Empati eller inte för allt som händer och sker i världen?


I natt blev många människor dödade i Paris på grund av en terrorattack antar jag. Har faktiskt inte läst något om det, var min sambo som talade om det för mig på morgonen och berättade lite om vad som hänt.

Alltså visst det är jättehemskt det som hänt i Paris i natt men ärligt talat så orkat jag inte hålla på att känna empati för alla och allting som händer runt omkring i världen hela tiden. Orkar inte läsa om det och ta reda på mer om vad som egentligen har hänt. Det räcker så bra med att läsa allting som alla andra skriver om det överallt.

Först var det Romerna och tiggarna från Rumänien vi skulle känna empati för, sedan var det flyktingarna som hela tiden kommer hit och behöver vår hjälp. Sedan var det katastrofen i Trollhättan man skulle tänka på, där emellan var det översvämningen i Hallsberg som ingen ens brydde sig om. Nu är det tragedin i Paris man ska tänka på och tända ljus för. Alltså jag orkar inte och jag förstår inte hur andra orkar ha så mycket empati för allting som händer hela tiden? Varför tänker man mycket mer på andra än sig själv och lägger ner så mycket mer tid på det? Är inte ens eget liv lika mycket värt?

Visst ska man bry sig och det gör jag verkligen, jag tycker verkligen att det är så hemskt allting som händer hela tiden runt om i världen och även i vårt land. Jag känner med utsatta människor mer än folk tror eftersom jag själv varit väldigt utsatt under min uppväxt på olika sätt. Men för det så gräver jag inte ner mig i andras utsatthet och öden hela tiden.

Men när jag ser alla människor som hela tiden skriver på Facebook att det känner så mycket empati för det som händer och de vill så gärna göra vad det kan för att hjälpa till, då blir jag mer engagerad i dessa personer och börjar undra, hur mår de egentligen? Tycker mer synd om dem då och kan inte låta bli att känna empati för dessa människor som inte verkar ha några egna liv att leva. De bara lever för andra som har det svårt hela tiden. De liksom glömmer bort sig själva och det tycker jag är jättehemskt. Själv skulle jag gå under om jag höll på som vissa gör hela tiden. Jag skulle hamna på psyket till slut eftersom jag skulle fullständigt gå sönder av sorg och förtvilan.

Ibland måste man faktiskt tänka lite mer på sig själv annars slutat det med ett besök på psyket för att man totalt kreverat, gått under och blivit totalt knäckt av för mycket elände som händer omkring en, som man inte kan låta bli att känslomässigt engagera sig i, för att man bryr sig alldeles för mycket, känner för stor sorg och inte längre orkar leva i allt elände som sker runt omkring en.

Någonstans måste man säga stopp till sig själv, nu räcker det. Man måste lära sig att stänga av och begränsa sig en aning. Man har faktiskt ett eget liv också att tänka på, egna problem och bekymmer att ta hand om också, man kan inte bara leva för andra, då är man ingen bra människa längre. Man får inte glömma bort sig själv. jag finns också, jag är också värdefull, jag har det också tufft ibland, jag behöver också hjälp, jag behöver också omtanke, ljus, kärlek och värme. Tänker du någonsin så? Vem bryr sig om dig när du hela tiden är fullt upptagen med att ha medlidande och bry dig om alla andra runt omkring i världen som råkar illa ut eller är drabbade av tragedier och blir utsatta på olika sätt? 

Nu menar inte jag att man ska sluta bry sig eller känna empati helt och hållet för andra människor, det får ni inte tro. Det är klart vi ska ha empati för varandra annars är vi inte människor då heller. Men folk måste försöka begränsa sig lite och jag tycker verkligen inte det är fel att ibland tänka mer bara på sig själv faktiskt för att orka leva. Det kan låta väldigt egoistiskt i mångas öron men nej, det är det verkligen inte det. Det är fullständigt mänskligt att göra det.

Själv orkar jag inte längre läsa eller höra mer om allt elände som händer. Jag väljer att inte läsa inlägg som handlar om Paris på Facebook, jag väljer att inte titta på nyheterna på tv eller läsa på text TV. Jag måste avskärma mig lite känner jag, men det är ju inte helt oundvikligt förstås. Jag vet om att det har hänt, det räcker för mig. För egentligen kan man ju inte går så mycket åt att det har hänt och det går ju heller inte att få det ogjort liksom.

Jag vet inte om det är jag som är annorlunda i mitt tänkande eller är väldigt konstig på något sätt som gör så här men jag är bara sådan. Jag engagerar, bryr mig och tänker på det jag vill och orkar bry mig om och som jag tycker är viktigt. Resten måste jag avskärma mig från. Men det betyder inte att jag inte tycker saker och ting är hemskt och att jag också ibland verkligen går och undrar över vart faaaan vår värd är på väg någonstans eller har svårt att förstå vad det är som egentligen händer.

Jag tänker och känner också precis likadant som alla andra gör som håller på att bry sig om precis allting som händer överallt, men jag visar det inte hela tiden utåt, för att jag har lite svårt att visa det på rätt sätt, sedan orkar jag inte hålla på att känna en massa empati för saker som händer bara för att alla andra gör det hela tiden. Jag är inte som alla andra, jag tänker inte följa strömmen bara för att vara perfekt. Det är inte jag.

Sedan klarar jag inte av att ta till mig allting hemskt och tragiskt som sker hela tiden. Det blir för mycket för mig. Jag måste sortera ut vad jag ska bry mig om, känna empati för och engagera mig i för att orka fortsätta vara mänsklig. Sedan kan jag bara engagera mig i en sak i taget oftast. Annars klarar jag inte av att ta till mig det ordentligt. Dessutom blir det för mycket, jag glömmer, blandar ihop och allt bara snurrar runt för mig.

Därför väljer jag att hålla mig på en jämn nivå och inte engagera mig för djupt eller ingående i händelser eller känna för mycket när det händer saker. Jag känner med lite här och lite där och tycker allt som sker är hemskt och fruktansvärt onödig. jag tycker synd om dem som blir utsatta och håller med om att det måste göra något för att få ett slut på allt elände någon gång. Men där stannar jag. Det räcker för mig där. Jag kan inte hålla på att känna stackars människor, be andra skicka dem en tanke eller tända ett ljus för dem, be folk göra vad de kan för att hjälpa eller engagera mig för djupt i allting för då skulle det som är kvar av mig försvinna helt och hållet. Jag skulle förändras fullständigt till något totalt känslokallt, apatiskt, robotliknade figur som bara gör saker av ren rutin utan att tänka. Skulle förvandlas till något som inte längre är jag.

Självklart väljer jag någon gång ibland ut en viss händelse som jag vill engagera mig mer specifikt i så klart och som jag nämner mer och skriver flera gånger om på min Facebook, men jag kan inte engagera mig lika mycket i precis allting hela tiden.

Sedan tycker inte jag att man behöver visa upp all sin sympati för allting som händer hela tiden, men det kanske är bara jag som inte kan låta bli att störa mig på det. Självklart är jag jätteglad över att det finns människor som både vill och kan engagera sig i att hjälpa andra, när jag själv inte orkar eller klarar av det. Jag tycker det är jättebra att folk gör det. men jag ser också hur en del speciellt människor jag bryr mig om och som jag tycker om som nästan håller på att krevera för att de är så känslomässigt engagerad i allt som händer hela tiden. De bli ledsna, besvikna, frustrerade, arga, mår dåligt och känner sig hjälplösa och förtvivlade över att läsa och höra om saker som händer i världen som drabbar en massa människor hela tiden.

Jag blir verkligen väldigt orolig över mina vänner som håller på så, samtidigt vet jag om att de bara är sådana som personer och de kan inte kan låta bli att bry sig och känna en massa empati hela tiden.  Jag är bara mån om dem som betyder väldigt mycket för mig,  när jag skriver till dem och ber dem att inte engagera sig för mycket eller gräva sig in för djupt i en händelse eller katastrof. Be dem att inte lägga ner hela sin själ i andras utsatthet eller har för mycket empati för det som hänt. Jag vill bara att de inte ska glömma bort sig själva och sina egna liv också. Jag är bara rädd om dem jag älskar. Tyvärr kan jag inte ändra på folk men jag kan göra dem medvetna om vad de gör och sedan är det upp till folk själva om de vill stanna upp, lyssnar på det jag säger, välja att ta ställning och gå en annan väg.

Många förstår mig inte och mitt tänk, många tycker bara att jag är okänslig, kall, oengagerad, oförstående, så självisk som inte vill eller kan göra mer än att sitta på mitt arsle och klagar på folk som gör något och inte gör mer än så själv för att hjälpa alla stackars utsatta varelser som råkar illa ut i världen. Vet inte om det är jag som faktiskt inte förstår eller kan känna medlidande eller om det är alla andra som inte ser, tolkar mig fel eller inte förstår överhuvudtaget vad jag menar eller hur jag tänker. Eller så vill de helt enkelt inte förstå för att medlidandet och empatin har tagit över deras liv fullständigt.

Jag har till och med blivit blockad av folk som tycker jag är för okänslig och inte bryr mig om de stackars flyktingarna som flytt från sina krigsdrabbade länder. Då är det något fel någonstans känner jag. Inte på mig då utan på den som blockat mig. Detta är en sak som gör mig så frustrerad och fullständigt förvirrad. Kanske för att jag har väldigt svårt att förstå denna handling från andra människor eller tanken bakom den.

(Jag vill ju så gärna förstå saker som händer och sker. Jag vill veta vad som hände eller blev fel, varför det hände och hur det kunde hända för att förstå det. Ibland går saker inte att förklara eller att lösa hur mycket man än vänder och vrider på det, eller inte ens hur lite logik det än finns i det, utan man måste bara inse att det är som det är och det finns ingen lösning på det. Sådana saker är så jobbiga för mig för jag har då så svårt att släppa det och kan inte låta blir att fortsätta fundera över en lösning på det i alla fall. Jag bara är sådan som person och jag jobbar att lära mig hantera sådana situationer hela tiden.) 

Förlåt spårade ur lite men blev tvungen att lägga in en parentes i det jag skriver om.

Hur som helst behöver jag kanske inte förstå det heller, men tycker det är otroligt barnsligt av folk att göra så men det är deras val i så fall. Jag visar bara mina vänner att det har någon som bryr sig om dem, när de är fullt upptagna med ha empati och att bry sig om alla drabbade människor runt om i världen och fullständigt nästan glömmer bort sig själva och sina egna liv.

Jag tänker därför inte be folk skicka tankar till offren i Pris eller tända ljus för dem idag, jag väljer i stället att skänka ljus, energi och tankar till mig själv idag, för att orka med mina problem i mitt liv som  jag behöver fundera på, ta tag i och besluta mig för hur jag ska gå vidare med. Hoppas ni förstår min tankebana här nu och inte bara tycker att jag är egoistisk och dum som inte fattar vad jag pratar om. Jag måste tänka så här annars orkar jag inte vara människa.

//Marie

Eiffel-Tower-Paris-France

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s