Archive | juni 2017

Bättre och bättre dag för dag!

Nu bör jag jag vara mycket bättre. Äter fortfarande Penicillin men har bara 2,5 dagar kvar med det. Idag efter en vecka var jag ute för första gången på en vecka. Har varit så svag. men börjar hämta mig. Har haft Halsfluss och man blir helt däckad av det och tar lång tid att återhämta sig från. Men känner mig typ frisk nu förutom att jag fortfarande är svag. Blir ganska trött av Penicillinet. Ska bli skönt när jag det är slut. Jag brukar alltid lyckas få svamp i underlivet av penicillin men ännu har jag inte känt av någonting så jag kanske klarar mig.Hoppas det. Är förberedd med medicin om det skulle komma i alla fall. Inte roligt att få svamp kan jag säga.

Jennie har fortfarande inte åkt på Halsfluss så hon verkar klara sig från det. Peppar, peppar ta i trä. På tisdag ska vi göra ett nytt försök att träffa kattvakten.  Ska blir intressant och spännande och se vem hon är som ska passa vår Mynta.

Jag har slutat äta järnmedicinen. Mådde så illa av dem hela tiden. Min läkare får fixa så jag får gå och få det via dropp i stället, alltså intravenöst. Skrev ett mejl till min läkare idag så hon bör se det i morgon. Får se vad som händer.

Jag måste ladda ordentligt till Londonresan och vila mycket veckan innan så jag kommer orka. Men framför allt så måste jag vara frisk. Vi åker 10 juli. Det är typ 3 veckor kvar nu. Längtar till den dagen. Ska bli både roligt och skönt att komma iväg. Men är nervös redan inför resan. Orolig att jag ska bli dålig på något sätt medan vi är där som kommer förstöra hela resan. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte blir så. Försöker att inte tänka på det för mycket men ibland är det svårt.

I morgon får jag pengar, då måste jag ringa och beställa tid för klippning bland annat. Ska förstås betala räkningar också. Dessutom måste vi beställa varor från Mathem också.

Nu ska jag läsa en stund till, sedan ska jag sova.

Natti, natti!

// Marie

Halsfluss, blääää!

Jag har fått halsfluss. Inte kul alls för man blir så himla sjuk. Dessutom var det helt fel läge för det nu. Vi skulle ha träffat kattvakten i morgon. Ett möte inför kattpassningen då vi åker till London. Det fick vi avboka. Jag har heller inte varit till doktorn och kollat upp att det verkligen är halsfluss men jag är 95 % säker för jag har haft så mycket halsfluss när jag var barn och tonåring så jag vet hur det brukar utveckla sig, vet vad som händer och hur jag brukar bli när jag får det. Sista gången jag hade det innan jag slutade få det var då jag 30 år. Före det hade jag det sju år tidigare då jag fick halsböld.

Efter 30 så fick jag det bara en gång till och det var för några år sedan då Jennie åkte på det först. Så jag har bara haft det en gång sedan jag var 30 år. Nu har jag fått halsfluss igen.

Tycker det är skitjobbigt för det första kommer det så plötsligt och pang på rödbetan. Det bara smäller till från ena dagen till den andra helt utan förvarning. Vaknade i söndags morse med hög feber. Började förstås kräkas som jag alltid gör när jag har hög feber. Tänkte inte på det för det var så länge sedan jag hade så hög feber. Kom på det efter halva dagen jag sprungit och kräkts att jag nog har feber och fick trycka i mig febernedsättande. Får inte i mig det genom munnen då det bara åker ner och vänder, innan det hinner börja värka, så jag måste alltid köpa stolpiller som man trycker in där bak. har alltid det hemma även om jag inte får feber såå ofta längre.

Fick i mig det och då slutade jag kräkas. Hade ju inget att kräkas. Stod typ bara och skrek i toan men kunde inte stoppa det. Så jag blev förstörd i halsen, fick jätte ont i magen och blev helt slut och uttorkad.

Fick ner febern, slutade kräkas och därmed kunde jag äta igen. Idag dagen efter är jag illröd i halsen, med jättesvullna halsmandlar med en massa beläggning på. Ser förskräckligt ut och jag har hysteriskt ont i halsen. Får köra med Alvedon och Ipren som lindrar det värsta. Har ont i huvudet och må illa mest hela tiden och har ingen aptit, allt jag äter smakar skit. Magen skriker efter mat men jag vill inget ha.

Har börjat äta en penicillin kur jag hade hemma för att stoppa infektionen. Men jag är orolig, att dosen inte räcker eller att det inte ska hjälpa. Om det inte hjälper måste jag gå till läkare och få annan penicillin. Vi åker ju om fyra veckor till London och detta kan kan bryta ut på Jennie också. Så då måste hon gå till läkaren och få penicillin hon med. Allt kan bli fördröjt och då är risken stor att vi måste ställa in resan. Vi har tur nog avbeställningsskydd så resa och hotell får vi tillbaka men inte för musikaler och Riplys som vi redan bokat och betalt. Är så rädd att vi måste ställa in för blir Jennie sjuk är det risk att vi inte hinner ha möte med kattvakten och det måste ske här hemma.

Det är inte bara jobbigt fysiskt att vara sjuk, det tar en del mentalt också känner jag. Dessutom känner jag mig så ynklig och liten när jag blir så här dålig. Är det någon gång jag saknar mamma riktigt mycket så är det när jag är väldigt sjuk. Mamma gick bort för åtta år sedan ni som inte vet. Är vuxen och fyller 44 år i november men det spelar ingen roll. Man är alltid mammas lilla flicka hur gammal och vuxen man än blir.

Vet ju att det blir bättre men just nu mår jag skit och vill inte ha det så här. Jag mår illa också hela tiden, har gjort det till och från hela dagen. Äter för att jag måste inte för att jag vill ha.

Just nu skulle jag bara vilja krypa upp i mammas knä och bli kramad av henne, höra hennes vänliga röst, få hennes tröstande ord och känna hennes goda doft. Hon fanns alltid hos mig när jag var sjuk när jag var liten.

Minns en gång när jag fick halsfluss när jag gick på Vårdinge folkhögskola. Det ligger mellan Gnesta och Vagnhärad i Sörmland, utanför Södertälje. Vi bodde i Tensta och hon satt och körde hela vägen dit för att hämta hem mig som låg där på mitt rum och kräktes för att jag hade hög feber. Hon kom hela vägen, det var bra många mil och hade med sig stolpiller som hon stoppade in i rumpan på mig för att få ner febern så jag skulle sluta kräkas, sedan tog hon med mig hem. Dagen efter tog hon mig till läkare och jag fick penicillin. Fick stanna hemma tills jag blev frisk. Hon ställde verkligen upp när jag var sjuk. Därför saknar jag henne så mycket när jag blir väldigt sjuk. Men det reder sig väl och det kommer känns bättre när jag börja tillfriskna. ursäkta men jag känner mig pjoskig så jag slutar skriva nu.

Får se vad som händer det närmsta dagarna.

//Marie

Min Sköldkörtelresa.

Till alla er som kämpar med att hitta rätt läkare och med att få hjälp!

Jag har Hypotyreos och jag har haft diagnosen sedan 2010. I sju år har jag ätit Levaxin och det fungerade jättebra i fyra år för mig. Min Hypotyreos utlöstes antagligen av att jag förlorade min mamma 2009. Hon gick bort i lungsjukdomen KOL för att hon inte slutade röka. Hon blev endast 53 år gammal. En månad senare förlorade jag även min inkomst och fick leva tre år helt utan pengar. Hade jag inte haft min sambo hade jag hamnat på gatan.

Jag fick min diagnos då jag gick till min husläkare och sökte för värk i kroppen. Trodde jag hade Atros eller något. Han tog sköldkörtelprover för att kolla upp min ämnesomsättning och upptäckte att mitt TSH var för högt. Levaxin sattes in och sakta blev jag bättre, för det var inte bara värk i kroppen så påverkade mig.

Idag sju år senare har jag för två dagar sedan börjat med kombinationsbehandling. Jag äter nu både Levaxin och Lio. Jag har liksom aldrig direkt behövt kämpa för att få den hjälp jag behöver, eller jag har inte ansträngt mig för det utan försökt acceptera min sjukdom och lära mig leva med att jag är sjuk och att jag mår som jag gör. Har aldrig strävat efter att försöka bli frisk genom att hålla på och testa olika alternativa saker. Visst har även jag blivit irriterad på läkare som inte lyssnar, gör som det vill och inte hjälper mig med det jag behöver och så vidare. Jag har varit runt och blivit utredd både här och där för det ena och det andra utan att man hittat något fel. Jag var inne ett tag på att mitt mående berodde på något helt annat vilket jag vet idag att det inte gör.

Men jag har aldrig känt mig desperat över att få livet tillbaka, även om jag många gånger önskat att jag hade mått bättre än jag gör. Någonstans har jag till stora delar accepterat läget tror jag. Visst det är inte roligt att alltid känna sig sjuk på ett eller annat sätt. Man vill ju vara pigg och frisk. Så jag har visst varit ledsen många gånger över att jag är sjuk. Dessutom gå och veta att mina värden inte är bra och att varken min husläkare eller Endokrin gör något åt det, gör mig naturligtvis väldigt frustrerad. Mer om hela min sjukhistoria finns att läsa i min självbiografi som heter ”Mitt liv som unik” Går att köpa på Adlibris och Bokus.

En dag när jag satt inne i en av sköldkörtelgrupperna jag är med i såg jag att någon hade tipsat om att man kunde skicka mejl till Läkemedelsverket och be att få en lista på läkare i min komun som ansökt om licens för NDT och skrivit ut det i min kommun under 2016. Först blev jag väldigt skeptisk, för jag tänkte, kan man verkligen göra så? När jag senare fick veta att det är offentliga handlingar så tänkte jag okej, jag skriver och ber om den där listan så får vi se sedan vad jag gör.

För jag var ju egentligen inte ute efter att få hjälp med att testa NDT. Är ju vegetarian och tycker det känns ganska vidrigt att äta grissköldkörtel. Är det i slutänden det enda alternativet för mig, kommer jag naturligtvis att överväga det. Jag ville ju få prova kombinationsbehandling av Levaxin och Lio. Så jag tänkte först, vad ska jag med denna lista till? Men så funderade jag lite till och så tänkte jag, med tanke på att det är så få läkare som är okunniga på sköldkörteln och därför inte hjälper folk med Lio eller NDT som verkligen skulle behöva det väldigt mycket. Dessa läkare som är villiga att söka licens för NDT och skriva ut det till andra, kanske är kunniga på sköldkörteln eller åtminstone mer kunniga än vanliga allmänläkare och Endokrin. Dessutom tänkte jag att de kanske är villig att hjälpa mig med en kombinationsbehandling också. De kanske kan skriva ut Lio tänkte jag. Dessa läkare borde vara bättre, så jag tänkte att jag kan ju prova. Vad har jag att förlora?

Så när jag några dagar senare fick listan eller det var till och med tre listor på läkare som skrivit ut olika sorters NDT. Så bestämde jag mig för att testa och kontakta dem. Först var tanken att skriva samma brev till alla, men sedan gjorde jag så att jag tog ut alla kvinnor på listorna. När det gäller läkare i kommunen så är jag Stockholms kommun stor så jag valde sedan ut de som fanns närmast där jag bor. Den första jag valde att skriva till jobbar på S:T Görans Sjukhus som visserligen ligger på andra sidan stan och numera är mer privatvård än vanlig vård. Har också hört bra om det sjukhuset. Folk jag känner som har varit där har fått bra vård. Var helt beredd på att få skriva många brev innan jag skulle hitta den rätta. Var beredd på att få kämpa länge och väl.

Jag började med att skriva ett långt brev där jag berättade om min sjukhistoria angående min sköldkörtel dårå. Berättade dock inte så mycket om hur jag blivit bemött tidigare, försökte också att inte låta desperat, vilket jag nog inte gjorde heller utan talade om när jag fick diagnosen, hur länge jag ätit Levaxin, talade om när värdena började svaja, hur jag har mått och att man försökt ställa in Levaxin fram och tillbaka väldigt länge utan att få det riktigt bra. Skrev också att mina värden varit ojämna länge även om de har legat inom referensvärdet. Försökte förklara att T4 och T3 är väldigt ojämna i förhållande till varandra. Berättade också att andra läkare jag varit i kontakt med inte brytt sig om att värdena är ojämna eftersom de tyckt att de varit bra.

Sedan var jag noga med att berätta lite om vem jag är och lämna mina kontaktuppgifter och låta henne läsa mina journaler och min sjukhistorik. Sist så frågade jag om hon kunde tänka sig att hjälpa mig med en kombinationsbehandling med Lio och Levaxin. Förstås krävde jag ingenting utan att hon fått läsa mina journaler först och göra en ordenlig utredning med provtagning och undersökning först. Berätta också hur ni hittat läkaren ni kontaktar för det lär de undra över.

Jag kan berätta att jag höll på med detta brev i flera dagar innan jag kände att jag var klar med det. Sedan tog det ytterligare några dagar innan jag skickade iväg brevet. Kändes motigt och konstigt att göra sådär, jag var fortfarande tveksam till om man verkligen skulle göra sådär och om det var rätt väg att gå, dessutom visste jag inte vart adresserna gick så då blev det lite svårt att skicka iväg brevet. Men la det till slut på lådan.

Döm om min förvåning när jag ytterligare några dagar senare fick ett telefonsamtal från denna läkare som ringde för att tala om att hon ville hjälpa mig. Jag blev helt paff. Är detta verkligen sant? Fick jag verkligen napp på första läkaren direkt som jag skrev till?

Fick läkarens mejladress och efter samtalet hade vi en hel del mejlkontakt, plus att hon sa att jag skulle få tillhöra hennes privatklinik som hon med flera skulle öppna till hösten. Vet inte vart eller något mer om det.

Efter en tids mejlande och hon fått svar på saker hon undrat över och kollat igenom vad man tidigare tagit prover på, så fick jag en kallelse till henne på S:T Görans sjukhus och en provtagningsremiss med posten. Hon skrev på mejl att hon skickat det. Blev glad att hon ville träffas.

Inför detta besök gick jag och lämnade sju rör med blod, så det var mycket hon ville kolla upp på mig. Besöket för två dagar sedan gick jättebra och hon hade avsatt extra tid för vårt samtal. Vi fick ett bra samtal, jag var lite nervös, hon frågade saker och jag berättade mer om hur jag mådde och hade det i vardage. Hon lyssnade, sedan gjorde hon en vanlig undersökning, då hon lyssnade på hjärta och lungor, vägde mig, tog blodtryck och klämde mig på magen.

När jag sedan gick därifrån hade jag dels fått järntabletter utskrivna för jag har tydligen järnbrist. Mitt värde var väldigt lågt. Sedan skrev hon också ut Liothyronin. Hon sa också att jag senare kan få prova Euthyrox i stället för Levaxin eller hon frågade om jag provat det förut? Det som gjorde mig mest paff var att hon tipsade mig om två böcker hon tyckte jag skulle läsa.

Nu har jag ätit Lio i två dagar, men inte hunnit känna någon större skillnad ännu. Tror inte järnet i kroppen har hunnit förändras så mycket heller. Hon sa också att om magen inte pallar järnet så kan jag få det intravenöst alltså via dropp.

Jag tyckte denna läkare verkade väldigt bra och mycket trevlig. Jag är så tacksam för att jag hittade rätt direkt, men nu så här efterråt när jag sitter på sköldkörtelsidor och ser hur andra kämpar och är så desperata så får jag rent av dåligt samvete. Dessutom börjar jag undra, varför gick det så lätt och smidigt för mig att få hjälp? När det finns andra som kämpat i flera år, bytt läkare stup i ett, köpt medicin olagligt, handlat med sig medicin utomlands och så vidare. Jag tycker verkligen inte det känns rättvist. Jag kan verkligen inte njuta av att jag fått hjälp och att det gick bra för mig. Vet ju iofs inte hur det kommer gå om det fungerar med Lio för mig ännu men vi får se.

Så därför känner jag att jag vill skriva detta till alla er som fortfarande kämpar och berätta om hur jag gjorde för att hitta min läkare. Jag förstår mycket väl att ni hellre skulle vilja ha namnet på den här läkaren så ni kan kontakta henne och få hjälp med det ni behöver. Tyvärr kan jag inte göra mer än berätta min historia om hur jag gått till väga.

Ni måste förstå att om jag börjar lämna ut namnet på denna läkare så vill alla ha det. Till slut kanske det kommer upp i 20-30.40 stycken som vill ha namnet på läkaren. Så många desperata människor på samma gång kan ju inte kontakta henne då får hon ju spader. Dessutom är det inte så stor chans att ni får hjälp om hon får så många förfrågningar hela tiden från folk som behöver hjälp. Dessutom kommer hon kasnke bli arg på mig om lämnar ut henne till höger och vänster. Hon var ändå fundersam över hur jag hittade henne. Sedan ska hon sluta där hon jobbar nu för att börja på en ny öppnad klinik i höst. Så hon blir inte kvar så länge där hon är nu.

Jag hoppas ni kan förstå och inte endast låta avundsjukan ta över och bli arg på mig, för att jag inte lämnar ut namnet på läkaren. Jag försöker bara hjälpa till på det sätt jag kan genom att berätta min historia. Handlar inte ett dugg om att jag vill skryta över vad jag har fått. Jag önskar verkligen att alla ni andra kunde få samma hjälp också. Vill också att ni ska veta att trots att jag är både glad och tacksam över att jag lyckades med mitt så har jag jättesvårt att njuta av det och kan inte låta bli att hela tiden ifrågarsätta mig, varför gick det så lätt för mig? Nu vet jag inte om medicineringen hjälper, om livet blir lättare för mig, men jag har en bra läkare som vill hjälpa mig och som jag kan prata med och det är mer än nog. Jag vet också att dessa läkare är väldigt få. Men jag tror att om ni skickar efter listan så hittar säkert du också just den läkaren du behöver.

Jag hoppas att ni får lite hjälp av att läsa om min resa i alla fall. Jag önskar er alla stort lycka till med eran resa till ett bättre liv.

Hälsningar Marie

Skumt med Järnbrist!

Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt skumt det här med Järnbristen. Jag satt igår kväll och tog reda på vilken mat som det finns mycket järn i och när jag tittar på listan jag fick ihop så äter jag ganska mycket av det som finns på listan även om vissa saker äter jag mer av och andra mindre. Det ska betyda att egentligen så borde jag få i mig tillräckligt med järn via födan. Har bara kollat järn en gång tidigare och det var en kvinna som endast gjorde analyser, men det var inga riktiga tester med ordentliga bedömningar. Hon sa att jag får i mig för lite järn via födan jag äter, men i och med att jag äter de vitamineraler jag gör så får jag i mig det som fattas så det borde räcka. Men hur pålitligt detta var vet jag inte? Hon var inte läkare utan mer en sorts forskare som hade någon speciell apparat som kunde skanna kroppen för att se hur man mår.

Min fundering i alla fall vad gäller järnbristen är om det är så att kroppen inte tar upp de järn som den får av någon anledning. Frågan är i så fall vad det är som gör att kroppen inte tar upp järn? Jag undrar också om det är så att man kan ha lågt järnvärde bara av en tillfällighet också? Att det berodde på något speciell just den dagen? Jennie tror bara att det var en ren tillfällighet att järnet var lågt.

Det jag också funderar över är om jag kommer kunna sluta med järnmedicinen senare eller om jag måste äta det jämt för att hålla järnvärdet uppe? Vill inte äta det jämt och dessutom är det inte så bra för magen i längden. Speciellt inte med tanke på att jag har så mycket besvär med magen ändå. Undrar om man kan äta järnmedicin jämt också?

Om det är så att jag inte kan vara utan extra järn, så vill jag nog hellre gå och få det intravenöst i så fall. Vet inte hur ofta det kan behövas? Men helst vill jag ju att man ska hitta vad järnbristen beror på så man kan göra något åt det, så kroppen kan börja ta upp järnet igen, om det nu är det som är felet. Beror det trots allt på födan ändå så får jag väl överväga att börja äta kött igen. Så kanske jag får i mig tillräckligt, men och andra sidan tar jag inte upp järn som jag ska, så har det ingen betydelse hur mycket järn jag stoppar i mig, varken via föda eller via medicin. Det där får min doktor klura mer på. Får väl se om värdet förändras nu av medicinen. Händer ingenting så är det ju något som gör att jag inte tar upp järn. Händer det något och värdet ändras, så tar jag upp järn men får i mig för lite. Då får jag och min läkare försöka komma på vad det är som gör att jag får i mig för lite i stället.

En annan sak som just slog mig, tänk att vårdcentralen inte kunnat kolla upp att jag har järnbrist tidigare. Jag har ju mått dåligt ganska länge nu. Kanske har gått och haft järnbrist länge. Iofs har jag dragit mig från att söka för några besvär på min vårdcentral för jag tycker inte jag blir tagen på allvar. Det enda som händer när eller om jag söker för något där är att jag bli hänvisad till sjukgymnast. Eller så får jag höra att man inte kan göra något åt mina krämpor. De på vårdcentralen har ju utrett mig för ganska mycket men inte hittat något fel på mig och därmed gett upp i stället för att fortsätta till de hittar vad som är fel. Något är ju fel, det har jag vetat hela tiden för jag har ju bara blivit sämre och sämre med åren. Visst jag blir äldre och äldre också och nu mera är jag även i för klimakteriet. Min läkare tror jag har hormonell obalans. Vilket jag kanske också har, men det borde inte ge mig järnbrist för det.

På tal om vårdcentralen så har jag god lust att höra av mig dit och tala om att jag har ny läkare och att hon upptäckt att jag har järnbrist. Måste ju ändå meddela dem att de inte behöver sköta min sköldkörtel längre. Vilket de knappt gör mer än tar ett prov en gång om året och kollar ett värde. Det följer inte ens upp mediciner de skriver ut. Det går alltid väldigt bra att skriva ut mediciner, men följa upp dem för att se hur det går och kolla hur jag mår det går inte. Det verkar vara upp till mig att tala om i fall en medicin inte fungerar eller om jag inte mår bra. Hur ska man som patient veta det? Ibland kanske man inte alltid kan veta det som patient. När man är patient kan man inte allt om medicin för man är inte läkare och inte heller Farmaceut eller apotekare. Man vet inte alltid själv hur man ska reagera på en viss medicin, klart man känner om man mår bättre naturligtvis men det behöver ju inte alltid betyda att medicinen fungerar som den ska ändå. Inte konstigt att man sitter och läser sig till så mycket på nätet. Man måste ju det när inte läkarna följer upp eller talar om något. Sedan gnäller läkarna på att man som patient kan mer än dem för att man suttit och läst sig till en mamma på Internet.

Hur gjorde man förr när Internet inte fanns? Då slog man säkert upp en del i böcker men där fick man antagligen inte veta hälften så mycket som de man kan hitta på Internet. Dessutom i böcker var det säkert för mycket medicinska termer och ord också som man inte fattade någonting av. Man kunde lika gärna sitta och läsa ryska. Då fick man förlita sig på det läkarna sa och gjorde. Kanske sa de mer förr och gjorde mer då. Inte vet jag.

Idag kollar läkare endast på prover och visar de ingenting konstigt så finns det inget fel. Det skiter ganska bra i hur man mår tycker jag. Dock inte alla läkare men många. Min nya läkare verkar jättebra. Hon struntar inte i hur jag mår. Hon satt inte och sa att alla prover såg bra ut. De flesta var säkert bra men hon kollade lite mer mellan raderna också och insåg att ett visst värde som låg normalt borde ha varit lägre om ett annat värde varit normalt, i detta fall handlade om järnet. Sedan ser hon ju på mina sköldkörtelvärden att de är ojämna i förhållande till varandra även om de ligger inom normal referens. T3 ligger lågt inom referensområdet och T4 ligger väldigt högt inom referensvärde vilket måste betyda att jag inte konverterar T4 till T3 som de ska. Så därför var det inget problem för den läkaren att skriva ut Liothyronin. Min husläkare skulle inte brytt sig. Hon tittar endast på TSH vilket senast var för högt. Det märks att många allmänläkare är så otroligt okunniga på sköldkörteln och diagnosen Hypotyreos som jag har. Jag som patient kan mycket mer i detta fall oftast. För jag får veta mycket av andra som har samma sjukdom och som är pålästa och dessutom läser jag själv på en massa för att veta mer.

Så läkare blir man inte klok på ibland. Men jag är glad att jag prickade rätt direkt och hittade denna fantastiska läkare.

Nu lägger jag in lite fina bilder på mina växter på balkongen. Se här:

//Marie

                      

    

Järnbrist och Sköldkörtelhormon!

Idag var jag och träffade en ny läkare jag tidigare bara haft mejl kontakt med. Har iofs pratat en gång i telefonen också med denna läkare. Det är ju så att jag sitter ju mycket i en sköldkörtelgrupp på Facebook och där fick jag tipset om att jag skulle skriva mejl till Läkemedelsverket och begära listor på läkare i min kommun som skrivit ut eller sökt licens för NDT naturligt sköldkörtelhormon från gris. Torkat och lagt i kapslar som man äter när man är sjuk i sköldkörteln och har för låg aktivitet i den.

Jag gjorde detta trots att jag kände mig skeptisk och tänkte, kan man verkligen göra så? Men det är tydligen offentliga handlingar så efter några dagar fick jag tre papper med namn på läkare. Jag började sortera kvinnliga och manliga läkare och tänkte, jag börjar med de kvinnliga och kontaktar dem. Kvinnliga läkare nära där jag bor. Tänkta att jag får nog hålla på och skriva en massa brev innan jag får napp. Men hade tur nog att få napp på den första kvinnliga läkaren jag skrev till. Antagligen skrev jag väldigt bra brev.

Det är ju så här att när det gäller just Hypotyreos (låg aktivitet i sköldkörteln) som jag har, så är de flesta allmänläkare väldigt okunniga på det området. Även endokrinologer vet ganska lite tyvärr även om de ska vara specialist på kvinnosjukdomar. Jag har ju haft besvärligt både med mitt mående och med mina värden för sköldkörteln en längre tid. Men inte blivit tagen på allvar på varken vårdcentralen eller på Endokrin dit jag skrev en remiss själv.

Jag blev både paff och mållös då jag efter någon vecka blev uppringd av läkaren som jag skrivit till och hon meddelade att hon ville hjälpa mig. Efter detta samtal har vi haft en del mejl kontakt. Igår var jag och lämnade en hel massa prover. Det blev sju stycken rör totalt. Idag träffade jag läkaren och hon var jättetrevlig tycker jag. Lyssnade på det jag hade och berätta och frågade det hon behövde veta. Hon undersökte mig lite. Kolla blodtrycket, lyssnade på hjärta och lungor och kollade puls. Vanlig undersökning.

Vi hade ett långt samtal och hon såg på proverna att jag tydligen har järnbrist. Så jag fick järntabletter utskrivna. Får bara hoppas att magen står pall för det. Fick den snällaste varianten för magen i alla fall. Ska börja med dessa i morgon. Hon sa det läkaren att om det inte fungerar med järntabletterna för magen kunde hon skriva till vårdcentralen i Stureby och se till att jag skulle få komma dit och få järn intravenöst, alltså via dropp, så slipper jag ta in det via magen. Jag måste nämligen få upp mitt järnvärde som låg på 4 och man ska minst ha 9.

Fick också ett tilläggshormon för min sköldkörtel som heter Liothyronin. Det är ett T3 hormon. Äter redan Levaxin som är T4 hormon. Men det räcker inte då mitt T4 hormon inte konverterar till T3 hormon som det ska göra. Så detta ska jag också börja med i morgon så får vi se vad som händer.

Läkaren sa också att jag senare kunde få testa Euthyrox. Det är ett annat T4 hormon som fungerar bättre än Levaxin för vissa. Men får se först hur det går med tillägg av Liothyronin nu.

En annan sak jag blev väldigt paff över under läkarbesöket idag var att läkaren tipsade mig om två böcker hon tyckte jag skulle läsa. Jag har ju problem med det hormonella runt min mens. Är i klimakteriet och har mycket besvär runt min mens. Har PMS, mår illa, har smärtor i mage och i hela underlivet och även tarmen påverkas och så får jag migrän blir extremt trött.

Så hon tyckte jag skulle läsa dels ”Kaos i kvinnohjärnan” och en bok som heter ”Mat för hormonell balans” Båda böckerna skrivna av Mia Lundin. Att jag blev så paff är att normalt eller i vanliga fall brukar det vara patienter som måste tipsa läkare om böcker för att de ska lära sig mer om sköldkörteln och dess för låga aktivitet. Men nu tipsade hon mig och det måste ju betyda att hon är själv rätt så påläst och kunnig.

En annan sak är att jag fick en tid hos henne på S:T Görans sjukhus till avdelningen hon jobbar på utan remiss. Brukar ju dessutom vara kö för att få träffa specialist läkare. Denna förmån jag fick måste väl vara ytters ovanlig. Vet inte vad hon gjorde men hon tog emot mig i alla fall på någon sätt väldigt snabbt. Är glad för det. Hon kommer ju inte vara kvar där så länge till utan ska jobba på en privatklinik som startar i höst. Hon har sagt att jag ska få tillhöra den sedan.

Apropå järnbristen så skulle läkaren kolla upp så jag inte blivit allergisk mot gluten och att järnbristen beror på det. Antagligen beror det på kosten och att jag inte äter djur. Är ju vegetarian. Kanske måste jag börja göra det igen. Vill helst inte göra det. Men jag har sagt tidigare att det enda som kan få mig att börja äta kött igen, efter 9 år utan för djurens skull, är för hälsan. Jag menar, jag kan ju inte hålla på att käka järntabletter i tid och otid liksom för att hålla järnvärdet i kroppen uppe eller för att jag ska må bra.

Detta måste jag fundera på, kanske kan jag se till att äta mer av något annat som jag kan få järn ifrån som inte är kött. Får kolla upp lite vad som finns järn i och sedan ta reda på om det räcker. Måste också fundera lite mer på fördelarna med att börja äta kött igen. Jag kommer må bättre då jag får i mig mer järn och sedan kanske även magen kommer må bättre också. Det vet jag ju inte. Men måste kolla upp lite och fundera igenom det hela. Vill helst inte äta djur igen så om jag kan undvika så gör jag det. Får känna efter vad som är viktigast, jag och min hälsa eller djuren som blir så illa behandlade både före och under slakt. Djur som slaktas brutalt för att bli mat åt oss. Älskar ju djur men inte att äta dem.

En annan sak, jag kan ju inte bara börja äta kött igen hur som helst. Måste ta det försiktigt annars kommer magen få spader. Den har ju inte fått kött, fisk eller kyckling på så länge nu. Visst den ska ju vara van vid det egentligen och inte tycka det är konstigt, men inte efter nästan tio år utan. Nästa år under sommaren 2018 har det gått tio år sedan jag blev vegetarian.

Jag hoppas nästan på att denna järnbrist beror på något speciellt och inte på vad jag äter, eller beror på att jag inte äter kött, men jag vill ju inte att det ska vara gluten allergi förstås. Men det finns kanske andra saker som kan göra att man får järnbrist också. Anledningen till att jag tror detta är att om jag skulle ha järnbrist på grund av det jag äter skulle Jennie ha det också för hon äter samma mat som jag förutom att hon äter ett lagat mål mat mer per dag än jag gör. Hon har ju matlåda med sig och äter samma mat till lunch som vi ätit till middag dagen innan. Jag äter bara lagad mat till middag. Får spåna lite i det där tror jag.

Nu börjar jag med järntabletterna i morgon så får vi se om några veckor vad som händer och om magen klarar av de.

//Marie

    

Jag förändras!

Måste blogga om något som jag funderat lite på. Förr var jag alltid så traditionsbunden. Jag ville att allt skulle vara som det alltid har varit. Blev det några förändringar så blev jag helt förstörd. Nu mera tycker jag inte det är så himla viktigt längre. Tycker inte högtider är så märkvärdiga längre. Så fort det är någon av våra högtider så tänker jag bara, Jaha, nu är det påsk eller jaha, nu är det valborg eller , jaha nu är det midsommar eller som idag då det är nationaldagen.

Tycker inte ens julen känns speciellt märkvärdig längre faktiskt. Den som alltid varit jätteviktig för mig. Det har varit jobbigt med julen nu i många år efter min mamma gick bort. Jag och min bror har varit tvungna att skapa nya traditioner och vi firar inte ens jul ihop varje år längre som vi alltid gjort tidigare sedan vi var barn, men då ihop med min mamma. Senaste julen tyckte jag inte ens det kändes jobbigt att inte få fira med min bror. Kände bara okej, det kommer bara bli jag och Jennie under julen och det kommer bli mysigt det med. Tidigare år har jag alltid känt mig besviken när jag inte fått fira med min bror, eftersom julen har jag också alltid firat med honom sedan vi var barn. Men inte denna gång.

Jag har fått anpassa mig rätt mycket efter min mamma gick bort för åtta år sedan och det har tagit mycket tid. Jag har mognat en hel del och blivit väldigt självständig. Innan mamma dog så fanns det inte i min värld att jag skulle tvingas leva ett liv utan någon av mina föräldrar. Nu förstår jag inte ens hur jag kunnat känna så? Har vant mig vid att mamma inte finns i mitt liv längre och jag kan inte påstå att jag saknar henne så jätte mycket längre heller. Det kommer bara ibland då det dyker upp saker jag skulle behöva prata med just mamma om eller något jag behöver fråga om som bara hon skulle kunna svara på. Men annars saknar jag inte henne längre på det sättet. Visst jag kommer aldrig glömma hur ont det gör att mista en förälder som man älskar förstås. Så kommer jag alltid sakna mamma i vissa situationer. Det dyker alltid upp händelser, saker i ens liv då man känner att oj vad jag skulle vilja att mamma fanns här just nu. Men jag har liksom inget behov av en mamma längre i mitt liv, men skulle jag plötsligt få det, så skulle det kännas väldigt konstigt.

Känner inget behov längre att åka till graven heller. Nu mera åker jag tid bara för att det var länge sedan jag var där sist eller för att det är årsdagen, mammas födelsedag, eller på morsdag. Men känner inte att jag måste åka dit.

i år tyckte jag inte längre att det var jobbigt med morsdag, vilket jag också tyckt i många år. Hatade morsdag faktiskt ett tag. I år brydde jag mig inte ett dugg om när det var det.

Fast det är klart, hade jag inte haft Jennie i mitt liv hade jag kanske saknat mamma mer än jag gör och då hade jag även varit mer beroende av min lillebror också än jag är nu. Har faktiskt även lyckats släppa honom också en hel del. Vi träffas inte lika ofta som förr längre och det känns okej. Han har sitt liv och jag mitt. Men vi ses ibland, äter lunch och se ibland på lite större högtider och käkar middag ihop. Men då träffas vi alltid ihop med våra respektive.

Jag har ju inga föräldrar i mitt liv längre även om min pappa fortfarande lever. Har ingen kontakt med min far och har inte haft det på snart tre år. Min far bröt upp med mig då jag släppte min bok. Det var hans val. Jag tycker efter så här lång tid att det var ett ganska bra val och jag vill inte ha honom i mitt liv igen. Kanske låter grymt men jag har aldrig haft någon bra relation till min far någonsin och hela livet försökt hålla fast i det lilla far jag haft i honom för jag varit rädd om det. Men så här i efterhand känner jag att det är bättre att vara utan det faktiskt. Jag mår mycket bättre nu än jag någonsin gjort i mitt liv.

Allt detta kanske låter väldigt avtrubbat och som att jag har avskärmat mig från det som är jobbigt. Men så är det inte. Fast ibland blir jag osäker på om det är något fel på mig? Borde jag lida fortfarande av förlusten av mamma, borde jag sakna henne mer än jag gör? Borde jag sakna min far i stället för att känna att jag inte vill ha honom i mitt liv längre? Är jag konstig på något sätt? Ibland blir jag osäker. Är det normalt att känna som jag gör eller inte känner för mina föräldrar längre? Är det konstigt att jag inte länge behöver ha saker som det alltid varit utan det är okej med förändringar och nya saker i livet?

Får fundera mer på detta men för mig är det ändå viktigast att jag mår bra och trivs med mitt liv och som jag lever här och nu.

Trevlig Nationaldag!

//Marie

Utdrag från min bok ”Mitt liv som unik”

Min komma ut process.

Kapitel 16

Läggning & kärleken

Under min tid på behandlingshemmet så kom jag underfund min sexuella läggning. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att jag attraherades av tjejer och jag blev enormt äcklad av mig själv. Jag tänkte att detta kan bara inte vara sant. Är jag verkligen så ful och äcklig. Jag gick en lång tid och grubblade på detta och blev rätt tystlåten och tillbakadragen. Jag lånade Louise Boijes bok ”Stjärnor utan svindel” för att se om jag kunde identifiera mig med lesbisk kärlek. Där fick jag bekräftelse att det jag kände stämde.

Tjejen som jag hade börjat gilla på hemmet upptäckte att det var något som inte stod rätt till med mig och kom till mig en dag och frågade vad som var fel. Först ville jag inte berätta något men sedan fick hon ur mig min hemlighet att jag hade börjat attraheras av tjejer och att jag kände mig så ful, äcklig och onaturlig. Berättade ju inte då att det var henne jag gillade även om hon envist försökte få ur mig vem det var. Tjejen sa i alla fall att hon inte alls tyckte det var något konstigt eller äckligt det jag kände. Hon själv trodde på att alla människor någonstans är bisexuella, för det är inte könet man blir kär i utan personen i fråga resonerade hon. Hon sa dessutom att hon själv var bisexuell.

Jag behövde verkligen få höra detta och på något sätt lättade det inom mig när jag hade pratat med henne och hon föreslog att jag skulle börja med att prata med min psykolog om det, så jag på något sätt fick ur mig mina tankar och känslor i stället för att gå med det ensam hela tiden. Hon lovade mig att inte prata med någon på hemmet utan att jag själv fick bestämma när jag ville komma ut med det.

Efter samtalet med tjejen kändes allting så mycket lättare inombords och jag kunde släppa min tankar ett tag och det var jätteskönt. Jag började med att prata med min psykolog om det. Sakta men säkert kunde jag börja jag acceptera mig själv som bisexuell.

Jag och tjejen jag gillade blev väldigt bra kompisar där ett tag och vi kom varandra lite närmare i och med min hemlighet, men hon fortsatte att undra vem det var jag gick och vad kär i och frågade mig då och då om jag inte kunde berätta vem det var. Hon hade sina aningar om vem det kunde vara men hon hade helt fel, med den hon trodde det var.

En dag när vi var på en båt utflykt så bestämde jag mig tillslut för att berätta vem det var, eftersom hon hade tjatat så länge, men jag kunde ju inte säga det rakt ut till henne utan jag skrev en lapp. Efter att hon fick veta vem det var som jag var kär i så pratade vi knappt med varandra längre. Jag tror hon först blev rätt chockad och sedan helt vettskrämd över att det var henne jag var kär i. Hon var ju dessutom mitt inne i sin egen process med sin läggning och att försöka acceptera sig själv som hon var eftersom hon kom från en super kristen familj, men detta visste inte jag om då.

När hon hade fått smälta allting så satte vi oss tillslut ner och pratade och det var då hon berättade att hon blivit chockad och rädd för hon hade aldrig trott att det var henne jag gillade. Hon sa också att hon var tvungen att fundera mer på vad hon kände inför detta och om hon kände något tillbaka för mig. Så vi bestämde att hon skulle tänka och säga till när hon bestämt sig för vad hon ville.

På kvällen sedan bad tjejen mig att jag skulle komma upp på hennes rum för hon ville prata med mig igen. Nu hade hon bestämt sig och hon talade om att detta var oerhört svårt för henne att säga att hon inte kunde besvara mina känslor och skyllde på att hon hade så mycket med sig själv att jobba med och så där. Dessutom var vi ju båda på behandlingshem och där fick man inte vara tillsammans med varandra. De menade på att om man blir kär så kan de förblinda mycket av ens problem och man kunde lätt glömma bort varför man var där. Så detta var nog en liten press på henne. Men om hon någonsin verkligen kände något för mig tillbaka det fick jag aldrig veta.

Jag blev totalt mållös och helt stel i kroppen och reste mig tillslut och gick i något slags chock tillstånd ner till mitt rum och där brast det. Jag grinade hela kvällen och var så väldigt ledsen för att jag blivit nobbad.

Jag var ju så kär. Detta var ju ingen tillfälligt förälskelse utan jag var riktigt kär i denna underbart fina tjej. Jag till och med erbjöd mig väldigt ofta att massera hennes rygg då hon hade ont och, då jag var väldigt bra på det, eftersom det var det närmaste jag fick komma henne. Då kände jag hennes hud under mina händer och jag kunde även känna hennes goda doft. Men detta visste hon inte om. Masserade även många andra på hemmet också ofta när de kom och bad om det, för det var kul och folk märkte hur duktig jag var på det.

Tror tjejen också var ganska ledsen den kvällen för det var varken lätt eller roligt att behöva ge detta besked till mig och se på hur mycket hon sårade mig.

En manlig personal upptäckte hur ledsen jag var för jag bara gick omkring och grät och han frågade hur det stod till med mig och då kom det fram om min läggning och vem jag var kär i. Han tyckte att jag hade all rätt att vara ledsen med tanke på att jag hade hjärtesorg. Sedan tog det inte långt tid förrän hela hemmet visste allting. Detta underlättade mycket i min värld då.

Det tog sedan många år för mig att komma över den här tjejen men när jag äntligen kunde släppa henne då började min process på riktigt med min läggning. Jag hade nu påbörjat min komma ut process som lesbisk.

Jag gick en gång och pratade med en psykolog på RFSL om mina funderingar och om min läggning. Jag registrerade mig på hemsidor på Internet bara för homosexuella och fick många nya kontakter, jag började springa på tjejfester, gick på min första tjejfest helt ensam och det tog långt tid innan jag vågade gå in men tillslut gick jag in i alla fall och det var det häftigaste jag hade varit med om. Vilken aha upplevelse att få komma in till ett ute ställa bara med en massa tjejer överallt. Jag kände mig direkt hemma där. Allt kändes så rätt. Jag höll mig mest omkring väggarna och var rätt blyg men det var ändå kul att vara där. En tjej bjöd upp mig till dans och sedan satt vi och pratade en stund och hon frågade om det var första gången jag var där och det kändes skönt att inte vara ensam även om jag inte kände tjejen alls. Efter ett tag försvann hon och jag var ensam igen och jag ställde mig i ett hörn och kikade på när alla dansade. Efter ett tag kände jag hur någon kom bakifrån och la armarna om mig och sa i mitt öra att hon kände igen sig i mig och förstod att jag var där första gången för hon hade själv stått sådär i ett hörn och tittat för inte så länge sedan.

Hon kändes till en början jättesnäll och förstående. Vi stod där och pratade en stund, sedan ville hon dansa och det gjorde vi. Men helt plötsligt blev hon väldigt kladdig för hon var ganska berusad också. Hon började kyssa mig och hångla med mig när vi dansade, först var det mysigt men sedan efter ett tag blev jag rädd och tyckte det blev obehagligt och för närgånget. Tillslut skyllde jag på att jag behövde gå på toa och så stack jag därifrån. Jag var ändå väldigt nöjd med mig själv den kvällen när jag gick, för att jag hade vågat mig in efter en väldigt lång tvekan och stannat där så länge som jag gjorde. Jag hade ju faktiskt varit på en tjejfest för första gången i mitt liv. Det var stort för mig och det hade aldrig känts så rätt någon gång på ett ute ställe som det hade gjort den kvällen

Jag gick också till min första Pride festivalen helt ensam, men jag hade bestämt träff på festivalen med några personer jag hade haft kontakt med på Internet. Det var tjejer som jag träffade och umgicks med under hela veckan sedan. Fick min första gay vän där och vi hade jättekul tillsammans för det var även första gången för henne som hon var på Pride. Vid det här laget hade jag börjat känna mig riktigt hemma i gayvärlden.

Nu hade jag kommit fram till den punkt då det var dags att komma ut ur garderoben. Jag började med att berätta för min mamma och hon tog det jättebra förutom att hon blev en liten aning besviken över vetskapen att hon aldrig skulle kunna få några barnbarn. Det var ju för tolv år sedan och då visste varken hon eller jag att man visst kan skaffa barn fast man lever med någon av samma kön. Jag hade heller ingen aning om jag ville ha några barn eller inte då. Nästa person jag berätta för om min läggning var min lillebror. Jag skrev mejl till honom. Så här svarade han på det:

”Det här hade du kunnat tala med mig om för länge sedan, men jag förstår att det är svårt. Jag känner ett par homosexuella människor och det stör mig inte det minsta. Du är min storasyster och dessutom världens bästa storasyster. Jag älskar dig. Vi kan väl prata om du vill? kram lillebror”

Dessa ord värmde mycket och än idag bär jag dem på en sliten lapp i plånboken.

Sedan berättade jag för min moster och hon svarade bara: Jaha! Hon blev inte ett dugg förvånad och hon sa att hon hade haft detta på känn länge om min läggning. När jag skulle berätta för min mormor så skrev jag faktiskt ett brev, det var enklast så och dessutom bodde hon i Umeå då. Jag var lite rädd för hennes reaktion eftersom hon är gammal och på hennes tid var det ju ganska fult att vara homosexuell. Mormor ringde mig och förklarade för mig att det var mitt eget val, att jag gör som jag vill med mitt liv och att man inte slutar älska sitt barnbarn bara för hennes läggning. Ja hon höll en lång predikan i telefonen om detta, sedan avslutade hon det hela med att säga. – Man kan ju ändra sig. Efter ett halvår sedan när mamma berättade för mormor att jag hade förlovat mig med min nuvarande sambo Jennie så blev mormor fullständigt chockad. Hon trodde naturligtvis att det bara var en tillfällig fas jag gick genom i livet.

Den sista jag berättade för var min pappa och det var jättejobbigt eftersom han inte gillar homosexuella och speciellt inte bögar. Han tog det förvånansvärt bra, men han ville ha bekräftat för sig ordentligt att jag verkligen inte attraherades av män. Jag tror ärligt talat det hade varit värre om min bror kommit och berättat samma sak faktiskt.

Men pappa hade svårt ändå första tiden att acceptera min läggning. Minns första gången jag och Jennie skulle åka ut till honom på Värmdö och hälsa på. Dagen innan vi skulle komma ringer han mig och säger till att vi inte ska komma och hålla varandra i handen när vi kommer till honom. Han var rädd att grannarna skulle se oss och han skämdes för mig. Vi bestämde oss faktiskt för att inte åka ut till honom den gången. Sedan har även kusiner och andra släktingar tagit min läggning väldigt bra. Det känns faktiskt ganska skönt.

Jag gick sedan och förälskade mig i den ena tjejen efter den andra, som en efter en nobbade mig för att de inte var intresserade. Jag gick verkligen och längtade så enormt efter bekräftelse, kärlek, trygghet, närhet, värme och sex. Jag ville så gärna ha en egen flickvän och ansträngde mig till det yttersta för att hitta någon, men det var lönlöst. Tillslut trodde jag att ingen ville ha mig.

När jag sedan gav upp och slutade leta som kom plötsligt min nuvarande sambo Jennie in i mitt liv. Hon kom in i mitt liv väldigt hastigt och lustigt om man säger så.

Det hela började med att jag satt inne på chatten på en av de Communitys som fanns då som bara var för tjejer. Jennie frågade plötsligt mig om jag visste om det fanns några gay ställen öppna i Stockholm mitt i veckan. Hon skulle nämligen komma upp och se en musikal med en kompis och de ville gå ut efteråt. Jag föreslog Tiptop som var ett ute ställe både för bögar och flator och som hade fest på onsdagar. Jennie frågade mig om jag ville komma dit också och jag sa först nej för att jag skulle gå ut på fredagen samma vecka och hade inte råd att gå ut på onsdagen också. Men senare ångrade jag mig för att jag fick veta att en tjej jag gillade skulle gå till Tiptop så jag tänkte jag kunde åka dit i alla fall en stund.

Jag blev kvar där ganska länge den kvällen.

För första gången fick jag träffa Jennie och hennes kompis och det var kul. Hade ju bara pratat ytligt på chatten hittills. Vi fann inte varandra då för jag var som sagt förälskad i en annan tjej och Jennie i sin tur var också förälskad i en annan tjej. Så båda vi två gick och var förälskade i tjejer som inte var intresserade av oss eller ville ha oss. Det slutade med att tjejerna vi var förälskade i gick och blev tillsammans med varandra och det var verkligen inte så kul för någon av oss. Vi satt där ensamma under kvällen och små pratade och drack drinkar, men vi kände ju inte varandra så det hände inget mer den kvällen.

Läs min bok om ni vill veta hur jag blev ihop med min Jennie för 15 år sedan.

//Marie