möten med olika myndigheter som moraliskt stöd. Hon hjälpte mig också sedan med överklagan till Förvaltningsrätten.

Jag hade varit inskriven på arbetsförmedlingen i 17 år, med undantag av ett par uppehåll då jag hade mitt första och enda jobb, samt då jag har studerat. Jag har tillhört fyra olika Arbetsförmedlingar, var av en förmedling har jag fått tillhöra i två omgångar. Hade haft säkert minst tio olika handläggare och fem olika Sius konsulenter (Särskild introduktion och uppföljningsstöd för funktionshindrade i arbetslivet) kastats runt mellan olika utredningsresurser, varit på två stycken där de utrett min arbetsförmåga, gått på jobbsökarkurser, haft flera kortare praktikplatser, testat att vara på dagis två gånger, varav ena gången var jag i dagisköket, varit på ett café en gång och provat på att jobba i en djuraffär en annan gång men inget har fungerat för mig.

Det sistnämnda stället så var det inte mitt fel att jag fick sluta, utan det var på grund av att djuraffären vägrade teckna en försäkring som gällde för lönebidragsanställning. Jag har gått på datortek och på prova på kurser för att testa och se om jag skulle klara av att läsa gymnasiet på en folkhögskola i Väster Haninge. Men kom fram till att jag inte var mogen för det. Jag har kastats runt som en jojo under flera års tid bara för att arbetsförmedlingen inte visste till slut vad de skulle göra med mig.

Jag har blivit så illa behandlad i flera år på arbetsförmedlingen genom att de bland annat hotat mig med att ta ifrån mig mitt aktivitetsstöd om jag inte gjorde som de sa. Jag skulle hela tiden göra precis som de bestämde, men själva lyssnade de aldrig på mig någon gång. De kontrollerade bara så att jag gjorde som jag blivit tillsagd hela tiden, förutom under de tre gångerna då jag tillhört arbetsförmedlingen Rehab som var för människor med funktionshinder. Då lyssnade de och hjälpte mig så mycket de kunde.

Den enda vanliga arbetsförmedlingen har åstadkommit för mig är att roa sig med att kontrollera mig så att jag har gjort som de har bestämt. Ett tag kändes det som om det bara gick och väntade på att jag skulle göra bort mig så de kunde stänga av mitt aktivitetsstöd. Dessutom på den arbetsförmedlingen jag tillhörde hade de ingen som helst koll på varandra. Den ena handläggaren har ingen aning om vad den andra håller på med. Inte kunde de kommunicerade med varandra heller, utan jag fick vara en medlare mellan mina olika handläggare.

Jag hade ett tag till och med två stycken handläggare samtidigt
Jag fick också utvecklingsgarantin förlängd fem gånger på en månad, dessutom ville de helt plötsligt att jag skulle gå på ett informationsmöte på en jobbsökar kurs jag redan gick på, fast jag var då i andra fasen av kursen. Det spelade ingen roll vad jag sa, jag skulle gå på informationsmötet annars skulle de dra in mitt aktivitetsstöd, så jag fick lov att göra det i alla fall. Var väldigt pinsamt både för mig och för mina handledare på kursen, när jag kom till mötet.
De försökte även hitta en Fas 3 plats åt mig där arbetsgivaren skulle få pengar för att jag var där visst antal timmar per dag, men själv skulle jag jobba gratis, med arbetsuppgifter som inte fanns. Det var jätteviktigt att jag inte konkurrerade med lönetagarna.

Bland annat ville de att jag skulle sitta på ett katthem och hjälpa katter att bli sociala genom att sitta och klappa dem hela dagarna, men det fungerade inte då resvägen var för bökig och lång. Dessutom skulle ingen vara där på hemmet de tider jag skulle vara där, eftersom det var en ideell förening och alla jobbar när de kunde. Hela poängen med att jag skulle komma ut och träffa folk försvann. Dessutom sitta och klappa katter kunde jag lika gärna göra hemma då jag har två stycken själv.

 Jag bestämde mig efter en lång tid för att försöka ansöka om daglig verksamhet via LSS på Stadsdelsförvaltningen
eftersom jag ville ha något värdefull att göra på dagarna. Jag hade ju suttit hemma isolerad alldeles för länge och tappat precis alla rutiner. Var trött på arbetsförmedlingen där det inte hände någonting längre. Blev då tvungen att fixa ett intyg från arbetsförmedlingen som intygade att jag hade tömt ut alla deras resurser och att de inte kunde göra mer för mig. Arbetsförmedlingen ville först inte skriva detta intyg till mig. För jag antar att de inte ville släppa iväg mig så lätt. Det såg ju inget bra ut i deras statistik liksom om de hade misslyckats med mig. Men efter att jag tjatat en tid så lyckades jag få det till slut av min handläggare som skrev ett kort intyg på ett helvitt papper. Han kunde inte ens använda ett brevpapper med Arbetsförmedlingens logga på eller stämpla intyget så det syntes att det kom från AF.

Under sommaren 2010 blev jag beviljad daglig verksamhet. Fick tid på mig att välja ut vilken daglig verksamhet jag ville gå på. Efter att ha varit på studiebesök på ett antal andra dagliga verksamheter så valde jag Misa. Äntligen tillhörde jag Misa som jag så länge hade kämpat för att få komma till. Jag blev så glad och det kändes så bra. Vilken otrolig lättnad jag kände då. I och med det så blev det inget svårt att ta beslutet att skriva ut mig helt och hållet ur arbetsförmedlingen och det var så skönt att slippa dem efter så långt tid utan att det hänt någonting. Nu hade jag äntligen bråkat färdigt med dem efter alla år.

Misa hjälpte då till att hitta en sysselsättning till mig. Fick komma till en dagverksamhet för pensionärer över 65 år och hjälpa till. Mamma hade alltid sagt att jag skulle passa att jobba som lillvärdinna åt äldre människor och nu hade jag chans att få göra det nästan.

De hade en caféverksamhet där jag fick göra diverse sysslor och dessutom fick jag baka som jag älskar att göra. Fick också vara med på de äldres aktiviteter som utfördes varje dag. Jag blev kvar där i två år. Trivdes enormt bra både med mina sysslor som jag hade, med mina underbara goa tanter och mina fina kollegor. Jag blev så uppskattad där för min bakning och för den jag var. Fick särskilt bra kontakt med en av mina kollegor som även blev ett stort stöd för mig. Hon är en sådan där människa som jag klickade med direkt när jag träffade henne för första gången.
Vi trivdes jättebra ihop hela tiden och vi hade så roligt tillsammans på jobbet varje dag, vi skrattade ofta och vi kom sällan ihop oss om något. Under min tid på praktiken hade jag en annan vuxen människa att ty mig till än min Jennie och det var ganska skönt att ha. Speciellt eftersom jag inte hade någon mamma att prata med om sådant jag inte ville prata med min Jennie om eller som inte Jennie kunde svara på. Det var ganska skönt att ha en sådan människa i sin närhet. Saknar min kollega väldigt mycket nu, när jag inte är kvar på praktiken längre. Hon blev en i alla fall vän för livet och vi har kontakt med varandra ändå.

Jag slutade efter två år på grund av att jag inte tyckte det gav mig så mycket längre, jag tappade inspirationen till bakningen och det blev för enformigt och tråkigt i längden att vara där, då det aldrig hände något nytt. Det

var samma sak dag ut och dag in hela tiden. Kände att jag helt enkelt var färdig där och jag var redo att gå vidare och möta nya utmaningar. Att sluta var ett väldigt svårt beslut att ta, eftersom allt och alla betydde så väldigt mycket för mig, men jag känner nu i efterhand att jag gjorde helt rätt. Men visst saknar jag ibland tiden på min praktik, mina fina tanter och alla mina fina kollegor det gör jag visst det.

Under många års tid så har jag känt mig så utanför, underskattad och förnedrad av samhället, ja till och med nästan omyndighetsförklarad när jag blev fråntagen mitt aktivitetsstöd. Fick ingen ekonomisk hjälp någonstans ifrån. Inte ens från Stadsdelsförvaltningen då jag och Jennie räknas som sammanboende och de tyckte att Jennie skulle försörja mig med sin lön som hon hade till och från. En regel som Stadsdelsförvaltningen själva har hittat på. Dessutom var min sambo själv arbetslös mellan varven och då levde vi endast på hennes Arbetslöshetskassa. Idag förstår jag inte hur vi lyckades med det.

Jag fick dessutom aldrig känna att jag gjorde rätt för mig då jag inte kunde hjälpa till med räkningar, mat och andra utgifter. Jag var tvungen att hela tiden be Jennie om pengar om jag ville handla något speciellt. Kunde varken köpa födelsedagspresenter eller julklappar till min sambo. Jag menar, jag kunde ju inte be henne om pengar för att jag skulle kunna köpa presenter till henne. Det hade ju blivit patetiskt. Jennie kunde ju inte betala för sina egna presenter liksom. Det var så hemskt att vara en vuxen människa och inte kunna försörja sig själv och få känna sig delaktig i sin egen familjs ekonomi.

När jag blev beviljad daglig verksamhet så fick jag 6,50 kr/ timmen och dessa pengar var det enda inkomst jag hade under nästan hela mina två år på praktiken. Jag lyckades få några kronor i försörjningsstöd av Stadsdelsförvaltningen under de korta perioderna då Jennie var arbetslös. Men dessa pengar krävde Stadsdelen tillbaka när jag senare blev beviljad sjukersättning.

Men till slut blev vi avstängda helt och hållet från att ansöka om försörjningsstödet på Stadsdelsförvaltningen. Detta bara för att vi ansökte om försörjningsstöd fast Jennie tillfälligt fick jobb under några månader. Vår biståndshandläggare som vi hade då, så åt oss att vi skulle fortsätta göra det så vi inte skulle åka ur systemet och bli tvungna att börja om allting från början igen.

Helt plötsligt fick vi veta att vi låg på plus enligt Stadsdelsförvaltningens beräkningar med en massa pengar som inte fanns. Det tänker inte så långt att de överskottspengar de fått fram i sina beräkningar betalar vi sådana utgifter som man inte får söka hjälp med från försörjningsenheten. Då menade de att vi skulle ha lagt undan dessa pengar så vi hade haft dem när Jennie inte jobbade. Alltså även om en av oss jobbade så levde vi ändå bara på en inkomst och pengarna räcker aldrig hela månaden så hur i hela friden hade de tänkt att vi skulle ha kunnat lägga undan något. Förstår verkligen inte hur de tänker och deras regler är så sjuka att man blir mörkrädd bara man hör dem.

Det var så tufft att aldrig veta om man från månad till månad skulle kunna klara av att betala alla räkningarna, men på något sätt klarade vi det nästan varje månad. Vi fick lov att låna pengar ibland av min lillebror och av Jennies mormor. Men för det mesta klarade vi det precis. Men när räkningarna var betalda var pengarna i princip slut. Det räckte till lite mat också. Vi fick till och med avstå busskort. Köpte en SL remsa så att vi skulle kunna åka iväg när det var absolut nödvändigt. I övrigt var vi ganska låsta hemma. Ibland hade vi knappt mat för dagen och att köpa medicin, köpa färgpatroner till skrivaren, köpa nya kläder, klippa håret, fixa nya glasögon, gå till läkare, eller besöka tandläkaren var aldrig ens att tänka på. Inte heller att åka på semester eller göra några andra nöjen, gå ut och fika eller äta ute existerade inte i min värld under denna tid.

Vi har haft det väldigt tufft efter att jag förlorade min inkomst. Vi försökte då rädda situationen genom att ansöka om sjukersättning hos försäkringskassan, men efter första ansökan med en väntan på fyra månader fick jag avslag. Då överklagade jag och efter ytterligare fyra månaders väntan fick jag avslag igen. Då överklagade jag till förvaltningsrätten, med hjälp av mitt personliga ombud som jag hade då. Jag genomgick även en särskild medicinsk utredning av min arbetsförmåga, fick ett speciellt medicinskt läkarutlåtande som jag kunde bifoga tillsammans med överklagan till förvaltningsrätten. Enligt detta läkarutlåtande beskrevs jag som totalt handlingsförlamad nästan och att jag inte klarar av att åstadkomma någonting själv, vilket tydligen krävdes för att jag skulle bli beviljad sjukersättning. Det är alltså det som tidigare kallades sjuk eller förtidspension. Men beskedet på den överklagan tog 1,3 år att få, då hade jag varit helt utan inkomst i nästan tre år långa år.

Men så en dag efter drygt ett års väntan och efter att jag hört av mig själv ett par gånger till förvaltningsrätten, så hörde jag äntligen ifrån dem. Jag fick ett tjockt brev med posten som talade om att det hävt Försäkringskassans avslag och gett mig rätt till sjukersättning och dessutom skulle jag få pengar retroaktivt från det datumet jag för första gången ansökte om sjukersättning. Det visade sig att det var nästan två år tillbaka. Jag var så lycklig över att jag äntligen vunnit över försäkringskassan och fått mina rättigheter. Det kändes som jag hade sprättat FK rejält på nästan och jag hoppades verkligen att det ömmade riktigt länge. Men ännu hade jag ju inte sett röken av några pengar, men jag var ändå så glad och lättad. Fick vänta i några månader till innan jag fick se några pengar från försäkringskassan. Det tog långt tid att beräkna hur mycket jag skulle få. Men när jag väl fick dem var det som att jag vunnit på lotto eller något. Jag hade äntligen en stadig inkomst som jag får varje månad. En summa som faktiskt går att överleva på. Så nu mera har vi två inkomster att leva på varje månad vilket inte är enorma men vi klarar oss i alla fall. Jag fick också väldigt mycket pengar i en stor klumpsumma retroaktivt och jag kände mig plötsligt jätterik.

Äntligen kunde jag unna mig saker jag behövde till min lägenhet. Jag kunde fixa nya glasögon, gå och klippa mig, köpa nya kläder och slänga gamla paltor jag haft i evigheter. Jag och Jennie kunde åka på en resa utomlands för första gången tillsammans någonsin. Mycket pengar rann i väg på en gång, men det var så skön känsla att kunna slösa utan att vara rädd för att de skulle ta slut. Lite pengar sparade jag eftersom jag fyllde 40 år under året då jag fick pengarna. Så mycket av de sista pengarna gick åt till min fest som jag hade i samband med det. Efter att jag blev beviljad sjukersättning, så ansökte jag även om bostadstillägg som jag blev beviljad direkt. Så nu får jag pengar varje månad och det känns så skönt. Har också skaffat mig de förmåner man får när man har sjukersättning också. Jag får köpa busskort för reducerat pris och jag kommer in på pensionärspriser på väldigt många ställen. Äntligen efter att ha levt i tre års tid utan pengar så kan jag leva livet, jag får känna mig som en vinnare och en överlevare. Jag får för en gång skull må riktigt, riktigt bra och vara den glada och positiva människa som jag faktiskt är. Så har det sett ut för mig. Har varit med i Allers veckotidning två gånger med min historia om den förlorade inkomsten. Även Året Runt har skrivit om min historia. Var med i tidningen Stockholms City också.

Skickade även in min historia till både kvällstidningar, morgontidningar, till tv och radio flera gånger men det
var ingen som nappade förutom att jag fick med en kort insändare i ett par tidningar då och då. Jag ville så gärna berätta min historia och vissa upp vad som händer. Jag ville visa svenska folket hur samhället behandlar människor med funktionshinder.

Jag ville visa att det inte finns mer människovärde än så här. Jag ville visa hur tydligt det är att det som inte syns det finns verkligen inte överhuvudtaget. När man är funktionshindrad så finns det inte mycket till mänskliga rättigheter. Jag ville berätta hur jag levde och att jag kände mig verkligen som ingenting under den här tiden. Jag ville tala om för alla hur gärna jag ville ha mitt liv tillbaka”

Läs gärna min bok. ”Mitt liv som unik” om du vill veta mer om mig och mitt liv. Under fliken Om mig här i bloggen finns också mer information om mig och vem jag är och hur jag fungerar. Boken går att köpa på CDON, Adlibris och Bokus på Internet.

//Marie

10468367_10152518268052520_7884377045136746062_n

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s