Archive | juni 2017

Sjuk igen!

Jag har blivit sjuk igen och nu är det 1,5 vecka kvar tills vi åker. Jag har väldigt ont i halsen och huvudet. Är är svullen och röd i halsen och lite vit beläggning. Jag känner mig hängig faktiskt. Vaknade igår morse och var dåligt. Hade inte känt något dagen innan. Det är precis samma som Jennie haft. Jag som trodde hon fick samma som jag hade först. Men hon hade ju inte halsfluss utan ett virus.

Jag har egentligen inte tid med det här för vi har massor att göra innan vi åker till London. Nu är det bara att hoppas på att jag hinner bli frisk. Bara att vila och ta det lugnt och hoppas det ger sig fort. Funderar på om jag kanske skulle ta och gurgla halsen i saltvatten då och då så kanske det går över ännu fortare. Salt är ju bakteriedödande.

Jag hoppas verkligen inte att Jennie kommer åka på det igen, så detta blir en ond cirkel och vi håller på att smitta varandra hela tiden om vart annat.

Idag var jag på morgonen var jag och lämnade hormonprover. Min läkare håller på att ta reda på hur långt jag kommit i för klimakteriet. Kanske kan hon ta reda på om jag är nära klimakteriet ännu eller inte jag vet inte.

Jag var förbi apoteket och köpte Blutsaft som min läkare sa att jag skulle dricka så länge i stället för järntabletterna som inte fungerade något bra för magen. Så jag tog min första hut idag och inte tusan var det särskilt gott kan jag inte påstå. Fick dessutom ont i magsäcken nästan direkt efter men vet ej om det berodde på det eller om jag fått ont ändå? Sved som bara den en lång stund men gick över sedan. Får se hur det går med magen fram över. Det är ju bara 20 ml om dagen jag ska dricka. Flytande är dessutom snällare mot magen för det tas upp direkt och blir inte liggande i magen  ett tag först för att smälta.

Senare kommer jag även att få järn intravenöst också alltså via dropp. Då går det direkt ut i blodet och jag slipper  få det via magen överhuvudtaget. Min läkare har semester nu men skulle ordna det när hon kommer tillbaka. Fast då är inte vi hemma i stället så det får bli när vi kommer hem igen efter den 17 juli.

Bara jag hinner bli frisk nu innan vi åker. Blir jobbigt att resa bort om man inte är helt frisk. Kommer ju bli mycket gå hela dagarna och det är slitsamt att resa även om det är kul. Jag har ju ganska länge varit orolig för att jag inte ska orka med resan. Men jag tror det kommer gå bra. Får hitta ställen att sitta och vila på när jag får ont och blir trött.

Jag ser verkligen fram emot resan och det är alltid lika spännande att flyga tycker jag. Även lite små läskigt. Är faktiskt lite flygrädd. Tycker det är obehagligt när vi ska lyfta och när vi ska landa. Men när vi väl är i lyften är jag inte rädd så länge det inte är en massa turbulens i luften. Är lite otäckt när det rycker i planet. Sedan är det alltid spännande att komma till nya platser. Nu är ju inte London jättenytt för mig då vi varit där förut men det finns fortfarande mycket där som vi inte har sett. London är dessutom ganska stort. Så det finns mycket att se och göra där. Gillar den staden väldigt mycket.

Det jobbigaste med hela resan kommer bli att lämna vår älskade katt Mynta. Vi har aldrig förut varit ifrån henne så länge. Men kattvakten verkar bra och hon kommer åka hit två gånger per dag. Mynta får sova själv i många nätter. För henne kommer det väl att kännas som en evighet för katter har ju inte mycket tidsuppfattning. Jag hoppas hon inte blir deppig och tror vi övergivit henne. Hon kommer säker vara sur på oss när vi kommer hem, eller så blir hon jätteglad när vi kommer. Det får vi se.

Ska i alla fall bli så skönt med miljöombyte en vecka. Tyvärr kommer ju veckan gå så fort. Kommer kännas som om vi knappt hinner komma dit förrän vi ska åka hem igen. Men så är det, när man har roligt så går tiden fruktansvärt fort. Då önskar man verkligen att man kunde stanna tiden ett tag så man hinner andas lite också. Men tyvärr så går ju inte det.

Som jag sagt förut så ska jag försöka blogga medan vi är där. Kanske inte kommer orka blogga varje kväll. Beror på när vi kommer hem till hotellet på kvällen och hur trött jag är. Men kommer blogga så ofta jag kan. Bilder kommer jag nog lägga upp i efterhand för de flesta kommer ligga i min digitalkamera och inte i min telefon. Någon enstaka kanske jag tar med mobilen så jag kan lägga upp dem här. Får se hur det blir när vi väl är där, vill inte lova någonting som inte blir av, utan det får bli som det blir då. Ni får hålla utkik här och se vad jag skriver och lägger in för något.

Nu ska jag ta och vila lite. Är som sagt sjuk och känner mig rätt kraftlös.

Vi hörs.

//Marie

Slarvat med bloggandet!

Nu har jag varit ganska dålig på att blogga igen. Förlåt! Har ju varit sjuk och ätit penicillin och efter jag blev frisk så har Jennie varit sjuk. Sedan har det varit Midsommarafton men då låg Jennie sjuk. Hon fyllde år dessutom på midsommarafton. Det föreföll sig så i år. Men vi satt hemma och glodde på serie på tv. I morgon ska Jennie återgå till jobbet och då jobbar hon i tre dagar sedan går hon på semester i sex veckor.

Om två veckor åker vi till London så det börjar verkligen närma sig. nu. Till helgen ska vi gå ner i källaren och rota fram resväskorna. Sedan är det bara att börja packa ner sådant som man vill ha med sig i klädväg så man inte använder det. Lite kommer vi ju behöva tvätta innan vi packar ner det också. Sedan är det också fortfarande lite småsaker som ska inhandlas. Vi måste också städa här innan vi åker.

Jag är inte så orolig längre att jag inte ska orka med resan. Är mer orolig nu över att vi har smittat kattvakten, men hoppas inte vi gjort det. Jennie blev nämligen sjuk dagen efter att kattvakten var här på besök. Sedan är jag orolig över att lämna vår älskade katt. Hon kommer ju sova ensam sju nätter men en tjej kommer hit två gånger om dagen förutom dagen då vi åker och kommer hem. Tycker det är jättebra att Mynta som vår katt heter får vara kvar i sin hem miljö. För vi har aldrig lämnat henne så länge förut. Jag hoppas inte hon kommer tror att vi övergivit henne bara. Hoppas också att hon inte blir deppig och ledsen när vi inte kommer hem. Sju dagar är långt tid för en katt som inte har koll på tid och dagar. Mynta har bara varit ensam i två nätter som mest förut. Så det kommer bli jobbigt att åka ifrån henne.

Men det ska bli så roligt att komma iväg. Har längtat så länge och denna resa kommer betyda så mycket, eftersom vi inte kommer kunna komma iväg på några fler resor mer, så vida vi inte råka vinna en stor summa pengar eller något.

Vi kommer också gå på STHLM Pride i sommar, sedan blir det några roliga dagsturer. Kommer försöka åka ut till Sandhamn eller jag vill åka dit, sedan även åka till Siaröfortet också. Vi ska också på en sightseeing tur under Stockholms broar. Det fick Jennie av mig i födelsedagspresent och det gjorde vi senast för 15 år sedan då vi förlovade oss.

Igår var jag till stan och gjorde några ärenden. Sedan åt jag lunch med min lillebror. Så fick jag rabarber av honom. Han har ett torp och de får jättemycket rabarber. Jag kokade kräm igår men blev sådär. Tror jag hade i för lite socker.

Ärenden jag gjorde innan jag träffade min bror var att handla bland annat boken ”Wreck this Journal” Tycker den verkar rolig och ville ha den. Men jag köpte den svenska versionen. ”Sabba de här boken” Handlade några saker på Clas Ohlson också. Två saker handlade jag till resan. En necessär och några små plastburkar att ha mina ansiktskrämer i. Blev också en kryddsax men ska inte ha den till det utan till att klippa papper.

Jag kommer vara väldigt kreativ i den och göra mina egna tolkningar till uppgifterna. Sedan kommer jag inte ta bokstavligt på att förstöra den. Vill inte ha sönder den på det sättet. Ska bli roligt att hålla på med och igår gjorde jag det första uppgifterna som att knäcka ryggen och skrev in sidnumren i boken. Målade också den sidan där det står att man ska göra det. Har också skrivit in gårdagens datum så jag har koll på när jag började och kommer skriva in datumet då jag blev klar också tänkte jag.

Här kommer lite blandade bilder på olika saker.

       
Mina Solrosor! De växer så de knakar. 😀

         
Vår älskade katt Mynta! ❤                                     Fin krans jag köpte till midsommar. Den är i plast.

        
Min bok.

I morgon funderar jag på att åka till Naturhistoriska riksmuseet. Kanske jag eventuellt skulle passa på att gå bort till plantagen också samtidigt. Får se hur jag gör i morgon och vad det ska bli för väder. Åker jag iväg dit bloggar jag senare om det.

Vi hörs.

//Marie

Bättre och bättre dag för dag!

Nu bör jag jag vara mycket bättre. Äter fortfarande Penicillin men har bara 2,5 dagar kvar med det. Idag efter en vecka var jag ute för första gången på en vecka. Har varit så svag. men börjar hämta mig. Har haft Halsfluss och man blir helt däckad av det och tar lång tid att återhämta sig från. Men känner mig typ frisk nu förutom att jag fortfarande är svag. Blir ganska trött av Penicillinet. Ska bli skönt när jag det är slut. Jag brukar alltid lyckas få svamp i underlivet av penicillin men ännu har jag inte känt av någonting så jag kanske klarar mig.Hoppas det. Är förberedd med medicin om det skulle komma i alla fall. Inte roligt att få svamp kan jag säga.

Jennie har fortfarande inte åkt på Halsfluss så hon verkar klara sig från det. Peppar, peppar ta i trä. På tisdag ska vi göra ett nytt försök att träffa kattvakten.  Ska blir intressant och spännande och se vem hon är som ska passa vår Mynta.

Jag har slutat äta järnmedicinen. Mådde så illa av dem hela tiden. Min läkare får fixa så jag får gå och få det via dropp i stället, alltså intravenöst. Skrev ett mejl till min läkare idag så hon bör se det i morgon. Får se vad som händer.

Jag måste ladda ordentligt till Londonresan och vila mycket veckan innan så jag kommer orka. Men framför allt så måste jag vara frisk. Vi åker 10 juli. Det är typ 3 veckor kvar nu. Längtar till den dagen. Ska bli både roligt och skönt att komma iväg. Men är nervös redan inför resan. Orolig att jag ska bli dålig på något sätt medan vi är där som kommer förstöra hela resan. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte blir så. Försöker att inte tänka på det för mycket men ibland är det svårt.

I morgon får jag pengar, då måste jag ringa och beställa tid för klippning bland annat. Ska förstås betala räkningar också. Dessutom måste vi beställa varor från Mathem också.

Nu ska jag läsa en stund till, sedan ska jag sova.

Natti, natti!

// Marie

Halsfluss, blääää!

Jag har fått halsfluss. Inte kul alls för man blir så himla sjuk. Dessutom var det helt fel läge för det nu. Vi skulle ha träffat kattvakten i morgon. Ett möte inför kattpassningen då vi åker till London. Det fick vi avboka. Jag har heller inte varit till doktorn och kollat upp att det verkligen är halsfluss men jag är 95 % säker för jag har haft så mycket halsfluss när jag var barn och tonåring så jag vet hur det brukar utveckla sig, vet vad som händer och hur jag brukar bli när jag får det. Sista gången jag hade det innan jag slutade få det var då jag 30 år. Före det hade jag det sju år tidigare då jag fick halsböld.

Efter 30 så fick jag det bara en gång till och det var för några år sedan då Jennie åkte på det först. Så jag har bara haft det en gång sedan jag var 30 år. Nu har jag fått halsfluss igen.

Tycker det är skitjobbigt för det första kommer det så plötsligt och pang på rödbetan. Det bara smäller till från ena dagen till den andra helt utan förvarning. Vaknade i söndags morse med hög feber. Började förstås kräkas som jag alltid gör när jag har hög feber. Tänkte inte på det för det var så länge sedan jag hade så hög feber. Kom på det efter halva dagen jag sprungit och kräkts att jag nog har feber och fick trycka i mig febernedsättande. Får inte i mig det genom munnen då det bara åker ner och vänder, innan det hinner börja värka, så jag måste alltid köpa stolpiller som man trycker in där bak. har alltid det hemma även om jag inte får feber såå ofta längre.

Fick i mig det och då slutade jag kräkas. Hade ju inget att kräkas. Stod typ bara och skrek i toan men kunde inte stoppa det. Så jag blev förstörd i halsen, fick jätte ont i magen och blev helt slut och uttorkad.

Fick ner febern, slutade kräkas och därmed kunde jag äta igen. Idag dagen efter är jag illröd i halsen, med jättesvullna halsmandlar med en massa beläggning på. Ser förskräckligt ut och jag har hysteriskt ont i halsen. Får köra med Alvedon och Ipren som lindrar det värsta. Har ont i huvudet och må illa mest hela tiden och har ingen aptit, allt jag äter smakar skit. Magen skriker efter mat men jag vill inget ha.

Har börjat äta en penicillin kur jag hade hemma för att stoppa infektionen. Men jag är orolig, att dosen inte räcker eller att det inte ska hjälpa. Om det inte hjälper måste jag gå till läkare och få annan penicillin. Vi åker ju om fyra veckor till London och detta kan kan bryta ut på Jennie också. Så då måste hon gå till läkaren och få penicillin hon med. Allt kan bli fördröjt och då är risken stor att vi måste ställa in resan. Vi har tur nog avbeställningsskydd så resa och hotell får vi tillbaka men inte för musikaler och Riplys som vi redan bokat och betalt. Är så rädd att vi måste ställa in för blir Jennie sjuk är det risk att vi inte hinner ha möte med kattvakten och det måste ske här hemma.

Det är inte bara jobbigt fysiskt att vara sjuk, det tar en del mentalt också känner jag. Dessutom känner jag mig så ynklig och liten när jag blir så här dålig. Är det någon gång jag saknar mamma riktigt mycket så är det när jag är väldigt sjuk. Mamma gick bort för åtta år sedan ni som inte vet. Är vuxen och fyller 44 år i november men det spelar ingen roll. Man är alltid mammas lilla flicka hur gammal och vuxen man än blir.

Vet ju att det blir bättre men just nu mår jag skit och vill inte ha det så här. Jag mår illa också hela tiden, har gjort det till och från hela dagen. Äter för att jag måste inte för att jag vill ha.

Just nu skulle jag bara vilja krypa upp i mammas knä och bli kramad av henne, höra hennes vänliga röst, få hennes tröstande ord och känna hennes goda doft. Hon fanns alltid hos mig när jag var sjuk när jag var liten.

Minns en gång när jag fick halsfluss när jag gick på Vårdinge folkhögskola. Det ligger mellan Gnesta och Vagnhärad i Sörmland, utanför Södertälje. Vi bodde i Tensta och hon satt och körde hela vägen dit för att hämta hem mig som låg där på mitt rum och kräktes för att jag hade hög feber. Hon kom hela vägen, det var bra många mil och hade med sig stolpiller som hon stoppade in i rumpan på mig för att få ner febern så jag skulle sluta kräkas, sedan tog hon med mig hem. Dagen efter tog hon mig till läkare och jag fick penicillin. Fick stanna hemma tills jag blev frisk. Hon ställde verkligen upp när jag var sjuk. Därför saknar jag henne så mycket när jag blir väldigt sjuk. Men det reder sig väl och det kommer känns bättre när jag börja tillfriskna. ursäkta men jag känner mig pjoskig så jag slutar skriva nu.

Får se vad som händer det närmsta dagarna.

//Marie

Min Sköldkörtelresa.

Till alla er som kämpar med att hitta rätt läkare och med att få hjälp!

Jag har Hypotyreos och jag har haft diagnosen sedan 2010. I sju år har jag ätit Levaxin och det fungerade jättebra i fyra år för mig. Min Hypotyreos utlöstes antagligen av att jag förlorade min mamma 2009. Hon gick bort i lungsjukdomen KOL för att hon inte slutade röka. Hon blev endast 53 år gammal. En månad senare förlorade jag även min inkomst och fick leva tre år helt utan pengar. Hade jag inte haft min sambo hade jag hamnat på gatan.

Jag fick min diagnos då jag gick till min husläkare och sökte för värk i kroppen. Trodde jag hade Atros eller något. Han tog sköldkörtelprover för att kolla upp min ämnesomsättning och upptäckte att mitt TSH var för högt. Levaxin sattes in och sakta blev jag bättre, för det var inte bara värk i kroppen så påverkade mig.

Idag sju år senare har jag för två dagar sedan börjat med kombinationsbehandling. Jag äter nu både Levaxin och Lio. Jag har liksom aldrig direkt behövt kämpa för att få den hjälp jag behöver, eller jag har inte ansträngt mig för det utan försökt acceptera min sjukdom och lära mig leva med att jag är sjuk och att jag mår som jag gör. Har aldrig strävat efter att försöka bli frisk genom att hålla på och testa olika alternativa saker. Visst har även jag blivit irriterad på läkare som inte lyssnar, gör som det vill och inte hjälper mig med det jag behöver och så vidare. Jag har varit runt och blivit utredd både här och där för det ena och det andra utan att man hittat något fel. Jag var inne ett tag på att mitt mående berodde på något helt annat vilket jag vet idag att det inte gör.

Men jag har aldrig känt mig desperat över att få livet tillbaka, även om jag många gånger önskat att jag hade mått bättre än jag gör. Någonstans har jag till stora delar accepterat läget tror jag. Visst det är inte roligt att alltid känna sig sjuk på ett eller annat sätt. Man vill ju vara pigg och frisk. Så jag har visst varit ledsen många gånger över att jag är sjuk. Dessutom gå och veta att mina värden inte är bra och att varken min husläkare eller Endokrin gör något åt det, gör mig naturligtvis väldigt frustrerad. Mer om hela min sjukhistoria finns att läsa i min självbiografi som heter ”Mitt liv som unik” Går att köpa på Adlibris och Bokus.

En dag när jag satt inne i en av sköldkörtelgrupperna jag är med i såg jag att någon hade tipsat om att man kunde skicka mejl till Läkemedelsverket och be att få en lista på läkare i min komun som ansökt om licens för NDT och skrivit ut det i min kommun under 2016. Först blev jag väldigt skeptisk, för jag tänkte, kan man verkligen göra så? När jag senare fick veta att det är offentliga handlingar så tänkte jag okej, jag skriver och ber om den där listan så får vi se sedan vad jag gör.

För jag var ju egentligen inte ute efter att få hjälp med att testa NDT. Är ju vegetarian och tycker det känns ganska vidrigt att äta grissköldkörtel. Är det i slutänden det enda alternativet för mig, kommer jag naturligtvis att överväga det. Jag ville ju få prova kombinationsbehandling av Levaxin och Lio. Så jag tänkte först, vad ska jag med denna lista till? Men så funderade jag lite till och så tänkte jag, med tanke på att det är så få läkare som är okunniga på sköldkörteln och därför inte hjälper folk med Lio eller NDT som verkligen skulle behöva det väldigt mycket. Dessa läkare som är villiga att söka licens för NDT och skriva ut det till andra, kanske är kunniga på sköldkörteln eller åtminstone mer kunniga än vanliga allmänläkare och Endokrin. Dessutom tänkte jag att de kanske är villig att hjälpa mig med en kombinationsbehandling också. De kanske kan skriva ut Lio tänkte jag. Dessa läkare borde vara bättre, så jag tänkte att jag kan ju prova. Vad har jag att förlora?

Så när jag några dagar senare fick listan eller det var till och med tre listor på läkare som skrivit ut olika sorters NDT. Så bestämde jag mig för att testa och kontakta dem. Först var tanken att skriva samma brev till alla, men sedan gjorde jag så att jag tog ut alla kvinnor på listorna. När det gäller läkare i kommunen så är jag Stockholms kommun stor så jag valde sedan ut de som fanns närmast där jag bor. Den första jag valde att skriva till jobbar på S:T Görans Sjukhus som visserligen ligger på andra sidan stan och numera är mer privatvård än vanlig vård. Har också hört bra om det sjukhuset. Folk jag känner som har varit där har fått bra vård. Var helt beredd på att få skriva många brev innan jag skulle hitta den rätta. Var beredd på att få kämpa länge och väl.

Jag började med att skriva ett långt brev där jag berättade om min sjukhistoria angående min sköldkörtel dårå. Berättade dock inte så mycket om hur jag blivit bemött tidigare, försökte också att inte låta desperat, vilket jag nog inte gjorde heller utan talade om när jag fick diagnosen, hur länge jag ätit Levaxin, talade om när värdena började svaja, hur jag har mått och att man försökt ställa in Levaxin fram och tillbaka väldigt länge utan att få det riktigt bra. Skrev också att mina värden varit ojämna länge även om de har legat inom referensvärdet. Försökte förklara att T4 och T3 är väldigt ojämna i förhållande till varandra. Berättade också att andra läkare jag varit i kontakt med inte brytt sig om att värdena är ojämna eftersom de tyckt att de varit bra.

Sedan var jag noga med att berätta lite om vem jag är och lämna mina kontaktuppgifter och låta henne läsa mina journaler och min sjukhistorik. Sist så frågade jag om hon kunde tänka sig att hjälpa mig med en kombinationsbehandling med Lio och Levaxin. Förstås krävde jag ingenting utan att hon fått läsa mina journaler först och göra en ordenlig utredning med provtagning och undersökning först. Berätta också hur ni hittat läkaren ni kontaktar för det lär de undra över.

Jag kan berätta att jag höll på med detta brev i flera dagar innan jag kände att jag var klar med det. Sedan tog det ytterligare några dagar innan jag skickade iväg brevet. Kändes motigt och konstigt att göra sådär, jag var fortfarande tveksam till om man verkligen skulle göra sådär och om det var rätt väg att gå, dessutom visste jag inte vart adresserna gick så då blev det lite svårt att skicka iväg brevet. Men la det till slut på lådan.

Döm om min förvåning när jag ytterligare några dagar senare fick ett telefonsamtal från denna läkare som ringde för att tala om att hon ville hjälpa mig. Jag blev helt paff. Är detta verkligen sant? Fick jag verkligen napp på första läkaren direkt som jag skrev till?

Fick läkarens mejladress och efter samtalet hade vi en hel del mejlkontakt, plus att hon sa att jag skulle få tillhöra hennes privatklinik som hon med flera skulle öppna till hösten. Vet inte vart eller något mer om det.

Efter en tids mejlande och hon fått svar på saker hon undrat över och kollat igenom vad man tidigare tagit prover på, så fick jag en kallelse till henne på S:T Görans sjukhus och en provtagningsremiss med posten. Hon skrev på mejl att hon skickat det. Blev glad att hon ville träffas.

Inför detta besök gick jag och lämnade sju rör med blod, så det var mycket hon ville kolla upp på mig. Besöket för två dagar sedan gick jättebra och hon hade avsatt extra tid för vårt samtal. Vi fick ett bra samtal, jag var lite nervös, hon frågade saker och jag berättade mer om hur jag mådde och hade det i vardage. Hon lyssnade, sedan gjorde hon en vanlig undersökning, då hon lyssnade på hjärta och lungor, vägde mig, tog blodtryck och klämde mig på magen.

När jag sedan gick därifrån hade jag dels fått järntabletter utskrivna för jag har tydligen järnbrist. Mitt värde var väldigt lågt. Sedan skrev hon också ut Liothyronin. Hon sa också att jag senare kan få prova Euthyrox i stället för Levaxin eller hon frågade om jag provat det förut? Det som gjorde mig mest paff var att hon tipsade mig om två böcker hon tyckte jag skulle läsa.

Nu har jag ätit Lio i två dagar, men inte hunnit känna någon större skillnad ännu. Tror inte järnet i kroppen har hunnit förändras så mycket heller. Hon sa också att om magen inte pallar järnet så kan jag få det intravenöst alltså via dropp.

Jag tyckte denna läkare verkade väldigt bra och mycket trevlig. Jag är så tacksam för att jag hittade rätt direkt, men nu så här efterråt när jag sitter på sköldkörtelsidor och ser hur andra kämpar och är så desperata så får jag rent av dåligt samvete. Dessutom börjar jag undra, varför gick det så lätt och smidigt för mig att få hjälp? När det finns andra som kämpat i flera år, bytt läkare stup i ett, köpt medicin olagligt, handlat med sig medicin utomlands och så vidare. Jag tycker verkligen inte det känns rättvist. Jag kan verkligen inte njuta av att jag fått hjälp och att det gick bra för mig. Vet ju iofs inte hur det kommer gå om det fungerar med Lio för mig ännu men vi får se.

Så därför känner jag att jag vill skriva detta till alla er som fortfarande kämpar och berätta om hur jag gjorde för att hitta min läkare. Jag förstår mycket väl att ni hellre skulle vilja ha namnet på den här läkaren så ni kan kontakta henne och få hjälp med det ni behöver. Tyvärr kan jag inte göra mer än berätta min historia om hur jag gått till väga.

Ni måste förstå att om jag börjar lämna ut namnet på denna läkare så vill alla ha det. Till slut kanske det kommer upp i 20-30.40 stycken som vill ha namnet på läkaren. Så många desperata människor på samma gång kan ju inte kontakta henne då får hon ju spader. Dessutom är det inte så stor chans att ni får hjälp om hon får så många förfrågningar hela tiden från folk som behöver hjälp. Dessutom kommer hon kasnke bli arg på mig om lämnar ut henne till höger och vänster. Hon var ändå fundersam över hur jag hittade henne. Sedan ska hon sluta där hon jobbar nu för att börja på en ny öppnad klinik i höst. Så hon blir inte kvar så länge där hon är nu.

Jag hoppas ni kan förstå och inte endast låta avundsjukan ta över och bli arg på mig, för att jag inte lämnar ut namnet på läkaren. Jag försöker bara hjälpa till på det sätt jag kan genom att berätta min historia. Handlar inte ett dugg om att jag vill skryta över vad jag har fått. Jag önskar verkligen att alla ni andra kunde få samma hjälp också. Vill också att ni ska veta att trots att jag är både glad och tacksam över att jag lyckades med mitt så har jag jättesvårt att njuta av det och kan inte låta bli att hela tiden ifrågarsätta mig, varför gick det så lätt för mig? Nu vet jag inte om medicineringen hjälper, om livet blir lättare för mig, men jag har en bra läkare som vill hjälpa mig och som jag kan prata med och det är mer än nog. Jag vet också att dessa läkare är väldigt få. Men jag tror att om ni skickar efter listan så hittar säkert du också just den läkaren du behöver.

Jag hoppas att ni får lite hjälp av att läsa om min resa i alla fall. Jag önskar er alla stort lycka till med eran resa till ett bättre liv.

Hälsningar Marie

Skumt med Järnbrist!

Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt skumt det här med Järnbristen. Jag satt igår kväll och tog reda på vilken mat som det finns mycket järn i och när jag tittar på listan jag fick ihop så äter jag ganska mycket av det som finns på listan även om vissa saker äter jag mer av och andra mindre. Det ska betyda att egentligen så borde jag få i mig tillräckligt med järn via födan. Har bara kollat järn en gång tidigare och det var en kvinna som endast gjorde analyser, men det var inga riktiga tester med ordentliga bedömningar. Hon sa att jag får i mig för lite järn via födan jag äter, men i och med att jag äter de vitamineraler jag gör så får jag i mig det som fattas så det borde räcka. Men hur pålitligt detta var vet jag inte? Hon var inte läkare utan mer en sorts forskare som hade någon speciell apparat som kunde skanna kroppen för att se hur man mår.

Min fundering i alla fall vad gäller järnbristen är om det är så att kroppen inte tar upp de järn som den får av någon anledning. Frågan är i så fall vad det är som gör att kroppen inte tar upp järn? Jag undrar också om det är så att man kan ha lågt järnvärde bara av en tillfällighet också? Att det berodde på något speciell just den dagen? Jennie tror bara att det var en ren tillfällighet att järnet var lågt.

Det jag också funderar över är om jag kommer kunna sluta med järnmedicinen senare eller om jag måste äta det jämt för att hålla järnvärdet uppe? Vill inte äta det jämt och dessutom är det inte så bra för magen i längden. Speciellt inte med tanke på att jag har så mycket besvär med magen ändå. Undrar om man kan äta järnmedicin jämt också?

Om det är så att jag inte kan vara utan extra järn, så vill jag nog hellre gå och få det intravenöst i så fall. Vet inte hur ofta det kan behövas? Men helst vill jag ju att man ska hitta vad järnbristen beror på så man kan göra något åt det, så kroppen kan börja ta upp järnet igen, om det nu är det som är felet. Beror det trots allt på födan ändå så får jag väl överväga att börja äta kött igen. Så kanske jag får i mig tillräckligt, men och andra sidan tar jag inte upp järn som jag ska, så har det ingen betydelse hur mycket järn jag stoppar i mig, varken via föda eller via medicin. Det där får min doktor klura mer på. Får väl se om värdet förändras nu av medicinen. Händer ingenting så är det ju något som gör att jag inte tar upp järn. Händer det något och värdet ändras, så tar jag upp järn men får i mig för lite. Då får jag och min läkare försöka komma på vad det är som gör att jag får i mig för lite i stället.

En annan sak som just slog mig, tänk att vårdcentralen inte kunnat kolla upp att jag har järnbrist tidigare. Jag har ju mått dåligt ganska länge nu. Kanske har gått och haft järnbrist länge. Iofs har jag dragit mig från att söka för några besvär på min vårdcentral för jag tycker inte jag blir tagen på allvar. Det enda som händer när eller om jag söker för något där är att jag bli hänvisad till sjukgymnast. Eller så får jag höra att man inte kan göra något åt mina krämpor. De på vårdcentralen har ju utrett mig för ganska mycket men inte hittat något fel på mig och därmed gett upp i stället för att fortsätta till de hittar vad som är fel. Något är ju fel, det har jag vetat hela tiden för jag har ju bara blivit sämre och sämre med åren. Visst jag blir äldre och äldre också och nu mera är jag även i för klimakteriet. Min läkare tror jag har hormonell obalans. Vilket jag kanske också har, men det borde inte ge mig järnbrist för det.

På tal om vårdcentralen så har jag god lust att höra av mig dit och tala om att jag har ny läkare och att hon upptäckt att jag har järnbrist. Måste ju ändå meddela dem att de inte behöver sköta min sköldkörtel längre. Vilket de knappt gör mer än tar ett prov en gång om året och kollar ett värde. Det följer inte ens upp mediciner de skriver ut. Det går alltid väldigt bra att skriva ut mediciner, men följa upp dem för att se hur det går och kolla hur jag mår det går inte. Det verkar vara upp till mig att tala om i fall en medicin inte fungerar eller om jag inte mår bra. Hur ska man som patient veta det? Ibland kanske man inte alltid kan veta det som patient. När man är patient kan man inte allt om medicin för man är inte läkare och inte heller Farmaceut eller apotekare. Man vet inte alltid själv hur man ska reagera på en viss medicin, klart man känner om man mår bättre naturligtvis men det behöver ju inte alltid betyda att medicinen fungerar som den ska ändå. Inte konstigt att man sitter och läser sig till så mycket på nätet. Man måste ju det när inte läkarna följer upp eller talar om något. Sedan gnäller läkarna på att man som patient kan mer än dem för att man suttit och läst sig till en mamma på Internet.

Hur gjorde man förr när Internet inte fanns? Då slog man säkert upp en del i böcker men där fick man antagligen inte veta hälften så mycket som de man kan hitta på Internet. Dessutom i böcker var det säkert för mycket medicinska termer och ord också som man inte fattade någonting av. Man kunde lika gärna sitta och läsa ryska. Då fick man förlita sig på det läkarna sa och gjorde. Kanske sa de mer förr och gjorde mer då. Inte vet jag.

Idag kollar läkare endast på prover och visar de ingenting konstigt så finns det inget fel. Det skiter ganska bra i hur man mår tycker jag. Dock inte alla läkare men många. Min nya läkare verkar jättebra. Hon struntar inte i hur jag mår. Hon satt inte och sa att alla prover såg bra ut. De flesta var säkert bra men hon kollade lite mer mellan raderna också och insåg att ett visst värde som låg normalt borde ha varit lägre om ett annat värde varit normalt, i detta fall handlade om järnet. Sedan ser hon ju på mina sköldkörtelvärden att de är ojämna i förhållande till varandra även om de ligger inom normal referens. T3 ligger lågt inom referensområdet och T4 ligger väldigt högt inom referensvärde vilket måste betyda att jag inte konverterar T4 till T3 som de ska. Så därför var det inget problem för den läkaren att skriva ut Liothyronin. Min husläkare skulle inte brytt sig. Hon tittar endast på TSH vilket senast var för högt. Det märks att många allmänläkare är så otroligt okunniga på sköldkörteln och diagnosen Hypotyreos som jag har. Jag som patient kan mycket mer i detta fall oftast. För jag får veta mycket av andra som har samma sjukdom och som är pålästa och dessutom läser jag själv på en massa för att veta mer.

Så läkare blir man inte klok på ibland. Men jag är glad att jag prickade rätt direkt och hittade denna fantastiska läkare.

Nu lägger jag in lite fina bilder på mina växter på balkongen. Se här:

//Marie

                      

    

Järnbrist och Sköldkörtelhormon!

Idag var jag och träffade en ny läkare jag tidigare bara haft mejl kontakt med. Har iofs pratat en gång i telefonen också med denna läkare. Det är ju så att jag sitter ju mycket i en sköldkörtelgrupp på Facebook och där fick jag tipset om att jag skulle skriva mejl till Läkemedelsverket och begära listor på läkare i min kommun som skrivit ut eller sökt licens för NDT naturligt sköldkörtelhormon från gris. Torkat och lagt i kapslar som man äter när man är sjuk i sköldkörteln och har för låg aktivitet i den.

Jag gjorde detta trots att jag kände mig skeptisk och tänkte, kan man verkligen göra så? Men det är tydligen offentliga handlingar så efter några dagar fick jag tre papper med namn på läkare. Jag började sortera kvinnliga och manliga läkare och tänkte, jag börjar med de kvinnliga och kontaktar dem. Kvinnliga läkare nära där jag bor. Tänkta att jag får nog hålla på och skriva en massa brev innan jag får napp. Men hade tur nog att få napp på den första kvinnliga läkaren jag skrev till. Antagligen skrev jag väldigt bra brev.

Det är ju så här att när det gäller just Hypotyreos (låg aktivitet i sköldkörteln) som jag har, så är de flesta allmänläkare väldigt okunniga på det området. Även endokrinologer vet ganska lite tyvärr även om de ska vara specialist på kvinnosjukdomar. Jag har ju haft besvärligt både med mitt mående och med mina värden för sköldkörteln en längre tid. Men inte blivit tagen på allvar på varken vårdcentralen eller på Endokrin dit jag skrev en remiss själv.

Jag blev både paff och mållös då jag efter någon vecka blev uppringd av läkaren som jag skrivit till och hon meddelade att hon ville hjälpa mig. Efter detta samtal har vi haft en del mejl kontakt. Igår var jag och lämnade en hel massa prover. Det blev sju stycken rör totalt. Idag träffade jag läkaren och hon var jättetrevlig tycker jag. Lyssnade på det jag hade och berätta och frågade det hon behövde veta. Hon undersökte mig lite. Kolla blodtrycket, lyssnade på hjärta och lungor och kollade puls. Vanlig undersökning.

Vi hade ett långt samtal och hon såg på proverna att jag tydligen har järnbrist. Så jag fick järntabletter utskrivna. Får bara hoppas att magen står pall för det. Fick den snällaste varianten för magen i alla fall. Ska börja med dessa i morgon. Hon sa det läkaren att om det inte fungerar med järntabletterna för magen kunde hon skriva till vårdcentralen i Stureby och se till att jag skulle få komma dit och få järn intravenöst, alltså via dropp, så slipper jag ta in det via magen. Jag måste nämligen få upp mitt järnvärde som låg på 4 och man ska minst ha 9.

Fick också ett tilläggshormon för min sköldkörtel som heter Liothyronin. Det är ett T3 hormon. Äter redan Levaxin som är T4 hormon. Men det räcker inte då mitt T4 hormon inte konverterar till T3 hormon som det ska göra. Så detta ska jag också börja med i morgon så får vi se vad som händer.

Läkaren sa också att jag senare kunde få testa Euthyrox. Det är ett annat T4 hormon som fungerar bättre än Levaxin för vissa. Men får se först hur det går med tillägg av Liothyronin nu.

En annan sak jag blev väldigt paff över under läkarbesöket idag var att läkaren tipsade mig om två böcker hon tyckte jag skulle läsa. Jag har ju problem med det hormonella runt min mens. Är i klimakteriet och har mycket besvär runt min mens. Har PMS, mår illa, har smärtor i mage och i hela underlivet och även tarmen påverkas och så får jag migrän blir extremt trött.

Så hon tyckte jag skulle läsa dels ”Kaos i kvinnohjärnan” och en bok som heter ”Mat för hormonell balans” Båda böckerna skrivna av Mia Lundin. Att jag blev så paff är att normalt eller i vanliga fall brukar det vara patienter som måste tipsa läkare om böcker för att de ska lära sig mer om sköldkörteln och dess för låga aktivitet. Men nu tipsade hon mig och det måste ju betyda att hon är själv rätt så påläst och kunnig.

En annan sak är att jag fick en tid hos henne på S:T Görans sjukhus till avdelningen hon jobbar på utan remiss. Brukar ju dessutom vara kö för att få träffa specialist läkare. Denna förmån jag fick måste väl vara ytters ovanlig. Vet inte vad hon gjorde men hon tog emot mig i alla fall på någon sätt väldigt snabbt. Är glad för det. Hon kommer ju inte vara kvar där så länge till utan ska jobba på en privatklinik som startar i höst. Hon har sagt att jag ska få tillhöra den sedan.

Apropå järnbristen så skulle läkaren kolla upp så jag inte blivit allergisk mot gluten och att järnbristen beror på det. Antagligen beror det på kosten och att jag inte äter djur. Är ju vegetarian. Kanske måste jag börja göra det igen. Vill helst inte göra det. Men jag har sagt tidigare att det enda som kan få mig att börja äta kött igen, efter 9 år utan för djurens skull, är för hälsan. Jag menar, jag kan ju inte hålla på att käka järntabletter i tid och otid liksom för att hålla järnvärdet i kroppen uppe eller för att jag ska må bra.

Detta måste jag fundera på, kanske kan jag se till att äta mer av något annat som jag kan få järn ifrån som inte är kött. Får kolla upp lite vad som finns järn i och sedan ta reda på om det räcker. Måste också fundera lite mer på fördelarna med att börja äta kött igen. Jag kommer må bättre då jag får i mig mer järn och sedan kanske även magen kommer må bättre också. Det vet jag ju inte. Men måste kolla upp lite och fundera igenom det hela. Vill helst inte äta djur igen så om jag kan undvika så gör jag det. Får känna efter vad som är viktigast, jag och min hälsa eller djuren som blir så illa behandlade både före och under slakt. Djur som slaktas brutalt för att bli mat åt oss. Älskar ju djur men inte att äta dem.

En annan sak, jag kan ju inte bara börja äta kött igen hur som helst. Måste ta det försiktigt annars kommer magen få spader. Den har ju inte fått kött, fisk eller kyckling på så länge nu. Visst den ska ju vara van vid det egentligen och inte tycka det är konstigt, men inte efter nästan tio år utan. Nästa år under sommaren 2018 har det gått tio år sedan jag blev vegetarian.

Jag hoppas nästan på att denna järnbrist beror på något speciellt och inte på vad jag äter, eller beror på att jag inte äter kött, men jag vill ju inte att det ska vara gluten allergi förstås. Men det finns kanske andra saker som kan göra att man får järnbrist också. Anledningen till att jag tror detta är att om jag skulle ha järnbrist på grund av det jag äter skulle Jennie ha det också för hon äter samma mat som jag förutom att hon äter ett lagat mål mat mer per dag än jag gör. Hon har ju matlåda med sig och äter samma mat till lunch som vi ätit till middag dagen innan. Jag äter bara lagad mat till middag. Får spåna lite i det där tror jag.

Nu börjar jag med järntabletterna i morgon så får vi se om några veckor vad som händer och om magen klarar av de.

//Marie