20 år sedan jag flyttade från behandlingshemmet ute i Trosa.


I år är det 20 år sedan jag flyttade från behandlingshemmet jag bodde på i 3 år. Det låg strax utan för Trosa ”Världens ände” Det hände mycket där under min tid och det hände även en del efter jag flyttade därifrån. Tyvärr gjorde jag något väldigt dumt strax innan jag flyttade som skapade en väldigt stor osämja mellan mig, mina vänner och personalen där. Alla blev arga, besvikna och ledsna på mig. Det jag gjorde var oförlåtligt då och jag tappade allas förtroende. Det värsta var nog att jag blev känslomässigt blockerad, vilket gjorde att jag inte klarade av att känna någonting över vad jag hade gjort. Ingen rädsla, ingen skam, ingen sorg eller ens förtvivlan kunde jag känna överhuvudtaget. Var bara totalt neutral. Detta gjorde att jag inte klarade av då att ta konsekvenserna över mitt handlande heller.

Efter en tid fick folks besvikelse mig att kände det som om jag inte var välkommen där mer. Ni kan läsa mer om vad jag gjorde och vad som hände i min bok. ”Mitt liv som unik”

Nu har det gått 20 år sedan händelsen och min flytt. Jag har inte satt min fot där sedan dess. Jag har träffat en personal från behandlingshemmet ett par gånger. Vi råkade stöta ihop på ett gemensamt evenemang. Har även träffat en av mina vänner som var patient där samtidigt som mig några gånger. Mötena har varit väldigt korta och konservativa.

Har aldrig träffat dem och seriöst prata med dem om det som hände. Har skrivit några gånger och förklarat mig, men har aldrig riktigt bett om ursäkt för det jag gjorde. Behandlingshemmet finns inte kvar längre även om husen och gården är kvar. Vet inte ens om de äger stället längre. De var en familj som drev och ägde stället som även jobbade som personal.

Men behandlingshemmet, gården, djuren och människorna var ändå mitt hem och min familj i tre långa år och är därmed en stor del av mitt liv, spelar ingen roll att jag har mycket negativa minnen därifrån. Har också många positiva minnen med. Människorna där blev min andra familj och alla betydde otroligt mycket för mig. Jag hade en jättejobbig tid där men det var ändå en av mina bästa tider i mitt liv.

Tack vare händelsen för 20 år sedan så minns jag stora delar av det som om det hände igår. Själva händelsen och det jag gjorde har jag släppt men jag kan aldrig släppa behandlingshemmet, glömma mina vänner och personalen där. De kommer alltid finnas inom mig. Flera av dem saknar jag jättemycket.

Jag drömmer ofta om personalen, behandlingshemmet och om mina vänner som bodde där samtidigt som mig. I början var drömmarna extremt intensiva, jobbiga, starka och känslosamma. Drömmarna bestod mest av relationer, konflikter, återföreningar och avsked. Mycket känslosamma drömmar. Men drömmarna har förändrats otroligt mycket under åren och nu mera är de inte jobbiga längre även om det fortfarande är starka. Drömde om behandlingshemmet och människorna där i natt igen, men drömmen var bara fin. Att drömmarna har förändras så mycket under åren tar jag som att jag faktiskt bearbetar väldigt mycket när jag sover. För det kan väl inte endast vara samvetet som har kommit ikapp mig med tiden?

Det tog många år innan samvetet kom i kapp mig, och innan jag kunde ta ansvar för vad jag hade gjort och inse allvaret i det. Men när allt väl kom i kapp mig så har det varit försent att göra något åt det eller försöka åtgärda det. Tyvärr kan man inte åtgärda något som ät oförlåtligt. Jag vet fortfarande inte än idag vad folk känner och tycker och känner längre inför det jag gjorde. Antagligen har folk glömd det för länge sedan. jag borde också ha släppt det, men det har jag inte. Trodde jag hade det men blir återigen påmind om det genom mina drömmar, även om jag inte drömmer specifikt om just det som hände. Det har jag nog aldrig gjort under åren tror jag. Men drömde förut saker som var kopplade till det.

Jag har märkt att man bearbetar mycket genom sina drömmar. För jag drömmer även om andra händelser i mitt liv och om andra människor jag haft i mitt liv som har brutit med mig för att jag varit jobbig eller sårat dem. Kanske för att jag inte fått upprättelse. Fått en chans att prata med personerna, förklara mig, inte förstått dem och varför de bröt, kanske be om ursäkt och eller bara träff dem igen.

Men att drömma om saker som har hänt eller om människor som betytt mycket i mitt liv kanske är mitt sätt och det enda sättet att bearbeta händelser på. För jag går ju inte och grubblar på dagarna precis, förutom om jag jag har vaknat på morgonen och drömt något speciellt, då finns det i tankarna under hela den dagen. Men annars tänker jag inte på dem eller saker som hänt. Livet går ju vidare och jag måste tänka på det jag har här och nu.

Det har nu gått tre dagar sedan jag sådde mina kryddor men tyvärr syns ingenting ännu. Får se om det verkligen kommer växa något. Så fort man ser något kommer jag ta nya bilder och lägga upp här.

//Marie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s