Järnbrist och Sköldkörtelhormon!

Idag var jag och träffade en ny läkare jag tidigare bara haft mejl kontakt med. Har iofs pratat en gång i telefonen också med denna läkare. Det är ju så att jag sitter ju mycket i en sköldkörtelgrupp på Facebook och där fick jag tipset om att jag skulle skriva mejl till Läkemedelsverket och begära listor på läkare i min kommun som skrivit ut eller sökt licens för NDT naturligt sköldkörtelhormon från gris. Torkat och lagt i kapslar som man äter när man är sjuk i sköldkörteln och har för låg aktivitet i den.

Jag gjorde detta trots att jag kände mig skeptisk och tänkte, kan man verkligen göra så? Men det är tydligen offentliga handlingar så efter några dagar fick jag tre papper med namn på läkare. Jag började sortera kvinnliga och manliga läkare och tänkte, jag börjar med de kvinnliga och kontaktar dem. Kvinnliga läkare nära där jag bor. Tänkta att jag får nog hålla på och skriva en massa brev innan jag får napp. Men hade tur nog att få napp på den första kvinnliga läkaren jag skrev till. Antagligen skrev jag väldigt bra brev.

Det är ju så här att när det gäller just Hypotyreos (låg aktivitet i sköldkörteln) som jag har, så är de flesta allmänläkare väldigt okunniga på det området. Även endokrinologer vet ganska lite tyvärr även om de ska vara specialist på kvinnosjukdomar. Jag har ju haft besvärligt både med mitt mående och med mina värden för sköldkörteln en längre tid. Men inte blivit tagen på allvar på varken vårdcentralen eller på Endokrin dit jag skrev en remiss själv.

Jag blev både paff och mållös då jag efter någon vecka blev uppringd av läkaren som jag skrivit till och hon meddelade att hon ville hjälpa mig. Efter detta samtal har vi haft en del mejl kontakt. Igår var jag och lämnade en hel massa prover. Det blev sju stycken rör totalt. Idag träffade jag läkaren och hon var jättetrevlig tycker jag. Lyssnade på det jag hade och berätta och frågade det hon behövde veta. Hon undersökte mig lite. Kolla blodtrycket, lyssnade på hjärta och lungor och kollade puls. Vanlig undersökning.

Vi hade ett långt samtal och hon såg på proverna att jag tydligen har järnbrist. Så jag fick järntabletter utskrivna. Får bara hoppas att magen står pall för det. Fick den snällaste varianten för magen i alla fall. Ska börja med dessa i morgon. Hon sa det läkaren att om det inte fungerar med järntabletterna för magen kunde hon skriva till vårdcentralen i Stureby och se till att jag skulle få komma dit och få järn intravenöst, alltså via dropp, så slipper jag ta in det via magen. Jag måste nämligen få upp mitt järnvärde som låg på 4 och man ska minst ha 9.

Fick också ett tilläggshormon för min sköldkörtel som heter Liothyronin. Det är ett T3 hormon. Äter redan Levaxin som är T4 hormon. Men det räcker inte då mitt T4 hormon inte konverterar till T3 hormon som det ska göra. Så detta ska jag också börja med i morgon så får vi se vad som händer.

Läkaren sa också att jag senare kunde få testa Euthyrox. Det är ett annat T4 hormon som fungerar bättre än Levaxin för vissa. Men får se först hur det går med tillägg av Liothyronin nu.

En annan sak jag blev väldigt paff över under läkarbesöket idag var att läkaren tipsade mig om två böcker hon tyckte jag skulle läsa. Jag har ju problem med det hormonella runt min mens. Är i klimakteriet och har mycket besvär runt min mens. Har PMS, mår illa, har smärtor i mage och i hela underlivet och även tarmen påverkas och så får jag migrän blir extremt trött.

Så hon tyckte jag skulle läsa dels ”Kaos i kvinnohjärnan” och en bok som heter ”Mat för hormonell balans” Båda böckerna skrivna av Mia Lundin. Att jag blev så paff är att normalt eller i vanliga fall brukar det vara patienter som måste tipsa läkare om böcker för att de ska lära sig mer om sköldkörteln och dess för låga aktivitet. Men nu tipsade hon mig och det måste ju betyda att hon är själv rätt så påläst och kunnig.

En annan sak är att jag fick en tid hos henne på S:T Görans sjukhus till avdelningen hon jobbar på utan remiss. Brukar ju dessutom vara kö för att få träffa specialist läkare. Denna förmån jag fick måste väl vara ytters ovanlig. Vet inte vad hon gjorde men hon tog emot mig i alla fall på någon sätt väldigt snabbt. Är glad för det. Hon kommer ju inte vara kvar där så länge till utan ska jobba på en privatklinik som startar i höst. Hon har sagt att jag ska få tillhöra den sedan.

Apropå järnbristen så skulle läkaren kolla upp så jag inte blivit allergisk mot gluten och att järnbristen beror på det. Antagligen beror det på kosten och att jag inte äter djur. Är ju vegetarian. Kanske måste jag börja göra det igen. Vill helst inte göra det. Men jag har sagt tidigare att det enda som kan få mig att börja äta kött igen, efter 9 år utan för djurens skull, är för hälsan. Jag menar, jag kan ju inte hålla på att käka järntabletter i tid och otid liksom för att hålla järnvärdet i kroppen uppe eller för att jag ska må bra.

Detta måste jag fundera på, kanske kan jag se till att äta mer av något annat som jag kan få järn ifrån som inte är kött. Får kolla upp lite vad som finns järn i och sedan ta reda på om det räcker. Måste också fundera lite mer på fördelarna med att börja äta kött igen. Jag kommer må bättre då jag får i mig mer järn och sedan kanske även magen kommer må bättre också. Det vet jag ju inte. Men måste kolla upp lite och fundera igenom det hela. Vill helst inte äta djur igen så om jag kan undvika så gör jag det. Får känna efter vad som är viktigast, jag och min hälsa eller djuren som blir så illa behandlade både före och under slakt. Djur som slaktas brutalt för att bli mat åt oss. Älskar ju djur men inte att äta dem.

En annan sak, jag kan ju inte bara börja äta kött igen hur som helst. Måste ta det försiktigt annars kommer magen få spader. Den har ju inte fått kött, fisk eller kyckling på så länge nu. Visst den ska ju vara van vid det egentligen och inte tycka det är konstigt, men inte efter nästan tio år utan. Nästa år under sommaren 2018 har det gått tio år sedan jag blev vegetarian.

Jag hoppas nästan på att denna järnbrist beror på något speciellt och inte på vad jag äter, eller beror på att jag inte äter kött, men jag vill ju inte att det ska vara gluten allergi förstås. Men det finns kanske andra saker som kan göra att man får järnbrist också. Anledningen till att jag tror detta är att om jag skulle ha järnbrist på grund av det jag äter skulle Jennie ha det också för hon äter samma mat som jag förutom att hon äter ett lagat mål mat mer per dag än jag gör. Hon har ju matlåda med sig och äter samma mat till lunch som vi ätit till middag dagen innan. Jag äter bara lagad mat till middag. Får spåna lite i det där tror jag.

Nu börjar jag med järntabletterna i morgon så får vi se om några veckor vad som händer och om magen klarar av de.

//Marie

    

Jag förändras!

Måste blogga om något som jag funderat lite på. Förr var jag alltid så traditionsbunden. Jag ville att allt skulle vara som det alltid har varit. Blev det några förändringar så blev jag helt förstörd. Nu mera tycker jag inte det är så himla viktigt längre. Tycker inte högtider är så märkvärdiga längre. Så fort det är någon av våra högtider så tänker jag bara, Jaha, nu är det påsk eller jaha, nu är det valborg eller , jaha nu är det midsommar eller som idag då det är nationaldagen.

Tycker inte ens julen känns speciellt märkvärdig längre faktiskt. Den som alltid varit jätteviktig för mig. Det har varit jobbigt med julen nu i många år efter min mamma gick bort. Jag och min bror har varit tvungna att skapa nya traditioner och vi firar inte ens jul ihop varje år längre som vi alltid gjort tidigare sedan vi var barn, men då ihop med min mamma. Senaste julen tyckte jag inte ens det kändes jobbigt att inte få fira med min bror. Kände bara okej, det kommer bara bli jag och Jennie under julen och det kommer bli mysigt det med. Tidigare år har jag alltid känt mig besviken när jag inte fått fira med min bror, eftersom julen har jag också alltid firat med honom sedan vi var barn. Men inte denna gång.

Jag har fått anpassa mig rätt mycket efter min mamma gick bort för åtta år sedan och det har tagit mycket tid. Jag har mognat en hel del och blivit väldigt självständig. Innan mamma dog så fanns det inte i min värld att jag skulle tvingas leva ett liv utan någon av mina föräldrar. Nu förstår jag inte ens hur jag kunnat känna så? Har vant mig vid att mamma inte finns i mitt liv längre och jag kan inte påstå att jag saknar henne så jätte mycket längre heller. Det kommer bara ibland då det dyker upp saker jag skulle behöva prata med just mamma om eller något jag behöver fråga om som bara hon skulle kunna svara på. Men annars saknar jag inte henne längre på det sättet. Visst jag kommer aldrig glömma hur ont det gör att mista en förälder som man älskar förstås. Så kommer jag alltid sakna mamma i vissa situationer. Det dyker alltid upp händelser, saker i ens liv då man känner att oj vad jag skulle vilja att mamma fanns här just nu. Men jag har liksom inget behov av en mamma längre i mitt liv, men skulle jag plötsligt få det, så skulle det kännas väldigt konstigt.

Känner inget behov längre att åka till graven heller. Nu mera åker jag tid bara för att det var länge sedan jag var där sist eller för att det är årsdagen, mammas födelsedag, eller på morsdag. Men känner inte att jag måste åka dit.

i år tyckte jag inte längre att det var jobbigt med morsdag, vilket jag också tyckt i många år. Hatade morsdag faktiskt ett tag. I år brydde jag mig inte ett dugg om när det var det.

Fast det är klart, hade jag inte haft Jennie i mitt liv hade jag kanske saknat mamma mer än jag gör och då hade jag även varit mer beroende av min lillebror också än jag är nu. Har faktiskt även lyckats släppa honom också en hel del. Vi träffas inte lika ofta som förr längre och det känns okej. Han har sitt liv och jag mitt. Men vi ses ibland, äter lunch och se ibland på lite större högtider och käkar middag ihop. Men då träffas vi alltid ihop med våra respektive.

Jag har ju inga föräldrar i mitt liv längre även om min pappa fortfarande lever. Har ingen kontakt med min far och har inte haft det på snart tre år. Min far bröt upp med mig då jag släppte min bok. Det var hans val. Jag tycker efter så här lång tid att det var ett ganska bra val och jag vill inte ha honom i mitt liv igen. Kanske låter grymt men jag har aldrig haft någon bra relation till min far någonsin och hela livet försökt hålla fast i det lilla far jag haft i honom för jag varit rädd om det. Men så här i efterhand känner jag att det är bättre att vara utan det faktiskt. Jag mår mycket bättre nu än jag någonsin gjort i mitt liv.

Allt detta kanske låter väldigt avtrubbat och som att jag har avskärmat mig från det som är jobbigt. Men så är det inte. Fast ibland blir jag osäker på om det är något fel på mig? Borde jag lida fortfarande av förlusten av mamma, borde jag sakna henne mer än jag gör? Borde jag sakna min far i stället för att känna att jag inte vill ha honom i mitt liv längre? Är jag konstig på något sätt? Ibland blir jag osäker. Är det normalt att känna som jag gör eller inte känner för mina föräldrar längre? Är det konstigt att jag inte länge behöver ha saker som det alltid varit utan det är okej med förändringar och nya saker i livet?

Får fundera mer på detta men för mig är det ändå viktigast att jag mår bra och trivs med mitt liv och som jag lever här och nu.

Trevlig Nationaldag!

//Marie

Utdrag från min bok ”Mitt liv som unik”

Min komma ut process.

Kapitel 16

Läggning & kärleken

Under min tid på behandlingshemmet så kom jag underfund min sexuella läggning. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att jag attraherades av tjejer och jag blev enormt äcklad av mig själv. Jag tänkte att detta kan bara inte vara sant. Är jag verkligen så ful och äcklig. Jag gick en lång tid och grubblade på detta och blev rätt tystlåten och tillbakadragen. Jag lånade Louise Boijes bok ”Stjärnor utan svindel” för att se om jag kunde identifiera mig med lesbisk kärlek. Där fick jag bekräftelse att det jag kände stämde.

Tjejen som jag hade börjat gilla på hemmet upptäckte att det var något som inte stod rätt till med mig och kom till mig en dag och frågade vad som var fel. Först ville jag inte berätta något men sedan fick hon ur mig min hemlighet att jag hade börjat attraheras av tjejer och att jag kände mig så ful, äcklig och onaturlig. Berättade ju inte då att det var henne jag gillade även om hon envist försökte få ur mig vem det var. Tjejen sa i alla fall att hon inte alls tyckte det var något konstigt eller äckligt det jag kände. Hon själv trodde på att alla människor någonstans är bisexuella, för det är inte könet man blir kär i utan personen i fråga resonerade hon. Hon sa dessutom att hon själv var bisexuell.

Jag behövde verkligen få höra detta och på något sätt lättade det inom mig när jag hade pratat med henne och hon föreslog att jag skulle börja med att prata med min psykolog om det, så jag på något sätt fick ur mig mina tankar och känslor i stället för att gå med det ensam hela tiden. Hon lovade mig att inte prata med någon på hemmet utan att jag själv fick bestämma när jag ville komma ut med det.

Efter samtalet med tjejen kändes allting så mycket lättare inombords och jag kunde släppa min tankar ett tag och det var jätteskönt. Jag började med att prata med min psykolog om det. Sakta men säkert kunde jag börja jag acceptera mig själv som bisexuell.

Jag och tjejen jag gillade blev väldigt bra kompisar där ett tag och vi kom varandra lite närmare i och med min hemlighet, men hon fortsatte att undra vem det var jag gick och vad kär i och frågade mig då och då om jag inte kunde berätta vem det var. Hon hade sina aningar om vem det kunde vara men hon hade helt fel, med den hon trodde det var.

En dag när vi var på en båt utflykt så bestämde jag mig tillslut för att berätta vem det var, eftersom hon hade tjatat så länge, men jag kunde ju inte säga det rakt ut till henne utan jag skrev en lapp. Efter att hon fick veta vem det var som jag var kär i så pratade vi knappt med varandra längre. Jag tror hon först blev rätt chockad och sedan helt vettskrämd över att det var henne jag var kär i. Hon var ju dessutom mitt inne i sin egen process med sin läggning och att försöka acceptera sig själv som hon var eftersom hon kom från en super kristen familj, men detta visste inte jag om då.

När hon hade fått smälta allting så satte vi oss tillslut ner och pratade och det var då hon berättade att hon blivit chockad och rädd för hon hade aldrig trott att det var henne jag gillade. Hon sa också att hon var tvungen att fundera mer på vad hon kände inför detta och om hon kände något tillbaka för mig. Så vi bestämde att hon skulle tänka och säga till när hon bestämt sig för vad hon ville.

På kvällen sedan bad tjejen mig att jag skulle komma upp på hennes rum för hon ville prata med mig igen. Nu hade hon bestämt sig och hon talade om att detta var oerhört svårt för henne att säga att hon inte kunde besvara mina känslor och skyllde på att hon hade så mycket med sig själv att jobba med och så där. Dessutom var vi ju båda på behandlingshem och där fick man inte vara tillsammans med varandra. De menade på att om man blir kär så kan de förblinda mycket av ens problem och man kunde lätt glömma bort varför man var där. Så detta var nog en liten press på henne. Men om hon någonsin verkligen kände något för mig tillbaka det fick jag aldrig veta.

Jag blev totalt mållös och helt stel i kroppen och reste mig tillslut och gick i något slags chock tillstånd ner till mitt rum och där brast det. Jag grinade hela kvällen och var så väldigt ledsen för att jag blivit nobbad.

Jag var ju så kär. Detta var ju ingen tillfälligt förälskelse utan jag var riktigt kär i denna underbart fina tjej. Jag till och med erbjöd mig väldigt ofta att massera hennes rygg då hon hade ont och, då jag var väldigt bra på det, eftersom det var det närmaste jag fick komma henne. Då kände jag hennes hud under mina händer och jag kunde även känna hennes goda doft. Men detta visste hon inte om. Masserade även många andra på hemmet också ofta när de kom och bad om det, för det var kul och folk märkte hur duktig jag var på det.

Tror tjejen också var ganska ledsen den kvällen för det var varken lätt eller roligt att behöva ge detta besked till mig och se på hur mycket hon sårade mig.

En manlig personal upptäckte hur ledsen jag var för jag bara gick omkring och grät och han frågade hur det stod till med mig och då kom det fram om min läggning och vem jag var kär i. Han tyckte att jag hade all rätt att vara ledsen med tanke på att jag hade hjärtesorg. Sedan tog det inte långt tid förrän hela hemmet visste allting. Detta underlättade mycket i min värld då.

Det tog sedan många år för mig att komma över den här tjejen men när jag äntligen kunde släppa henne då började min process på riktigt med min läggning. Jag hade nu påbörjat min komma ut process som lesbisk.

Jag gick en gång och pratade med en psykolog på RFSL om mina funderingar och om min läggning. Jag registrerade mig på hemsidor på Internet bara för homosexuella och fick många nya kontakter, jag började springa på tjejfester, gick på min första tjejfest helt ensam och det tog långt tid innan jag vågade gå in men tillslut gick jag in i alla fall och det var det häftigaste jag hade varit med om. Vilken aha upplevelse att få komma in till ett ute ställa bara med en massa tjejer överallt. Jag kände mig direkt hemma där. Allt kändes så rätt. Jag höll mig mest omkring väggarna och var rätt blyg men det var ändå kul att vara där. En tjej bjöd upp mig till dans och sedan satt vi och pratade en stund och hon frågade om det var första gången jag var där och det kändes skönt att inte vara ensam även om jag inte kände tjejen alls. Efter ett tag försvann hon och jag var ensam igen och jag ställde mig i ett hörn och kikade på när alla dansade. Efter ett tag kände jag hur någon kom bakifrån och la armarna om mig och sa i mitt öra att hon kände igen sig i mig och förstod att jag var där första gången för hon hade själv stått sådär i ett hörn och tittat för inte så länge sedan.

Hon kändes till en början jättesnäll och förstående. Vi stod där och pratade en stund, sedan ville hon dansa och det gjorde vi. Men helt plötsligt blev hon väldigt kladdig för hon var ganska berusad också. Hon började kyssa mig och hångla med mig när vi dansade, först var det mysigt men sedan efter ett tag blev jag rädd och tyckte det blev obehagligt och för närgånget. Tillslut skyllde jag på att jag behövde gå på toa och så stack jag därifrån. Jag var ändå väldigt nöjd med mig själv den kvällen när jag gick, för att jag hade vågat mig in efter en väldigt lång tvekan och stannat där så länge som jag gjorde. Jag hade ju faktiskt varit på en tjejfest för första gången i mitt liv. Det var stort för mig och det hade aldrig känts så rätt någon gång på ett ute ställe som det hade gjort den kvällen

Jag gick också till min första Pride festivalen helt ensam, men jag hade bestämt träff på festivalen med några personer jag hade haft kontakt med på Internet. Det var tjejer som jag träffade och umgicks med under hela veckan sedan. Fick min första gay vän där och vi hade jättekul tillsammans för det var även första gången för henne som hon var på Pride. Vid det här laget hade jag börjat känna mig riktigt hemma i gayvärlden.

Nu hade jag kommit fram till den punkt då det var dags att komma ut ur garderoben. Jag började med att berätta för min mamma och hon tog det jättebra förutom att hon blev en liten aning besviken över vetskapen att hon aldrig skulle kunna få några barnbarn. Det var ju för tolv år sedan och då visste varken hon eller jag att man visst kan skaffa barn fast man lever med någon av samma kön. Jag hade heller ingen aning om jag ville ha några barn eller inte då. Nästa person jag berätta för om min läggning var min lillebror. Jag skrev mejl till honom. Så här svarade han på det:

”Det här hade du kunnat tala med mig om för länge sedan, men jag förstår att det är svårt. Jag känner ett par homosexuella människor och det stör mig inte det minsta. Du är min storasyster och dessutom världens bästa storasyster. Jag älskar dig. Vi kan väl prata om du vill? kram lillebror”

Dessa ord värmde mycket och än idag bär jag dem på en sliten lapp i plånboken.

Sedan berättade jag för min moster och hon svarade bara: Jaha! Hon blev inte ett dugg förvånad och hon sa att hon hade haft detta på känn länge om min läggning. När jag skulle berätta för min mormor så skrev jag faktiskt ett brev, det var enklast så och dessutom bodde hon i Umeå då. Jag var lite rädd för hennes reaktion eftersom hon är gammal och på hennes tid var det ju ganska fult att vara homosexuell. Mormor ringde mig och förklarade för mig att det var mitt eget val, att jag gör som jag vill med mitt liv och att man inte slutar älska sitt barnbarn bara för hennes läggning. Ja hon höll en lång predikan i telefonen om detta, sedan avslutade hon det hela med att säga. – Man kan ju ändra sig. Efter ett halvår sedan när mamma berättade för mormor att jag hade förlovat mig med min nuvarande sambo Jennie så blev mormor fullständigt chockad. Hon trodde naturligtvis att det bara var en tillfällig fas jag gick genom i livet.

Den sista jag berättade för var min pappa och det var jättejobbigt eftersom han inte gillar homosexuella och speciellt inte bögar. Han tog det förvånansvärt bra, men han ville ha bekräftat för sig ordentligt att jag verkligen inte attraherades av män. Jag tror ärligt talat det hade varit värre om min bror kommit och berättat samma sak faktiskt.

Men pappa hade svårt ändå första tiden att acceptera min läggning. Minns första gången jag och Jennie skulle åka ut till honom på Värmdö och hälsa på. Dagen innan vi skulle komma ringer han mig och säger till att vi inte ska komma och hålla varandra i handen när vi kommer till honom. Han var rädd att grannarna skulle se oss och han skämdes för mig. Vi bestämde oss faktiskt för att inte åka ut till honom den gången. Sedan har även kusiner och andra släktingar tagit min läggning väldigt bra. Det känns faktiskt ganska skönt.

Jag gick sedan och förälskade mig i den ena tjejen efter den andra, som en efter en nobbade mig för att de inte var intresserade. Jag gick verkligen och längtade så enormt efter bekräftelse, kärlek, trygghet, närhet, värme och sex. Jag ville så gärna ha en egen flickvän och ansträngde mig till det yttersta för att hitta någon, men det var lönlöst. Tillslut trodde jag att ingen ville ha mig.

När jag sedan gav upp och slutade leta som kom plötsligt min nuvarande sambo Jennie in i mitt liv. Hon kom in i mitt liv väldigt hastigt och lustigt om man säger så.

Det hela började med att jag satt inne på chatten på en av de Communitys som fanns då som bara var för tjejer. Jennie frågade plötsligt mig om jag visste om det fanns några gay ställen öppna i Stockholm mitt i veckan. Hon skulle nämligen komma upp och se en musikal med en kompis och de ville gå ut efteråt. Jag föreslog Tiptop som var ett ute ställe både för bögar och flator och som hade fest på onsdagar. Jennie frågade mig om jag ville komma dit också och jag sa först nej för att jag skulle gå ut på fredagen samma vecka och hade inte råd att gå ut på onsdagen också. Men senare ångrade jag mig för att jag fick veta att en tjej jag gillade skulle gå till Tiptop så jag tänkte jag kunde åka dit i alla fall en stund.

Jag blev kvar där ganska länge den kvällen.

För första gången fick jag träffa Jennie och hennes kompis och det var kul. Hade ju bara pratat ytligt på chatten hittills. Vi fann inte varandra då för jag var som sagt förälskad i en annan tjej och Jennie i sin tur var också förälskad i en annan tjej. Så båda vi två gick och var förälskade i tjejer som inte var intresserade av oss eller ville ha oss. Det slutade med att tjejerna vi var förälskade i gick och blev tillsammans med varandra och det var verkligen inte så kul för någon av oss. Vi satt där ensamma under kvällen och små pratade och drack drinkar, men vi kände ju inte varandra så det hände inget mer den kvällen.

Läs min bok om ni vill veta hur jag blev ihop med min Jennie för 15 år sedan.

//Marie

Vikingamuseet och UFO Expo!

Sedan jag bloggade senast har jag och Jennie varit och besökt Vikingamuseet. Det var i onsdags. Jennie jobbade bara halvdag eftersom det var röd dag i torsdags. Halvdag för Jennie innebär endast två timmar så det blir en väldigt kort arbetsdag för henne. Hon jobbar ju annars bara fyra timmar per dag då hon endast kan vara anställd på halvtid.

Kan säga att jag faktiskt blev lite besviken på det, för jag hade ganska höga förväntningar på det.

Museet var mycket dyrt och så lite att se. Fast man kan inte kalla det museum utan endast för utställning bara. Det var en trevlig åktur med spännande vikingahistoria . De hade en mysig shop och där fanns trevlig personal som man fick trevligt mottagande av. Restaurangen tog upp på tok för mycket yta i lokalen men annars var den väldigt fin. Luktade nytt och fräscht överallt. Besöket gick tyvärr alldeles för fort, då det var lite att se. Tycker inte det var värt 190 kr. Kommer inte gå dit igen, om inte priset sänks väldigt mycket eller om jag av någon anledning fått gratis inträde.

Jag köpte några saker i shoppen och tog några få bilder.

I lördags var jag på UFO-Expo en utställning som Ufo Sverige arrangerar en gång om året. Detta år var de här i Stockholm. Eftersom Jennie är medlem i föreningen och även är Styrelsemedlem så jobbade hon på mässan både fredag, då de ställde i ordning och på lördagen då de hade mässan. De höll till på Arme’museet. Det var en ganska trevlig tillställning och jag fick möjlighet att träffa alla Jennies vänner i föreningen och de fick hälsa på mig. De flesta visste vem jag var då jag sa mitt namn. De hade mycket bilder och massor med text att läsa som jag inte riktigt orkade läsa eller ta till mig. Men däremot gick jag runt och kikade på böcker och tidningar, plus att jag tog lite bilder på modeller av olösta fall där folk upplevt saker men inte kan förklara vad.

Tyvärr har man inte lyckats förklara vad folk upplevt. En del fall är väldigt gamla så de kommer inte kunna lösas heller. Ufo- Sverige är ju endast intresserad av att ta reda på vad det är folk faktiskt har sett när de rapporterar något innan de bedömer fallen eller kan kalla det för ett Ufo fall. Inga fall ignoreras eller blir bortglömda för det handlar ju faktiskt om folks upplevelser och det kan man inte ta ifrån människor. Något har man sett och upplevt och då vill man ta reda på vad. De flesta fall har alltid naturliga förklaringar men då får folk veta det. Handlar inte om att ta reda på om det är utomjordingar eller att de tror att det är det eller ett Ufo folk har sett utan om att ta reda på vad folk faktiskt har sett. Ingen tror på UFO eller utomjordingar innan man fått bevis på att det faktiskt är det, vilket det nästan aldrig är.

Jag kände mig lite bortkommen och nog tycker jag det är lite så där små flummigt och lite nördigt, men detta är min sambos intresse och jag både respekterar det och accepterar det hon håller på med. Självklart kommer jag och tittar när de är i Stockholm. Tog som sagt några bilder. Det är fina och välgjorda modeller.

 

Ja, det var allt för denna gång. Nästa gång kommer jag kanske lägga in ett utdrag från min bok. Alltså från min självbiografi ”Mitt liv som unik” Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

En sak till, min katt Mynta fyllde sju år igår. Tiden går så fort och vår lilla bebis har gått och blivit sju år redan, är lite svårt att fatta tycker jag. Men så är det. Hon är nu en pigg och glad katt i sina bästa år. På bilden leker hon med sin nya present hon fick igår morse. Det är en lysmask men den lyser inte på bilden. Behöver inte ha det på mitt på dagen. Mynta tyckte mycket om sin nya leksak. Hon tycker det är en svans utan katt. Typ en orm! 😛

 

Hej så länge.

//Marie

Facebook grupper!

Varför kan man inte skriva någonting i en grupp på Facebook utan att bli påhoppad? Jag skriver och upplyser om något rent generellt. Så är det alltid någon som tolkar det som de vill att jag ska mena det jag skrivit, inte till det jag faktiskt har skrivit. Detta gör att jag alltid måste försvara mig och tala till folk på småbarnsnivå för att de ska förstå vad jag menar. Är så trött på detta.

Jag skriver ibland och upplyser om generella saker i en viss grupp där vi alla sitter i samma båt. Saker som inte är ett dugg konstigt att det händer med människan ibland, men ofta i denna grupp så är man så snabb på att skylla precis allt som händer med kroppen eller alla symtom man får på sin sjukdom. Spelar ingen roll vad det är. Har man blivit förkyld eller har allergi nog tusan beror det på sin sjukdom eller har man drämt in tån i tröskeln så den är blå, nog beror det på sjukdomen. Man hittar ett blåmärke på kroppen eller har några underliga utslag, har ont i huvudet eller har fått ögoninflammation så beror det på en sjukdom. Man kan ju inte ha allergi eller ha slagit sig. Ont i huvudet kan man inte ha ändå eller ögoninflammation kan inte beror på ett virus? Allt som händer med ens kropp under livets gång beror inte på gruppens gemensamma sjukdom.

Någon hade skrivit i gruppen och berättat att de blivit svullen om händer och fötter under natten. Jag skrev att man alltid svullnar lite under natten och när det är varmt svullnar man också. Detta ansåg någon att jag förminskade problemet. Jag kan inte begripa hur man ens kan få det till att jag försökte göra det?

Det var endast en generell allmän upplysning, men det tål tydligen vissa inte att höra utan man tar åt sig personligen på något som är riktat till alla rent allmänt. Så blir jag anklagad för att förminska problemet. Jösses! Är folk så hjärntvättade i Facebook grupper att man inte kan se någonting annat än sitt eget ego?

Man bli alltid påhoppad. Är man inte otrevlig så håller man dålig ton. Detta för att människor inte råkar hålla med om det man skriver. Vakna upp till verkligheten 2017.

Lär er att se skillnad på vad dom är vad någon gång. Blir så less på detta. Orkar inte hålla på och tjafsa och försvara mig så fort jag skriver någonting i denna grupp för att någon alltid tar åt sig eller tolkar det jag skriver fel. Det kan inte längre var hos mig felet ligger hos. Eftersom det inte spelar någon roll hur eller vad jag skriver längre eller till vem. Varför kan inte folk läsa mellan raderna eller är man så hjärntvättad att man inte klarar av det? Är man så sjuk i sin sjukdom att om något sker med kroppen som är helt naturligt eller är fullständigt normalt under livets gång existerar inte i deras världar? Finns inget normalt eller naturligt i folks världar där inne.

Jag ger mig sjutton på att de skyller även Klimakteriet eller någon annat sådant som ska hända med människor under livet, på sina sjukdomar också. Att man blir äldre och får rynkor beror också på sjukdomen. Klimakteriet finns inte det är symtom på sjukdomen.

Folk blir förbannade på mig för att jag reagerar på att folk misstolkar det jag skriver och gör om det jag skrivit till något jag inte menar eller har sagt. Har också varit med om flera gånger att folk sitter och påstår saker jag aldrig ens sagt eller skrivit. Folk hittar på egna påstående som det sedan anklagar mig för att ha sagt eller påstått. Folk i gruppen får reagera men inte jag då håller jag genast dålig ton och tillför dålig stämning. Ni andra gör ingen fel alls. Ni andra bidrar inte till dålig stämning alls. Det är bara alla andra som börjar när ni svarar på vad jag skrivit. Om ni andra inte gillar det jag skrivit så svara inte på det då. Jag har oftast svarat trådskaparen på något inte för att provocera alla andra som läser i tråden.

Dessutom en annan sak, det är aldrig trådskaparen i en grupp som reagerar på det man skriver eller tar åt sig. Det är alltid alla andra runt omkring som gör det och blir arga. Trådskaparna skriver ofta inte ett ord mer än sin första kommentar, förutom att tacka folk för svar eller svara på frågor de får av dem som kommenterar deras inlägg som de startat tråden med.

(Har ni inte tänkt på att allt tjafs och konflikter som skapas mellan folk i trådar går ut över trådskaparen?)

Varför är det så? Varför reagerar alltid alla runt omkring? Varför får man sitt av folk som bara läser kommentarer i tråden och inte från trådskaparen. Man startar trådar men att fråga saker och sedan är man inte med och skriver i sin egen tråd, inte ens då den spårar ur och man plötsligt pratar om något helt annat. Jag är alltid med och skriver i min egen tråd när jag startat en med ett nytt inlägg.

En annan sak jag varit med om i den här gruppen jag skriver om, det är att först sitter folk och skriver att man ska peppa och stötta varandra i gruppen och hjälpa varandra så mycket man kan, eftersom man inte får hjälp av läkare. Sedan när man plötsligt svarar på något som man själv är säker på, vet mycket om och råkar ha en del erfarenhet av. Då blir man anklagad för att sitta och ställa diagnoser på folk. Då börjar man ju undra. Hur sjutton ska folk ha det och vad tusan gäller egentligen? Så kan man väl inte hålla på. Vet att det är olika människor som svarar hela tiden. Detta för att denna grupp är så extremt stor. Det är så mycket folk där.

Jag har försökt prata med admin för gruppen om det och föreslagit att de måste dela upp gruppen för att slippa osämja och konflikter. De största konflikterna sker mellan dem som är nyligen fått sin sjukdom och dem som varit sjuka länge. De som nyligen blivit sjuka och fått börja med medicin och talar om i gruppen att de mår jättebra av det. Det tål inte dem som är jättesjuka och har varit det länge och som medicinen inte fungerar för och som gör vad som helst för att få må bra.

De förminskar de som mår bra av medicinen och trycker ner dem. Råkar någon berätta att de ska få börja med medicinen och frågar lite om den, så får hen massor med svar att inte testa medicinen för den är usel. Förstår inte hur man ens kan sitta och säga så till en person som precis fått diagnos och ska börja med medicin? Visst ska man rekommendera personen att prova. Hur en medicin fungerar är individuellt och bara för att den inte funkar på några betyder det inte att den inte funkar på alla.

Folk kan inte acceptera att det finns människor som mår bra av den. Om inte medicinen fungerar bra för mig så ska den inte fungera för någon annan heller. Tror det handlar om extrem avundsjuka, eller så har man varit sjuk så länge att man har glömt att man faktiskt själv mådde ganska bra av medicinen i början. Det är ju många fler som mår bra, än de som inte mår bra av den.

Denna grupp är för stor och man kan inte blanda de som varit sjuka väldigt länge och är helt besatta över att hitta något som botar dem med dem som nyligen blivit sjuka och fått diagnos. Admin tyckte i alla fall inte det var rätt sätt att lösa problemet på. De frågade mig i alla fall om vad jag tyckte de skulle göra och jag skrev och talade om vad jag anser. Mer kan jag inte göra. Jo, jag kan sluta läsa där inne. Bara det att man får ju också en hel del bra tips om sin sjukdom. Så det är svårt att inte vara där.

Behövde gnälla av mig lite och det har jag gjort nu. Hoppas inte ni tyckte det blev för tråkigt?

//Marie

Nya pass och lite orolig inför resan!

Igår var jag och Jennie hos polisen för att fixa nya pass. Våra nuvarande pass går ut före vi åker till London så vi måste ha nya. Man måste ju ha passet med sig när man reser till England. Typ om en vecka är passet klart. Måste ta med det gamla så de kan makulera det.  Skönt att vi fått det där gjort. Mycket som ska förberedas inför resan. Måste handla saker till resan också. Men det får vänta tills jag fått nya pengar.

På tal om resan så längtar jag förstås tills vi åker men jag är också ganska orolig inför resan. Är rädd att jag inte ska orka med att gå så mycket som krävs när man är i London. Kommer ju inte ha med mig min rullator. Jag är så trött eller jag blir så fort trött för så lite. Har börjat känna att det nästan är jobbigt att gå tio minuter ner till tunnelbanan ibland. Blir så kraftlös för så lite. Men det reder sig säkert och väl i London kanske jag glömmer allt och bara har roligt. Jag hoppas det i alla fall.

Jag hoppas att min nya läkare som jag hittat kommer kunna hjälpa mig att reda ut vad som är fel med mig? Hen ska hjälpa mig med mina sköldkörtelbesvär i alla fall. För det är inte bara det att jag lite trött ibland. Får snabbt mjölksyra. Orkar knappt inte gå i trappor längre. Kan inte gå för fort eller i uppförsbackar utan att bli jätte flåsig. Kan heller inte bära tungt. Får ont och blir kraftlös i överarmarna av att hålla upp händerna när jag ska hänga tvätt eller tvätta fönster bland annat. Något är inte som det ska. Inte normalt att känna sig så kraftlös hela tiden för minsta lilla ansträngning.

Får väl se vad som händer. Är ju ett tag kvar tills vi åker.

//Marie

Ny dator eller var det en surfplatta?

Igår åkte jag och Jennie till Sickla köpkvarter för att titta på en ny dator / Ipad till mig. Min gamla dator är så seg så det är inte klokt. Så jag behöver verkligen något nytt. Haft datorn i minst sex år. Jennie hon är ju medlem på Elgiganten och eftersom vi handlat förut där så har Jennie en viss kredit där. Vi har ju handlat både min dator, Jennies dator, diskmaskinen, tvättmaskinen och Mikrougnen på Elgiganten tidigare. Allt på avbetalning på ett år och då slipper man ju ränta. Vi sköter oss bra.

Jag var först inne på att köpa mig en Ipad men kände mig lite tveksam till det. Dels för priset men även för andra saker skull. Så vi kollade även på dator. Jennie hade fått ett erbjudande eftersom hon är medlem på Elgiganten, på en dator som man även kan använda som surfplatta. Det finns touch funktion på skärmen och den går att separera från tangentbordet. Tycker det kändes väldigt praktiskt med en sådan så vi köpte denna. Färgen på den kallas silver/vit. Det är en HP dator. Den är också ganska liten men det gillar jag. Har aldrig sett en sådan här dator förut så jag är nöjd med den. Känns som jag fick både en dator och en surfplatta samtidigt.

Vad tycker ni? Fin va?

Se bilder.