Mina ilskna ADHD utbrott och vårt förhållande.


Som de flesta vet så när man har ADHD eller ADD som jag har, så får man ibland ilskna utbrott. Det finns vissa faktorer som utlöser utbrotten och det är bland annat stress, rädsla eller oförstående, ologiska ting och min extrema envishet. I alla fall är dessa utlösande faktorer på mig.

Man blir tvär arg väldigt plötsligt och hastig utan förvarning. Det finns liksom inget mellanting heller på ilskan utan antingen är man glad eller skitförbannad. Men det beror väl på att jag är så impulsiv. Jag agerar ofta fortare än jag hinner tänka mig för om det jag gör är bra eller dåligt eller vad som kan hända eller inte om jag gör eller säger på ett visst sätt. Jag hinner sällan tänka efter innan jag exploderar, det bara kommer jätte tvärt. Ibland blir jag väldigt förvirrad för jag förstår verkligen inte vart all denna ilska kommer ifrån?

Men jag blir sällan bara lite irriterad men ibland kan jag bli det också. Rädsla är en stor utlösande faktor för när jag bränner mig på ugnen/spisen så blir jag extremt rädd och då reagerar jag i ilska rent reflexmässigt. När jag inte förstår vissa saker kan jag bli arg just för att jag inte förstår och för att jag inte förstår varför jag inte kan förstå just den saken. När jag inte förstår saker beter jag mig som jag vore korkad och många tror att jag gör mig dum med flit och då blir folk arga på mig och jag känner mig anklagad och påhoppad. Då blir jag arg och ställer till scener.

Ibland blir jag arg när vissa saker för mig är så otroligt ologiska så det finns inte, ändå är de så det är och det spelar ingen roll ur mycket man vänder och vrider på det, det finns ingen lösning på det. Visst efter ett tag kan jag acceptera att det är, som det är, eller reglerna är så bara. Men i mitt huvud är det fortfarande kaos för jag får inte ihop det ändå och ser ingen logik i det och kan därför kan jag inte släppa taget om det. Det gör mig arg.

Jag blir också arg när jag är väldigt stressad, då blir jag arg för att jag inte förstår hur tiden kunde gå så fort plötsligt eller går för fort för att jag ska hinna med. Då hittar jag heller inte saker och jag glömmer saker och så kommer jag för sent till tider som jag ska passa och jag hatar att komma försent då jag egentligen är extremt punktlig. Är alltid extremt tidig annars.

Sedan är det min extrema envishet som kan utlösa mina utbrott. Jag sitter och försöker och försöker lösa en sak och jag ger aldrig upp, till slut får jag utbrott på saken. Jag är så förbannat envis, men har inte tålamodet för denna extrema envishet. Hur sjutton löser man det?

När jag slår mig vilket jag gör ofta då jag har dålig motorik och jag är väldigt klumpig av mig, då blir jag arg dels för att det gör ont men också för att jag känner en slags hämnd på saken jag slår mig på. Då skriker på jag på skåpdörren jag drämde in huvudet i och smäller igen den med en hård smäll eller bankar och slår på den hårt. Det har hänt att jag haft sönder saker då jag blir så arg för att jag tycker saker bara jävlas med mig.

När jag får mina utbrott blir jag arg på saker och tar ut min ilska på just det jag blir arg på. Dessutom skriker jag på saken jag är arg på. Jag skriker ut min ilska. Jag skriker ut vad jag tänker.

Varje gång jag har mina utbrott, så exploderar min sambo och börjar gapa och skrika på mig. Dessutom rusar hon alltid till mig och direkt börjar städa upp efter mig, när jag spillt ut något, kastat runt saker, eller stökat ner på något sätt under mina utbrott. Samtidigt skäller hon på mig för att jag beter mig som jag gör.

Detta gör att jag dels tar längre tid för mig att lugna ner mig, för jag blir bara ännu mer arg då det provocerar mig. Sedan vänds alltid ilska mot henne då i stället för på det jag blev arg på från början. Hon säger att hon blir arg för att hon blir rädd för mig och dessutom tar hon det som att jag alltid riktar min ilska på henne. Hon tar åt sig på mina utbrott personligen. När hon börjar gapa och skrika på mig så, skriker ju jag och gapar på henne tillbaka och då går min ilska ut över henne. Då får hon ta allting.

Har försökt saga till henne att inte lägga sig i mina utbrott men när jag kastar saker eller välter ut något så tycker hon, någon måste ju ta hand om det och denna någon är hon. Denna någon är jag själv. Har jag stökat till det eller hällt ut saker så är det väl min uppgift att städa efter mig inte hennes. Problemet är att hon tycker det ska städas på en gång så fort det bara går ska det röjas. Medan jag behöver 5-10 minuter till att lugna ner mig sedan städar jag gärna efter mig själv. Ska jag börja städa medan jag fortfarande är rasande så blir det ingen bra städning och dessutom blir jag då arg på nya saker under tiden. Saker som kanske ligger i vägen hivar jag iväg för hårt så det går sönder när jag egentligen bara behöver flytta den några centimeter, för att komma åt att torka upp.

Jag får liksom aldrig en chans att ta mina egna konsekvenser över hur jag beter mig då hon alltid ska städa efter mig.  Har försökt prata med henne men hon verkar inte förstå. I stället anklagar hon sig själv för att vara dum, korkad, inte förstår någonting eller är dum i huvudet. Hon anklagar sig själv för att det är henne det är fel på och ber mig göra slut så jag slipper henne. När jag säger att det handlar inte om att du är korkad för att du inte förstår hur du ska hantera situationen, då frågar hon, vad ska jag göra då när du blir arg? Bara resa mig upp och gå hemifrån säger hon? Jag vet inte om det är rätt lösning, men inget blir bättre av att hon lägger sig i mina utbrott. Det enda hon vet är att hon blir rädd för mig när jag får mina utbrott. När hon blir rädd, så blir hon också arg.

Jag förstår verkligen inte vad det är som händer i henne när jag får mina ilskna utbrott och jag tror inte hon förstår det själv riktigt. Först måste hon lära sig förstå det, sedan försöka hitta en strategi för när och om hon ska reagera eller inte. För det händer ju att jag slår mig eller gör illa mig ordentligt på något annat sätt och då vill hon ju hjälpa till, men vet inte när det är en sådan tillfälle eller bara ett vanligt utbrott. Blir ju arg vilket som och reagerar och skriker då också.

När jag får mina ilskna utbrott då jag är ensam då går de över väldigt fort för jag har då ingen i närheten som svarar mig på det jag säger eller uttrycker mig i ilskan. Jag får ingen respons, jag blir inte förmanad, jag blir inte uppassad, jag blir inte mer provocerad och jag behöver inte ta emot en massa skäll för att jag beter mig som jag gör. Får ofta höra att jag beter mig som en idiot när jag får mina utbrott. Jag sätter mig bara en stund och tjurar, medan tankarna snurrar i huvudet, sedan när jag är lugnare ner mig så går jag och städar upp efter mig.

Om vi inte hittar en lösning på detta så kommer mina utbrott förstöra vårat förhållande. Men jag vet bara inte hur vi ska lösa det? Vet bara hur jag fungerar och hur jag vill ha det när jag får mina utbrott, men när Jennie inte hjälper till eller bara tar åt sig personligen på ilska som inte är riktad till henne eller aldrig låter mig ta konsekvenserna över mitt handlade, för att hon inte verkar förstå vad hon gör för fel eller varför hon gör som hon gör. Så spelar det ingen roll hur mycket jag lär mig hur jag fungerar och ska tänka i vissa situationer. Det enda hon verkar tro är att om jag bara slutar få mina utbrott så löser sig allting annat också. tror inte det är så enkelt.

Vet inte riktigt hur jag ska förklara bättre heller för henne. Hon har ju Asperger Syndrom så hon kan kanske inte förstå eller lära sig hur hon ska göra eller inte göra när jag får mina utbrott. En sak har jag lärt mig och det är att jag ska i alla fall inte prata med henne när hon är upprörd för då är det som att prata med en vägg.  Men med tanke på att hon har just Asperger Syndrom så borde hon egentligen reagera med att sluta sig inom sig när jag får mina utbrott inte agera utåt.

Tycker det är ganska jobbigt att hon blir arg varje gång jag får mina utbrott, för det gör situationen värre än vad den behöver bli och dessutom tar då alltid ut min ilska på henne och det vill jag inte när det inte är henne jag är arg på från början. Så det känns som om jag måste akta mig för att reagera minsta lilla på något med risk att hon exploderar då och tar åt sig en massa i onödan på mina reaktioner.

Nu har ju inte jag min utbrott varje dag tack och lov, utan jag kanske har dem en eller två gånger i veckan och knappt det. Mest kommer mina utbrott när jag har PMS. Jag vet också att det jag skriver nu kan låta som jag vänder allting till att mina ADHD utbrott är hennes fel, men så är det inte. men tyvärr genom sin reaktion så blir det värre och antagligen kan inte hon rå för att hon reagerar som hon gör, men jag vill förstå varför, för då kanske jag kan hantera henne bättre i dessa situationer och låta bli att bli provocerad och slippa ta ut min ilska på henne.

På något sätt måste vi försöka lösa detta annars tar det slut på våran relation. Iofs tror inte jag att varken jag eller Jennie någonsin kommer få det bättre utan varandra, men om det inte går att leva ihop längre så går det ju inte, så då finns det ju inget annat val om vi inte hittar en lösning på hur vi ska göra när mina utbrott kommer. För vi älskar ju varandra otroligt mycket fortfarande efter 14,5 år tillsammans och jag vill i alla fall inte leva utan min Jennie. Då försvinner även Mynta min katt också i från mig. Eftersom Mynta är Jennies katt. Det vill jag inte. Har redan förlorat en livskamrat för 1,5 år sedan snart. Min älskade katt Spookie.

Medicin fungerade ju och mina utbrott minskade och jag behövde inte bli så tvär arg, men jag kan inte äta medicinen för jag mår inte bra av den och jag blir något som inte är jag. Dessutom krockar den med min sköldkörtelmedicin och mina symtom på min sköldkörtelmedicin. Så nej, aldrig mer medicin för mig. Inte centralstimulerande i alla fall.

Så jag har anmält mig till en KBT terapi grupp till hösten så jag kan komma och prata med andra om min ilska och kanske lära mig att tänka efter innan det går så långt att jag exploderar. Jag står på kö och får en kallelse från ADHD-kliniken i Söderort som jag tillhör när jag står på tur. Det är tydligen någon Asperger grupp jag står på kö till.

Så det är bara att vänta tills jag blir kallad. För jag behöver verkligen arbeta med min ilska, även om jag redan vet väldigt mycket om den och hur jag fungerar och vad som utlöser den. Har alltid varit väldigt självmedveten. Inte för tt skryta men jag känner mig själv väldigt bra.

//Marie

Marie&Jennie2
Foto taget under Pride 2002.
Här är vi så ny kära. ❤

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s