Jag förändras!


Måste blogga om något som jag funderat lite på. Förr var jag alltid så traditionsbunden. Jag ville att allt skulle vara som det alltid har varit. Blev det några förändringar så blev jag helt förstörd. Nu mera tycker jag inte det är så himla viktigt längre. Tycker inte högtider är så märkvärdiga längre. Så fort det är någon av våra högtider så tänker jag bara, Jaha, nu är det påsk eller jaha, nu är det valborg eller , jaha nu är det midsommar eller som idag då det är nationaldagen.

Tycker inte ens julen känns speciellt märkvärdig längre faktiskt. Den som alltid varit jätteviktig för mig. Det har varit jobbigt med julen nu i många år efter min mamma gick bort. Jag och min bror har varit tvungna att skapa nya traditioner och vi firar inte ens jul ihop varje år längre som vi alltid gjort tidigare sedan vi var barn, men då ihop med min mamma. Senaste julen tyckte jag inte ens det kändes jobbigt att inte få fira med min bror. Kände bara okej, det kommer bara bli jag och Jennie under julen och det kommer bli mysigt det med. Tidigare år har jag alltid känt mig besviken när jag inte fått fira med min bror, eftersom julen har jag också alltid firat med honom sedan vi var barn. Men inte denna gång.

Jag har fått anpassa mig rätt mycket efter min mamma gick bort för åtta år sedan och det har tagit mycket tid. Jag har mognat en hel del och blivit väldigt självständig. Innan mamma dog så fanns det inte i min värld att jag skulle tvingas leva ett liv utan någon av mina föräldrar. Nu förstår jag inte ens hur jag kunnat känna så? Har vant mig vid att mamma inte finns i mitt liv längre och jag kan inte påstå att jag saknar henne så jätte mycket längre heller. Det kommer bara ibland då det dyker upp saker jag skulle behöva prata med just mamma om eller något jag behöver fråga om som bara hon skulle kunna svara på. Men annars saknar jag inte henne längre på det sättet. Visst jag kommer aldrig glömma hur ont det gör att mista en förälder som man älskar förstås. Så kommer jag alltid sakna mamma i vissa situationer. Det dyker alltid upp händelser, saker i ens liv då man känner att oj vad jag skulle vilja att mamma fanns här just nu. Men jag har liksom inget behov av en mamma längre i mitt liv, men skulle jag plötsligt få det, så skulle det kännas väldigt konstigt.

Känner inget behov längre att åka till graven heller. Nu mera åker jag tid bara för att det var länge sedan jag var där sist eller för att det är årsdagen, mammas födelsedag, eller på morsdag. Men känner inte att jag måste åka dit.

i år tyckte jag inte längre att det var jobbigt med morsdag, vilket jag också tyckt i många år. Hatade morsdag faktiskt ett tag. I år brydde jag mig inte ett dugg om när det var det.

Fast det är klart, hade jag inte haft Jennie i mitt liv hade jag kanske saknat mamma mer än jag gör och då hade jag även varit mer beroende av min lillebror också än jag är nu. Har faktiskt även lyckats släppa honom också en hel del. Vi träffas inte lika ofta som förr längre och det känns okej. Han har sitt liv och jag mitt. Men vi ses ibland, äter lunch och se ibland på lite större högtider och käkar middag ihop. Men då träffas vi alltid ihop med våra respektive.

Jag har ju inga föräldrar i mitt liv längre även om min pappa fortfarande lever. Har ingen kontakt med min far och har inte haft det på snart tre år. Min far bröt upp med mig då jag släppte min bok. Det var hans val. Jag tycker efter så här lång tid att det var ett ganska bra val och jag vill inte ha honom i mitt liv igen. Kanske låter grymt men jag har aldrig haft någon bra relation till min far någonsin och hela livet försökt hålla fast i det lilla far jag haft i honom för jag varit rädd om det. Men så här i efterhand känner jag att det är bättre att vara utan det faktiskt. Jag mår mycket bättre nu än jag någonsin gjort i mitt liv.

Allt detta kanske låter väldigt avtrubbat och som att jag har avskärmat mig från det som är jobbigt. Men så är det inte. Fast ibland blir jag osäker på om det är något fel på mig? Borde jag lida fortfarande av förlusten av mamma, borde jag sakna henne mer än jag gör? Borde jag sakna min far i stället för att känna att jag inte vill ha honom i mitt liv längre? Är jag konstig på något sätt? Ibland blir jag osäker. Är det normalt att känna som jag gör eller inte känner för mina föräldrar längre? Är det konstigt att jag inte länge behöver ha saker som det alltid varit utan det är okej med förändringar och nya saker i livet?

Får fundera mer på detta men för mig är det ändå viktigast att jag mår bra och trivs med mitt liv och som jag lever här och nu.

Trevlig Nationaldag!

//Marie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s