Vänner och relationer!

Nu måste jag skriva av mig om det här med relationer och folk man tror är ens vänner sviker. Mycket kan man ta men det finns gränser och till slut kan man inte bara stå och svälja allt. Man måste ventilera sig och det tänker jag göra nu. Säger inte att det jag skriver stämmer men när ni läser det jag berättar kanske ni inte heller vet vad ni ska tro längre.

För det första så är det så svårt att läsa av folk och veta vad folk egentligen tycker tänker och vill med en relation. Det är också lika svårt att veta hur man ska bete sig eller vara själv mot andra för att man ska passa in. Jag har alltid sagt att jag vägrar vara något jag inte är för att det ska passa andra. Tycker verkligen inte att jag ska behöva det. Duger jag inte precis som den Marie jag är då får det vara och folk kan dra någon annanstans. Jag krusar inte folk att umgås med mig.

När jag gick min möbelsnickare utbildning under två års tid så var vi fem tjejer i klassen och vi höll ihop och hade jätte roligt under den tiden tillsammans. Kom två av dem lite närmare och trodde verkligen att de var mina vänner. När vi slutade skolan hörde jag inte ett ljud från någon av dem. Försökte några gånger höra av mig till de två jag kom närmare för att få ihop en något så vi kunde ses men de tackade nej varje gång. Bjöd även in dem på min 40 års fest och alla tackade nej.

Jag praktiserade på en dagverksamhet i två år och blev väldigt bra vän med en kollega. Det klickade direkt mellan oss och som jag trodde när jag slutade var en vän för livet. Vi fortsatte ses några gånger efter jag slutat men nu mera hör jag inte ett ljud från henne. Har försökt hålla kontakt genom mejl, sms och även skickat kort och brev men hon svarar aldrig.

Det är väldigt ofta jag och Jennie frågar folk om de ska med på teater, konserter eller andra evenemang eftersom vi inte alltid går tillsammans på allt. Jag är ju sjuk i min EDS och kan inte alltid gå med på allt. Sedan har jag ju andra åkommor som uppenbarar sig ofta vid fel tillfällen. Jag och Jennie sitter inte heller ihop. Så vi frågar andra om de vill gå med. Oftast kan inte folk och tackar nej. Jag ska på teater på söndag och har frågat minst tio personer om någon vill följa med och alla har tacka nej för att de inte kan.  Så är det nästan alltid då vi frågar folk eller bjuder in folk till något.

När jag fyllde 25 år hade jag öppet hus/ födelsedagsfest i min första lägenhet. Hade bjudit massor med människor och knappt hälften kom. Mamma hade stått och gjort massor med smörgåstårta som blev över.

När jag sedan fyllde 30 år så hade jag fest för endast släkt, vänner och familj plus fem av mina bästa vänner. Två av dem kom inte då en plötsligt blev sjuk och den andra blev jag osams med för att jag ville ha besked om hon skulle komma eller inte innan sista OSA dadum för att det bara var hon kvar som inte svarat. Hon väntade på att något bättre skulle dyka upp och hon var min barndomskamrat och skulle föreställa min bästa vän.  Dessutom kom inte min egen far för att han inte kunde vara i samma rum som min mor påstod han.

När jag fyllde 40 år så bjöd jag säkert in ca 80 personer och det kom ca 25 stycken. Alla andra 55 kunde inte komma. Var nära då att behöva ställa in festen då jag var tvungen att få in ett viss antal personer i lokalen jag hyrt för att få vara där. Det var egentligen många fler än som kom. De var snälla och sänkte antalet en gång. men kom ändå färre än det. Handlade om att folk som jobbade i lokalen skulle laga mat, servera, duka och sådant också och då måste det komma ett visst antal.

Jennie skulle ha fest när hon fyllde 30 år och hade bjudit in massor med människor och det slutade med att alla tackade nej utom två så hon ställde in festen. En sommar försökte hon få med folk på femkamp på Gröna Lund och frågade massor med människor om de ville hänga med. Slutade med att endast två tackade jag så hon ställde in det också.

Jag medverkade i en utställning med min bok när jag precis hade släppt den och det var i det närmaste bokrelease man kunde komma. Jag bjöd dit massor med människor för att komma och titta på utställningen men det kom endast fyra stycken bara den gången.

Jag medverkade också i ett evenemang där man fick visa upp sig och sin talang. För min del så delade jag med mig ett stycke av min bok som en kompis till mig hjälpte mig att läsa upp. Var för svårt att göra själv. Bjöd in massor med människor då med och ingen kom förutom min Jennie och min kompis som skulle läsa ur min bok.

I princip varje gång som jag berättar om har jag bjudit in typ samma människor och varje gång har samma människor i princip tackat nej för att det inte kan. Så någonstans känner jag att det kan inte alltid vara endast en slump att i princip ingen kan komma. Handlar nog inte alltid om att folk inte kan tror jag utan det handlar om vilka jag och Jennie är. Folk vill egentligen inte umgås med oss utan det träffas för att de tycker synd om oss, (så var det med mina kompisar på möbelsnickarutbildningen. De tyckte synd om mig bara därför fick jag vara en i gänget)  Eller så följer folk endast med på på grejer för att det är gratis bara.

Det är också så att vi frågar om folk ska med på grejer men blir sällan bjudna tillbaka. Vi blir heller sällan inbjudna till festar eller får inbjudningar till folk vi trodde var våra vänner. Vi märker efteråt att folk haft fest eller inbjudning till något. Men vi har inte blivit inbjudna. Varför kan man undra, jo jag tror att folk glömmer bort oss. Varför glömmer man då bort vissa kan man undra? Kanske för att vi trots allt inte är så himla viktiga för folk egentligen. För någon gång har vi faktiskt frågat varför vi inte blev inbjudna och då har jag fått de svarat. Oj! Jag glömde er! Så mycket vän var vi med dig liksom. Nu säger jag inte att det varit så alla gånger utan det kanske varit så att ni inte känt att vi varit så nära vänner att ni inte velat bjuda in oss jag vet inte. Så jag drar inte alla över en kant.

En sak stör mig otroligt det är att jag har så lätt för att fästa mig vid folk och dessutom tror jag att de är mer vän med mig än de är. Därför blir jag sårad när jag märker att så inte är fallet just genom detta. Men man tycker ju att det vore bättre att folk är ärliga och säger jag gillar inte dig och vill inte umgås med dig i stället för att bara ignorera en och låta bli att svara när man hör av sig. Jag blir hellre sårad av ren ärlighet för då vet man åtminstone vart folk står, det gör man inte av att folk bara ignorerar en efter ett tag.

Men så är det tyvärr och många människor är så otroligt falska. Kanske inte medvetet men man ser ju hur de sociala nätverket ser ut. Ofta säger folk, jag ringer dig nästa vecka, eller jag hör av mig så försöker vi få ihop en lunch eller fika. Stöter folk ihop på stan så säger man Åhhh! Vad länge sedan vi sågs, vi måste träffas någon gång. Inte tusan hör någon av sig. Inte träffas folk. Det där är bara sådana där sociala artighetsfraser som folk kör med. Egentligen tycker jag att det så kallade sociala nätverket är otroligt falskt. Man säger så mycket som man egentligen inte menar för att vara artig. Hatar det. Säg ingenting i stället om du ändå inte menar dina ord. Lova inget och föreslå inget i stället. Man behöver ju inte alltid säga nej jag vill inte. Man behöver inte vara så rak på sak, men man kan ändå vara ärlig i stället för att säga saker man inte menar endast för att vara artig. Det är inte artigt att vara falsk.

Att jag vet de här är för att jag själv varit med om det men också iakttagit andra som stöter ihop på stan eller står och pratar någonstans och man hör på tonfall om folk menar vad e säger eller inte. Jag är ingen expert på relationer men en sak har jag lärt mig och det är att folk är inte alltid ärliga i relationer. Man ska heller inte ta relationer för given. Måste dessutom försöka lära mig att inte fästa mig för mycket vid folk eller släppa människor för nära in på livet, för man vet aldrig när man förlorar dem. Tyvärr har ju jag alltid varit sådan som är väldigt öppen med mitt liv, sedan har jag alltid trott på människors ärlighet men förstått nu att det varit ett misstag. Vilken tur säger jag att man lär sig på erfarenheter och man lär sig också på sina egna misstag. Nu sitter jag inte och säger att jag är perfekt för det är jag inte. Jag är inte heller felfri och allt beror inte endast på andra heller utan ibland har det varit jag som gjort fel också.

Av detta drar jag slutsatsen att det ändå är bättre att vara ensam, för då slipper man kämpa med att försöka läsa av folk, man slipper bli sårad och besviken när folk inte är ärliga. Man slipper också själv försöka passa in i olika sammanhang, hitta sätt att försöka bete sig på som passar andra och försöka vara en del av ett falsk socialt nätverk som bara utlöser en massa onödiga missförstånd mellan människor.

Jag och Jennie har varandra, våra familjer och några få vänner som faktiskt accepterar oss som vi är. Vi klarar oss på det. Hellre få människor om kring oss som älskar oss, än många ytliga bekanta som inte gillar oss och som bara är falska.

Just därför är det mycket bättre att vara vän med djur för de älskar en villkorslöst trots den man är, vad man gör mot dem eller säger till dem. De är inte falska och säger aldrig emot eller ljuger. De försöker lyssna på en hela tiden men förstår sällan något. De bekräftar en varje dag och uppskattar så mycket att man bara finns där för dem. Djur är helt fantastiska och bättre vänner finns inte. Älskar min katt. Hon är det finaste som finns.

Tack för ordet.

//Marie

Annonser

Sommaren 2017

Med den titeln låter jag som om sommaren redan är slut och det är sent in på hösten. Även om semestrar börjar ta slut och skolorna börjar snart så är sommaren inte riktigt slut ännu. Kan vara varm och fint ända in till mitten av september om vi har tur. Fast vädret har varit väldigt fram och tillbaka denna sommarn. Jag och Jennie har haft en ganska okej sommar tycker jag.

Jennie har varit ledig i sex veckor från jobbet. Vi har varit på sightseeing tur under Stockholms broar. Sedan var vi även ut till Lillkyrka en dag som ligger utanför Enköping. Min bror har sitt torp där. Jättefint där ute och alltid lika mysigt att umgås med min bror och hans sambo.

Vi har varit i London en vecka där vi både såg och gjorde väldigt mycket. Hade himla tur med vädret men som alltid är det varmt, klibbigt och kvavt i London. Vi hade okej hotell också. Åker vi till London igen får det bli samma hotell.

Vi har varit på Stockholms Pride som vi brukar göra varje sommar. Hade kul där och hade halv tur med vädret. Träffade flera vi känner, var på uppträdande, minglade runt i parken och såg paraden.

Vi har också varit ute på Siaröforten en dag. Det är en gammal militäranläggning under marken ute på en ö i skärgården. Vilket stället kan jag bara säga. Dit måste jag åka igen. Hade fint väder hela dagen vi var där. Vi åkte även till Örebro en dag och gick på Titanic utställningen. Den var verkligen sevärd. Så blev det en promenad i Vadköping, den gamla delen av Örebro och så gick vi genom stadsparken, slottsparken och slottet. Där mötte vi upp Jennies goa faster som följde oss till tågstationen. Var mysigt att träffa henne en stund. Hann till och med äta en glass tillsammans. Vi hade kanonväder hela dagen.

Vi hade även besök av Jennies föräldrar en dag som kom hit från Hallsberg över dagen. Vi promenerade runt i stan och gick och käkade lunch tillsammans. Jennie träffar ju inte sina föräldrar särskilt ofta längre, så jag tror hon tyckte det var lite mysigt. Visst Jennie har inte jätte nära relation till sina föräldrar men när det väl träffas och bara umgås en dag så går det ganska bra och det är okej.

Vi har inte bara haft roligt i sommar, utan vi har även varit ganska mycket sjuka. Jag fick först halsfluss, sedan fick Jennie det. När hon blev frisk blev jag sjuk igen, men hann precis bli frisk innan vi åkte till London. Typ ett par dagar innan Pride blev jag sjuk igen och var lite risig under Pride veckan men tillfrisknade så sista dagen var jag frisk igen. Nu en vecka innan Jennie skulle börja jobba blev hon sjuk igen men kommer kunna gå och jobba i morgon. Varit en envist virus som har hållit ett fast grepp om oss hela sommaren nästan. Bara hoppas att jag inte blir sjuk igen nu efter Jennie. Är det inte typiskt, har inte varit sjuk sedan i höstas och så kommer allt under sommaren. Då man verkligen inte vill bli sjuk. Sommaren är ju så kort ändå liksom.

På tal om att vara sjuk så har jag ändrat på min medicinering lite i sommar också. Varit på ett par läkarbesök och lämnat en del prover. Har börjat med en ny medicin. Slutat med en annan och börjat med en tredje för sköldkörteln. Hoppas det ska fungerar bra. I morgon ska jag till sjukhuset och få järn intravenöst. Alltså via dropp. Har ju fått konstaterat att jag har järnbrist. Försökt dricka Blutsaft i sommar men glömmer ta den hela tiden, dessutom smakar det skit. De håller också på att utreda om min järnbrist beror på någon Mag eller tarmsjukdom. Ska lämna mer prover för det, sedan ska jag även lämna prover för sköldkörteln att se om nya medicinerna fungerar bra. Hoppas mina värden stabiliserar och blir bättre. Hoppas också att jag blir bättre i mitt mående. Får se vad som händer. Ska träffa min läkare i september. Så får vi se hur det gått.

Det var väl allt som hänt denna sommar. Kommer inte lägga in bilder för jag har så mycket. Skulle kunna lägga in några bilder från varje tillfälle men det är så mycket så jag orkar inte sitta och välja.

Men nu vet ni i alla fall lite kort vad vi gjort och förlåt för att jag inte bloggat i sommar.

//Marie

Sjuk igen!

Jag har blivit sjuk igen och nu är det 1,5 vecka kvar tills vi åker. Jag har väldigt ont i halsen och huvudet. Är är svullen och röd i halsen och lite vit beläggning. Jag känner mig hängig faktiskt. Vaknade igår morse och var dåligt. Hade inte känt något dagen innan. Det är precis samma som Jennie haft. Jag som trodde hon fick samma som jag hade först. Men hon hade ju inte halsfluss utan ett virus.

Jag har egentligen inte tid med det här för vi har massor att göra innan vi åker till London. Nu är det bara att hoppas på att jag hinner bli frisk. Bara att vila och ta det lugnt och hoppas det ger sig fort. Funderar på om jag kanske skulle ta och gurgla halsen i saltvatten då och då så kanske det går över ännu fortare. Salt är ju bakteriedödande.

Jag hoppas verkligen inte att Jennie kommer åka på det igen, så detta blir en ond cirkel och vi håller på att smitta varandra hela tiden om vart annat.

Idag var jag på morgonen var jag och lämnade hormonprover. Min läkare håller på att ta reda på hur långt jag kommit i för klimakteriet. Kanske kan hon ta reda på om jag är nära klimakteriet ännu eller inte jag vet inte.

Jag var förbi apoteket och köpte Blutsaft som min läkare sa att jag skulle dricka så länge i stället för järntabletterna som inte fungerade något bra för magen. Så jag tog min första hut idag och inte tusan var det särskilt gott kan jag inte påstå. Fick dessutom ont i magsäcken nästan direkt efter men vet ej om det berodde på det eller om jag fått ont ändå? Sved som bara den en lång stund men gick över sedan. Får se hur det går med magen fram över. Det är ju bara 20 ml om dagen jag ska dricka. Flytande är dessutom snällare mot magen för det tas upp direkt och blir inte liggande i magen  ett tag först för att smälta.

Senare kommer jag även att få järn intravenöst också alltså via dropp. Då går det direkt ut i blodet och jag slipper  få det via magen överhuvudtaget. Min läkare har semester nu men skulle ordna det när hon kommer tillbaka. Fast då är inte vi hemma i stället så det får bli när vi kommer hem igen efter den 17 juli.

Bara jag hinner bli frisk nu innan vi åker. Blir jobbigt att resa bort om man inte är helt frisk. Kommer ju bli mycket gå hela dagarna och det är slitsamt att resa även om det är kul. Jag har ju ganska länge varit orolig för att jag inte ska orka med resan. Men jag tror det kommer gå bra. Får hitta ställen att sitta och vila på när jag får ont och blir trött.

Jag ser verkligen fram emot resan och det är alltid lika spännande att flyga tycker jag. Även lite små läskigt. Är faktiskt lite flygrädd. Tycker det är obehagligt när vi ska lyfta och när vi ska landa. Men när vi väl är i lyften är jag inte rädd så länge det inte är en massa turbulens i luften. Är lite otäckt när det rycker i planet. Sedan är det alltid spännande att komma till nya platser. Nu är ju inte London jättenytt för mig då vi varit där förut men det finns fortfarande mycket där som vi inte har sett. London är dessutom ganska stort. Så det finns mycket att se och göra där. Gillar den staden väldigt mycket.

Det jobbigaste med hela resan kommer bli att lämna vår älskade katt Mynta. Vi har aldrig förut varit ifrån henne så länge. Men kattvakten verkar bra och hon kommer åka hit två gånger per dag. Mynta får sova själv i många nätter. För henne kommer det väl att kännas som en evighet för katter har ju inte mycket tidsuppfattning. Jag hoppas hon inte blir deppig och tror vi övergivit henne. Hon kommer säker vara sur på oss när vi kommer hem, eller så blir hon jätteglad när vi kommer. Det får vi se.

Ska i alla fall bli så skönt med miljöombyte en vecka. Tyvärr kommer ju veckan gå så fort. Kommer kännas som om vi knappt hinner komma dit förrän vi ska åka hem igen. Men så är det, när man har roligt så går tiden fruktansvärt fort. Då önskar man verkligen att man kunde stanna tiden ett tag så man hinner andas lite också. Men tyvärr så går ju inte det.

Som jag sagt förut så ska jag försöka blogga medan vi är där. Kanske inte kommer orka blogga varje kväll. Beror på när vi kommer hem till hotellet på kvällen och hur trött jag är. Men kommer blogga så ofta jag kan. Bilder kommer jag nog lägga upp i efterhand för de flesta kommer ligga i min digitalkamera och inte i min telefon. Någon enstaka kanske jag tar med mobilen så jag kan lägga upp dem här. Får se hur det blir när vi väl är där, vill inte lova någonting som inte blir av, utan det får bli som det blir då. Ni får hålla utkik här och se vad jag skriver och lägger in för något.

Nu ska jag ta och vila lite. Är som sagt sjuk och känner mig rätt kraftlös.

Vi hörs.

//Marie

Slarvat med bloggandet!

Nu har jag varit ganska dålig på att blogga igen. Förlåt! Har ju varit sjuk och ätit penicillin och efter jag blev frisk så har Jennie varit sjuk. Sedan har det varit Midsommarafton men då låg Jennie sjuk. Hon fyllde år dessutom på midsommarafton. Det föreföll sig så i år. Men vi satt hemma och glodde på serie på tv. I morgon ska Jennie återgå till jobbet och då jobbar hon i tre dagar sedan går hon på semester i sex veckor.

Om två veckor åker vi till London så det börjar verkligen närma sig. nu. Till helgen ska vi gå ner i källaren och rota fram resväskorna. Sedan är det bara att börja packa ner sådant som man vill ha med sig i klädväg så man inte använder det. Lite kommer vi ju behöva tvätta innan vi packar ner det också. Sedan är det också fortfarande lite småsaker som ska inhandlas. Vi måste också städa här innan vi åker.

Jag är inte så orolig längre att jag inte ska orka med resan. Är mer orolig nu över att vi har smittat kattvakten, men hoppas inte vi gjort det. Jennie blev nämligen sjuk dagen efter att kattvakten var här på besök. Sedan är jag orolig över att lämna vår älskade katt. Hon kommer ju sova ensam sju nätter men en tjej kommer hit två gånger om dagen förutom dagen då vi åker och kommer hem. Tycker det är jättebra att Mynta som vår katt heter får vara kvar i sin hem miljö. För vi har aldrig lämnat henne så länge förut. Jag hoppas inte hon kommer tror att vi övergivit henne bara. Hoppas också att hon inte blir deppig och ledsen när vi inte kommer hem. Sju dagar är långt tid för en katt som inte har koll på tid och dagar. Mynta har bara varit ensam i två nätter som mest förut. Så det kommer bli jobbigt att åka ifrån henne.

Men det ska bli så roligt att komma iväg. Har längtat så länge och denna resa kommer betyda så mycket, eftersom vi inte kommer kunna komma iväg på några fler resor mer, så vida vi inte råka vinna en stor summa pengar eller något.

Vi kommer också gå på STHLM Pride i sommar, sedan blir det några roliga dagsturer. Kommer försöka åka ut till Sandhamn eller jag vill åka dit, sedan även åka till Siaröfortet också. Vi ska också på en sightseeing tur under Stockholms broar. Det fick Jennie av mig i födelsedagspresent och det gjorde vi senast för 15 år sedan då vi förlovade oss.

Igår var jag till stan och gjorde några ärenden. Sedan åt jag lunch med min lillebror. Så fick jag rabarber av honom. Han har ett torp och de får jättemycket rabarber. Jag kokade kräm igår men blev sådär. Tror jag hade i för lite socker.

Ärenden jag gjorde innan jag träffade min bror var att handla bland annat boken ”Wreck this Journal” Tycker den verkar rolig och ville ha den. Men jag köpte den svenska versionen. ”Sabba de här boken” Handlade några saker på Clas Ohlson också. Två saker handlade jag till resan. En necessär och några små plastburkar att ha mina ansiktskrämer i. Blev också en kryddsax men ska inte ha den till det utan till att klippa papper.

Jag kommer vara väldigt kreativ i den och göra mina egna tolkningar till uppgifterna. Sedan kommer jag inte ta bokstavligt på att förstöra den. Vill inte ha sönder den på det sättet. Ska bli roligt att hålla på med och igår gjorde jag det första uppgifterna som att knäcka ryggen och skrev in sidnumren i boken. Målade också den sidan där det står att man ska göra det. Har också skrivit in gårdagens datum så jag har koll på när jag började och kommer skriva in datumet då jag blev klar också tänkte jag.

Här kommer lite blandade bilder på olika saker.

       
Mina Solrosor! De växer så de knakar. 😀

         
Vår älskade katt Mynta! ❤                                     Fin krans jag köpte till midsommar. Den är i plast.

        
Min bok.

I morgon funderar jag på att åka till Naturhistoriska riksmuseet. Kanske jag eventuellt skulle passa på att gå bort till plantagen också samtidigt. Får se hur jag gör i morgon och vad det ska bli för väder. Åker jag iväg dit bloggar jag senare om det.

Vi hörs.

//Marie

Bättre och bättre dag för dag!

Nu bör jag jag vara mycket bättre. Äter fortfarande Penicillin men har bara 2,5 dagar kvar med det. Idag efter en vecka var jag ute för första gången på en vecka. Har varit så svag. men börjar hämta mig. Har haft Halsfluss och man blir helt däckad av det och tar lång tid att återhämta sig från. Men känner mig typ frisk nu förutom att jag fortfarande är svag. Blir ganska trött av Penicillinet. Ska bli skönt när jag det är slut. Jag brukar alltid lyckas få svamp i underlivet av penicillin men ännu har jag inte känt av någonting så jag kanske klarar mig.Hoppas det. Är förberedd med medicin om det skulle komma i alla fall. Inte roligt att få svamp kan jag säga.

Jennie har fortfarande inte åkt på Halsfluss så hon verkar klara sig från det. Peppar, peppar ta i trä. På tisdag ska vi göra ett nytt försök att träffa kattvakten.  Ska blir intressant och spännande och se vem hon är som ska passa vår Mynta.

Jag har slutat äta järnmedicinen. Mådde så illa av dem hela tiden. Min läkare får fixa så jag får gå och få det via dropp i stället, alltså intravenöst. Skrev ett mejl till min läkare idag så hon bör se det i morgon. Får se vad som händer.

Jag måste ladda ordentligt till Londonresan och vila mycket veckan innan så jag kommer orka. Men framför allt så måste jag vara frisk. Vi åker 10 juli. Det är typ 3 veckor kvar nu. Längtar till den dagen. Ska bli både roligt och skönt att komma iväg. Men är nervös redan inför resan. Orolig att jag ska bli dålig på något sätt medan vi är där som kommer förstöra hela resan. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte blir så. Försöker att inte tänka på det för mycket men ibland är det svårt.

I morgon får jag pengar, då måste jag ringa och beställa tid för klippning bland annat. Ska förstås betala räkningar också. Dessutom måste vi beställa varor från Mathem också.

Nu ska jag läsa en stund till, sedan ska jag sova.

Natti, natti!

// Marie

Halsfluss, blääää!

Jag har fått halsfluss. Inte kul alls för man blir så himla sjuk. Dessutom var det helt fel läge för det nu. Vi skulle ha träffat kattvakten i morgon. Ett möte inför kattpassningen då vi åker till London. Det fick vi avboka. Jag har heller inte varit till doktorn och kollat upp att det verkligen är halsfluss men jag är 95 % säker för jag har haft så mycket halsfluss när jag var barn och tonåring så jag vet hur det brukar utveckla sig, vet vad som händer och hur jag brukar bli när jag får det. Sista gången jag hade det innan jag slutade få det var då jag 30 år. Före det hade jag det sju år tidigare då jag fick halsböld.

Efter 30 så fick jag det bara en gång till och det var för några år sedan då Jennie åkte på det först. Så jag har bara haft det en gång sedan jag var 30 år. Nu har jag fått halsfluss igen.

Tycker det är skitjobbigt för det första kommer det så plötsligt och pang på rödbetan. Det bara smäller till från ena dagen till den andra helt utan förvarning. Vaknade i söndags morse med hög feber. Började förstås kräkas som jag alltid gör när jag har hög feber. Tänkte inte på det för det var så länge sedan jag hade så hög feber. Kom på det efter halva dagen jag sprungit och kräkts att jag nog har feber och fick trycka i mig febernedsättande. Får inte i mig det genom munnen då det bara åker ner och vänder, innan det hinner börja värka, så jag måste alltid köpa stolpiller som man trycker in där bak. har alltid det hemma även om jag inte får feber såå ofta längre.

Fick i mig det och då slutade jag kräkas. Hade ju inget att kräkas. Stod typ bara och skrek i toan men kunde inte stoppa det. Så jag blev förstörd i halsen, fick jätte ont i magen och blev helt slut och uttorkad.

Fick ner febern, slutade kräkas och därmed kunde jag äta igen. Idag dagen efter är jag illröd i halsen, med jättesvullna halsmandlar med en massa beläggning på. Ser förskräckligt ut och jag har hysteriskt ont i halsen. Får köra med Alvedon och Ipren som lindrar det värsta. Har ont i huvudet och må illa mest hela tiden och har ingen aptit, allt jag äter smakar skit. Magen skriker efter mat men jag vill inget ha.

Har börjat äta en penicillin kur jag hade hemma för att stoppa infektionen. Men jag är orolig, att dosen inte räcker eller att det inte ska hjälpa. Om det inte hjälper måste jag gå till läkare och få annan penicillin. Vi åker ju om fyra veckor till London och detta kan kan bryta ut på Jennie också. Så då måste hon gå till läkaren och få penicillin hon med. Allt kan bli fördröjt och då är risken stor att vi måste ställa in resan. Vi har tur nog avbeställningsskydd så resa och hotell får vi tillbaka men inte för musikaler och Riplys som vi redan bokat och betalt. Är så rädd att vi måste ställa in för blir Jennie sjuk är det risk att vi inte hinner ha möte med kattvakten och det måste ske här hemma.

Det är inte bara jobbigt fysiskt att vara sjuk, det tar en del mentalt också känner jag. Dessutom känner jag mig så ynklig och liten när jag blir så här dålig. Är det någon gång jag saknar mamma riktigt mycket så är det när jag är väldigt sjuk. Mamma gick bort för åtta år sedan ni som inte vet. Är vuxen och fyller 44 år i november men det spelar ingen roll. Man är alltid mammas lilla flicka hur gammal och vuxen man än blir.

Vet ju att det blir bättre men just nu mår jag skit och vill inte ha det så här. Jag mår illa också hela tiden, har gjort det till och från hela dagen. Äter för att jag måste inte för att jag vill ha.

Just nu skulle jag bara vilja krypa upp i mammas knä och bli kramad av henne, höra hennes vänliga röst, få hennes tröstande ord och känna hennes goda doft. Hon fanns alltid hos mig när jag var sjuk när jag var liten.

Minns en gång när jag fick halsfluss när jag gick på Vårdinge folkhögskola. Det ligger mellan Gnesta och Vagnhärad i Sörmland, utanför Södertälje. Vi bodde i Tensta och hon satt och körde hela vägen dit för att hämta hem mig som låg där på mitt rum och kräktes för att jag hade hög feber. Hon kom hela vägen, det var bra många mil och hade med sig stolpiller som hon stoppade in i rumpan på mig för att få ner febern så jag skulle sluta kräkas, sedan tog hon med mig hem. Dagen efter tog hon mig till läkare och jag fick penicillin. Fick stanna hemma tills jag blev frisk. Hon ställde verkligen upp när jag var sjuk. Därför saknar jag henne så mycket när jag blir väldigt sjuk. Men det reder sig väl och det kommer känns bättre när jag börja tillfriskna. ursäkta men jag känner mig pjoskig så jag slutar skriva nu.

Får se vad som händer det närmsta dagarna.

//Marie

Min Sköldkörtelresa.

Till alla er som kämpar med att hitta rätt läkare och med att få hjälp!

Jag har Hypotyreos och jag har haft diagnosen sedan 2010. I sju år har jag ätit Levaxin och det fungerade jättebra i fyra år för mig. Min Hypotyreos utlöstes antagligen av att jag förlorade min mamma 2009. Hon gick bort i lungsjukdomen KOL för att hon inte slutade röka. Hon blev endast 53 år gammal. En månad senare förlorade jag även min inkomst och fick leva tre år helt utan pengar. Hade jag inte haft min sambo hade jag hamnat på gatan.

Jag fick min diagnos då jag gick till min husläkare och sökte för värk i kroppen. Trodde jag hade Atros eller något. Han tog sköldkörtelprover för att kolla upp min ämnesomsättning och upptäckte att mitt TSH var för högt. Levaxin sattes in och sakta blev jag bättre, för det var inte bara värk i kroppen så påverkade mig.

Idag sju år senare har jag för två dagar sedan börjat med kombinationsbehandling. Jag äter nu både Levaxin och Lio. Jag har liksom aldrig direkt behövt kämpa för att få den hjälp jag behöver, eller jag har inte ansträngt mig för det utan försökt acceptera min sjukdom och lära mig leva med att jag är sjuk och att jag mår som jag gör. Har aldrig strävat efter att försöka bli frisk genom att hålla på och testa olika alternativa saker. Visst har även jag blivit irriterad på läkare som inte lyssnar, gör som det vill och inte hjälper mig med det jag behöver och så vidare. Jag har varit runt och blivit utredd både här och där för det ena och det andra utan att man hittat något fel. Jag var inne ett tag på att mitt mående berodde på något helt annat vilket jag vet idag att det inte gör.

Men jag har aldrig känt mig desperat över att få livet tillbaka, även om jag många gånger önskat att jag hade mått bättre än jag gör. Någonstans har jag till stora delar accepterat läget tror jag. Visst det är inte roligt att alltid känna sig sjuk på ett eller annat sätt. Man vill ju vara pigg och frisk. Så jag har visst varit ledsen många gånger över att jag är sjuk. Dessutom gå och veta att mina värden inte är bra och att varken min husläkare eller Endokrin gör något åt det, gör mig naturligtvis väldigt frustrerad. Mer om hela min sjukhistoria finns att läsa i min självbiografi som heter ”Mitt liv som unik” Går att köpa på Adlibris och Bokus.

En dag när jag satt inne i en av sköldkörtelgrupperna jag är med i såg jag att någon hade tipsat om att man kunde skicka mejl till Läkemedelsverket och be att få en lista på läkare i min komun som ansökt om licens för NDT och skrivit ut det i min kommun under 2016. Först blev jag väldigt skeptisk, för jag tänkte, kan man verkligen göra så? När jag senare fick veta att det är offentliga handlingar så tänkte jag okej, jag skriver och ber om den där listan så får vi se sedan vad jag gör.

För jag var ju egentligen inte ute efter att få hjälp med att testa NDT. Är ju vegetarian och tycker det känns ganska vidrigt att äta grissköldkörtel. Är det i slutänden det enda alternativet för mig, kommer jag naturligtvis att överväga det. Jag ville ju få prova kombinationsbehandling av Levaxin och Lio. Så jag tänkte först, vad ska jag med denna lista till? Men så funderade jag lite till och så tänkte jag, med tanke på att det är så få läkare som är okunniga på sköldkörteln och därför inte hjälper folk med Lio eller NDT som verkligen skulle behöva det väldigt mycket. Dessa läkare som är villiga att söka licens för NDT och skriva ut det till andra, kanske är kunniga på sköldkörteln eller åtminstone mer kunniga än vanliga allmänläkare och Endokrin. Dessutom tänkte jag att de kanske är villig att hjälpa mig med en kombinationsbehandling också. De kanske kan skriva ut Lio tänkte jag. Dessa läkare borde vara bättre, så jag tänkte att jag kan ju prova. Vad har jag att förlora?

Så när jag några dagar senare fick listan eller det var till och med tre listor på läkare som skrivit ut olika sorters NDT. Så bestämde jag mig för att testa och kontakta dem. Först var tanken att skriva samma brev till alla, men sedan gjorde jag så att jag tog ut alla kvinnor på listorna. När det gäller läkare i kommunen så är jag Stockholms kommun stor så jag valde sedan ut de som fanns närmast där jag bor. Den första jag valde att skriva till jobbar på S:T Görans Sjukhus som visserligen ligger på andra sidan stan och numera är mer privatvård än vanlig vård. Har också hört bra om det sjukhuset. Folk jag känner som har varit där har fått bra vård. Var helt beredd på att få skriva många brev innan jag skulle hitta den rätta. Var beredd på att få kämpa länge och väl.

Jag började med att skriva ett långt brev där jag berättade om min sjukhistoria angående min sköldkörtel dårå. Berättade dock inte så mycket om hur jag blivit bemött tidigare, försökte också att inte låta desperat, vilket jag nog inte gjorde heller utan talade om när jag fick diagnosen, hur länge jag ätit Levaxin, talade om när värdena började svaja, hur jag har mått och att man försökt ställa in Levaxin fram och tillbaka väldigt länge utan att få det riktigt bra. Skrev också att mina värden varit ojämna länge även om de har legat inom referensvärdet. Försökte förklara att T4 och T3 är väldigt ojämna i förhållande till varandra. Berättade också att andra läkare jag varit i kontakt med inte brytt sig om att värdena är ojämna eftersom de tyckt att de varit bra.

Sedan var jag noga med att berätta lite om vem jag är och lämna mina kontaktuppgifter och låta henne läsa mina journaler och min sjukhistorik. Sist så frågade jag om hon kunde tänka sig att hjälpa mig med en kombinationsbehandling med Lio och Levaxin. Förstås krävde jag ingenting utan att hon fått läsa mina journaler först och göra en ordenlig utredning med provtagning och undersökning först. Berätta också hur ni hittat läkaren ni kontaktar för det lär de undra över.

Jag kan berätta att jag höll på med detta brev i flera dagar innan jag kände att jag var klar med det. Sedan tog det ytterligare några dagar innan jag skickade iväg brevet. Kändes motigt och konstigt att göra sådär, jag var fortfarande tveksam till om man verkligen skulle göra sådär och om det var rätt väg att gå, dessutom visste jag inte vart adresserna gick så då blev det lite svårt att skicka iväg brevet. Men la det till slut på lådan.

Döm om min förvåning när jag ytterligare några dagar senare fick ett telefonsamtal från denna läkare som ringde för att tala om att hon ville hjälpa mig. Jag blev helt paff. Är detta verkligen sant? Fick jag verkligen napp på första läkaren direkt som jag skrev till?

Fick läkarens mejladress och efter samtalet hade vi en hel del mejlkontakt, plus att hon sa att jag skulle få tillhöra hennes privatklinik som hon med flera skulle öppna till hösten. Vet inte vart eller något mer om det.

Efter en tids mejlande och hon fått svar på saker hon undrat över och kollat igenom vad man tidigare tagit prover på, så fick jag en kallelse till henne på S:T Görans sjukhus och en provtagningsremiss med posten. Hon skrev på mejl att hon skickat det. Blev glad att hon ville träffas.

Inför detta besök gick jag och lämnade sju rör med blod, så det var mycket hon ville kolla upp på mig. Besöket för två dagar sedan gick jättebra och hon hade avsatt extra tid för vårt samtal. Vi fick ett bra samtal, jag var lite nervös, hon frågade saker och jag berättade mer om hur jag mådde och hade det i vardage. Hon lyssnade, sedan gjorde hon en vanlig undersökning, då hon lyssnade på hjärta och lungor, vägde mig, tog blodtryck och klämde mig på magen.

När jag sedan gick därifrån hade jag dels fått järntabletter utskrivna för jag har tydligen järnbrist. Mitt värde var väldigt lågt. Sedan skrev hon också ut Liothyronin. Hon sa också att jag senare kan få prova Euthyrox i stället för Levaxin eller hon frågade om jag provat det förut? Det som gjorde mig mest paff var att hon tipsade mig om två böcker hon tyckte jag skulle läsa.

Nu har jag ätit Lio i två dagar, men inte hunnit känna någon större skillnad ännu. Tror inte järnet i kroppen har hunnit förändras så mycket heller. Hon sa också att om magen inte pallar järnet så kan jag få det intravenöst alltså via dropp.

Jag tyckte denna läkare verkade väldigt bra och mycket trevlig. Jag är så tacksam för att jag hittade rätt direkt, men nu så här efterråt när jag sitter på sköldkörtelsidor och ser hur andra kämpar och är så desperata så får jag rent av dåligt samvete. Dessutom börjar jag undra, varför gick det så lätt och smidigt för mig att få hjälp? När det finns andra som kämpat i flera år, bytt läkare stup i ett, köpt medicin olagligt, handlat med sig medicin utomlands och så vidare. Jag tycker verkligen inte det känns rättvist. Jag kan verkligen inte njuta av att jag fått hjälp och att det gick bra för mig. Vet ju iofs inte hur det kommer gå om det fungerar med Lio för mig ännu men vi får se.

Så därför känner jag att jag vill skriva detta till alla er som fortfarande kämpar och berätta om hur jag gjorde för att hitta min läkare. Jag förstår mycket väl att ni hellre skulle vilja ha namnet på den här läkaren så ni kan kontakta henne och få hjälp med det ni behöver. Tyvärr kan jag inte göra mer än berätta min historia om hur jag gått till väga.

Ni måste förstå att om jag börjar lämna ut namnet på denna läkare så vill alla ha det. Till slut kanske det kommer upp i 20-30.40 stycken som vill ha namnet på läkaren. Så många desperata människor på samma gång kan ju inte kontakta henne då får hon ju spader. Dessutom är det inte så stor chans att ni får hjälp om hon får så många förfrågningar hela tiden från folk som behöver hjälp. Dessutom kommer hon kasnke bli arg på mig om lämnar ut henne till höger och vänster. Hon var ändå fundersam över hur jag hittade henne. Sedan ska hon sluta där hon jobbar nu för att börja på en ny öppnad klinik i höst. Så hon blir inte kvar så länge där hon är nu.

Jag hoppas ni kan förstå och inte endast låta avundsjukan ta över och bli arg på mig, för att jag inte lämnar ut namnet på läkaren. Jag försöker bara hjälpa till på det sätt jag kan genom att berätta min historia. Handlar inte ett dugg om att jag vill skryta över vad jag har fått. Jag önskar verkligen att alla ni andra kunde få samma hjälp också. Vill också att ni ska veta att trots att jag är både glad och tacksam över att jag lyckades med mitt så har jag jättesvårt att njuta av det och kan inte låta bli att hela tiden ifrågarsätta mig, varför gick det så lätt för mig? Nu vet jag inte om medicineringen hjälper, om livet blir lättare för mig, men jag har en bra läkare som vill hjälpa mig och som jag kan prata med och det är mer än nog. Jag vet också att dessa läkare är väldigt få. Men jag tror att om ni skickar efter listan så hittar säkert du också just den läkaren du behöver.

Jag hoppas att ni får lite hjälp av att läsa om min resa i alla fall. Jag önskar er alla stort lycka till med eran resa till ett bättre liv.

Hälsningar Marie