Skumt med Järnbrist!

Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt skumt det här med Järnbristen. Jag satt igår kväll och tog reda på vilken mat som det finns mycket järn i och när jag tittar på listan jag fick ihop så äter jag ganska mycket av det som finns på listan även om vissa saker äter jag mer av och andra mindre. Det ska betyda att egentligen så borde jag få i mig tillräckligt med järn via födan. Har bara kollat järn en gång tidigare och det var en kvinna som endast gjorde analyser, men det var inga riktiga tester med ordentliga bedömningar. Hon sa att jag får i mig för lite järn via födan jag äter, men i och med att jag äter de vitamineraler jag gör så får jag i mig det som fattas så det borde räcka. Men hur pålitligt detta var vet jag inte? Hon var inte läkare utan mer en sorts forskare som hade någon speciell apparat som kunde skanna kroppen för att se hur man mår.

Min fundering i alla fall vad gäller järnbristen är om det är så att kroppen inte tar upp de järn som den får av någon anledning. Frågan är i så fall vad det är som gör att kroppen inte tar upp järn? Jag undrar också om det är så att man kan ha lågt järnvärde bara av en tillfällighet också? Att det berodde på något speciell just den dagen? Jennie tror bara att det var en ren tillfällighet att järnet var lågt.

Det jag också funderar över är om jag kommer kunna sluta med järnmedicinen senare eller om jag måste äta det jämt för att hålla järnvärdet uppe? Vill inte äta det jämt och dessutom är det inte så bra för magen i längden. Speciellt inte med tanke på att jag har så mycket besvär med magen ändå. Undrar om man kan äta järnmedicin jämt också?

Om det är så att jag inte kan vara utan extra järn, så vill jag nog hellre gå och få det intravenöst i så fall. Vet inte hur ofta det kan behövas? Men helst vill jag ju att man ska hitta vad järnbristen beror på så man kan göra något åt det, så kroppen kan börja ta upp järnet igen, om det nu är det som är felet. Beror det trots allt på födan ändå så får jag väl överväga att börja äta kött igen. Så kanske jag får i mig tillräckligt, men och andra sidan tar jag inte upp järn som jag ska, så har det ingen betydelse hur mycket järn jag stoppar i mig, varken via föda eller via medicin. Det där får min doktor klura mer på. Får väl se om värdet förändras nu av medicinen. Händer ingenting så är det ju något som gör att jag inte tar upp järn. Händer det något och värdet ändras, så tar jag upp järn men får i mig för lite. Då får jag och min läkare försöka komma på vad det är som gör att jag får i mig för lite i stället.

En annan sak som just slog mig, tänk att vårdcentralen inte kunnat kolla upp att jag har järnbrist tidigare. Jag har ju mått dåligt ganska länge nu. Kanske har gått och haft järnbrist länge. Iofs har jag dragit mig från att söka för några besvär på min vårdcentral för jag tycker inte jag blir tagen på allvar. Det enda som händer när eller om jag söker för något där är att jag bli hänvisad till sjukgymnast. Eller så får jag höra att man inte kan göra något åt mina krämpor. De på vårdcentralen har ju utrett mig för ganska mycket men inte hittat något fel på mig och därmed gett upp i stället för att fortsätta till de hittar vad som är fel. Något är ju fel, det har jag vetat hela tiden för jag har ju bara blivit sämre och sämre med åren. Visst jag blir äldre och äldre också och nu mera är jag även i för klimakteriet. Min läkare tror jag har hormonell obalans. Vilket jag kanske också har, men det borde inte ge mig järnbrist för det.

På tal om vårdcentralen så har jag god lust att höra av mig dit och tala om att jag har ny läkare och att hon upptäckt att jag har järnbrist. Måste ju ändå meddela dem att de inte behöver sköta min sköldkörtel längre. Vilket de knappt gör mer än tar ett prov en gång om året och kollar ett värde. Det följer inte ens upp mediciner de skriver ut. Det går alltid väldigt bra att skriva ut mediciner, men följa upp dem för att se hur det går och kolla hur jag mår det går inte. Det verkar vara upp till mig att tala om i fall en medicin inte fungerar eller om jag inte mår bra. Hur ska man som patient veta det? Ibland kanske man inte alltid kan veta det som patient. När man är patient kan man inte allt om medicin för man är inte läkare och inte heller Farmaceut eller apotekare. Man vet inte alltid själv hur man ska reagera på en viss medicin, klart man känner om man mår bättre naturligtvis men det behöver ju inte alltid betyda att medicinen fungerar som den ska ändå. Inte konstigt att man sitter och läser sig till så mycket på nätet. Man måste ju det när inte läkarna följer upp eller talar om något. Sedan gnäller läkarna på att man som patient kan mer än dem för att man suttit och läst sig till en mamma på Internet.

Hur gjorde man förr när Internet inte fanns? Då slog man säkert upp en del i böcker men där fick man antagligen inte veta hälften så mycket som de man kan hitta på Internet. Dessutom i böcker var det säkert för mycket medicinska termer och ord också som man inte fattade någonting av. Man kunde lika gärna sitta och läsa ryska. Då fick man förlita sig på det läkarna sa och gjorde. Kanske sa de mer förr och gjorde mer då. Inte vet jag.

Idag kollar läkare endast på prover och visar de ingenting konstigt så finns det inget fel. Det skiter ganska bra i hur man mår tycker jag. Dock inte alla läkare men många. Min nya läkare verkar jättebra. Hon struntar inte i hur jag mår. Hon satt inte och sa att alla prover såg bra ut. De flesta var säkert bra men hon kollade lite mer mellan raderna också och insåg att ett visst värde som låg normalt borde ha varit lägre om ett annat värde varit normalt, i detta fall handlade om järnet. Sedan ser hon ju på mina sköldkörtelvärden att de är ojämna i förhållande till varandra även om de ligger inom normal referens. T3 ligger lågt inom referensområdet och T4 ligger väldigt högt inom referensvärde vilket måste betyda att jag inte konverterar T4 till T3 som de ska. Så därför var det inget problem för den läkaren att skriva ut Liothyronin. Min husläkare skulle inte brytt sig. Hon tittar endast på TSH vilket senast var för högt. Det märks att många allmänläkare är så otroligt okunniga på sköldkörteln och diagnosen Hypotyreos som jag har. Jag som patient kan mycket mer i detta fall oftast. För jag får veta mycket av andra som har samma sjukdom och som är pålästa och dessutom läser jag själv på en massa för att veta mer.

Så läkare blir man inte klok på ibland. Men jag är glad att jag prickade rätt direkt och hittade denna fantastiska läkare.

Nu lägger jag in lite fina bilder på mina växter på balkongen. Se här:

//Marie